Jag tror att det är skörheten. Att det är den de är rädda för. Hur löst jag hålls samman, hur lätt jag faller isär, hur snabbt det kan gå. Rutschkana till det bottenlösa tillståndet. Jag har förstått att det kan gå blixtsnabbt, sa en vårdpersonal. Jag nickade. Min hjärna är en glappande lampa, en kontakt som snart går av. Tillståndet bäddar för en begynnande eldsvåda. Ett brinnande hem saknar trygghet. Ett brinnande hem är ett hot.

Med en vän i ett väntrum jag varit i förut. Andra roller nu. En stad jag inte längre bor vid. Det var ett annat liv, ett annat tillstånd, då var jag fortfarande rädd för mig själv. De tar aldrig vännerna på allvar. Vi kan säga vad som helst. Maktmissbruket. Torra miner mot ett darrande litet hjärta. Vad vill du?! Förlåt. Att be om hjälp när de som kan ge hjälpen inte vill att en ska be om hjälp. Aldrig mer. Jag skulle inte våga, orka. Aldrig mer hånfulla läkare med makt att kasta ut ett människoliv. Ut genom dörren. Hejdå. Hem och dö med dig. Det hände inte den här gången. Men jag skulle aldrig förlåta psykiatrin om det gjorde det.

Jag klarar mig utan konstgjord andning nu. Istället fastnar jag i att backa. Och jag tar ingen sats. Istället blir jag passiv. Instängd. Utslängd från mitt eget inre. Jag behöver få fantisera om, vilja välja, drömma om och önska mig döden. Behöver närma mig den för att kunna avlägsna mig så småningom. Annars blir det kontraproduktivt. Ju hårdare det dras, desto hårdare klamrar jag mig fast. Så desperat är jag. Jag vill leva idag, min suicidrisk är inte akut hög, men det finns ändå en ambivalens i det. Det finns fortfarande en trygghet i att omfamna suicidtankarna. I att låta suicidtankarna omfamna mig. Och det går nog att leva med det. Så länge döden inte slukar allt.

det är mina nerver som inte fungerar

jag har lagt av

slutat rinna mellan fingrarna

ser du hur jag stannat

maskineriet står still

de skrattar, de sjuka

hen gråter sig frisk

vi är en grå massa av självförakt

i tappad takt med livsöden

vi inte förstår oss på

vi inte kan nå

hon tog en paus från mig

orkade inte se mig

krypa tillbaka

in i skalet

spilla känslor och balansera

på linor som snart går av

för det är jag henne tacksam

för lärdomen om en verklighet

jag inte trodde fanns

in och ut

upp och ner

som en studsboll

som aldrig landar

ibland hatar jag psykiatrin

vita kläder och sura munnar

kastar knivar på personnummer

avhumaniserade människor

leker inga lekar mer

det är på för stort allvar nu

oro, rädsla, skräck

ge mig någonting

att greppa tag om

att hänga kvar i

jag har mjölksyra i varje cell

ändå orkar orken vara ork

bara lite till och lite till

och lite till igen