Testosteron. Främmande, skrämmande, spännande. Vi gick igenom önskade och oönskade effekter. Pratade om vad jag ville ha och vad som kunde kännas jobbigt att få. Det är mycket åt båda hållen, jag har varit ambivalent i flera år. Men jag låter det positiva överväga det negativa nu. Jag behöver det. Och det går ju aldrig att veta säkert hur det blir. I värsta fall förblir dysforin lika stark som nu, men mycket värre än såhär kan det inte bli. Så jag har inget att förlora.

Och så väntan. Som vanligt. På läkartid, remiss. Kö. Den har varat så länge nu, väntan. Den är sorg och uppgivenhet och suicidtankar. Den är stå ut lite till, ge inte upp än. Den har ett slut så långt bort att det inte går att föreställa sig. Den bär inga datum. Väntan är en dimma och jag går förvirrad runt i cirklar. Den har blivit konkret i en avdelningskorridor och abstrakt i det emotionella virrvarret. Men jag tänker på en skötare. ”Du kan ju inte ge upp nu, när du kommit såhär långt.” Och så är det väl. Så kommer det väl fortsätta vara. Men går det att komma fram? Eller är målet bara att komma så långt som möjligt?

Min balkong fick en ny, större prideflagga. Jag vill våga bekräfta min identitet, men att vara icke-hetero är lättare än att vara ickebinär. Skulle någon säga något nedvärderande skulle jag aldrig acceptera det. Aldrig låta det påverka mig. Det har alltid varit en självklarhet för mig att jag får älska vem jag än älskar. Att ingen får komma och säga att det är fel. Att om de gör det är det de som har fel.

Med könsidentiteten är det svårare. Kanske för att den är en större del av mig. För att jag ständigt blir påmind om att jag avviker från tvåkönsnormen. För att folk ständigt benämner mig med ord som håller på att rubba hela min existens. Jag tror det låter enklare än det är. Att bara rätta. Bara säga till. Men något så viktigt och stort blir också så skört och svårt. Vi pratade om det idag, att komma ut gång på gång och ständigt behöva rätta. De flesta, om inte alla, jag känner vet nu. De säger eller försöker säga rätt. Ändå är jag rädd, för varje gång fel ord kommer ut hugger det till. Samtidigt svävar jag iväg. Lämnar verkligheten litegrann. För det kan ju inte vara mig de pratar om när de säger hon, eller hur?

Jag kanske kommer bli felkönad som kille istället. Jag kanske inte vill ha alla effekter. Jag kanske inte mår psykiskt bättre av det. Men det kan åtminstone inte bli värre än det här. Könsdysforin håller på att ta död på mig varje dag. Så nu har jag bestämt mig. Jag ska ta testosteron.

Öppna upp. Berätta. Kanske tror de att det är enkelt sen. Att när en väl börjat prata bara flyter det på. Så skulle det kunnat vara, men så är det inte. Varför? För att läkare säger att suicidtankar är utpressning. För att skötare som inte vill höra på jobbar på psyk. För att det är enklare att avfärda en människa som sjuk än att lyssna på de tabubelagda tankarna. Det var inte därför jag tystnade från första början men det var därför jag förblev tyst under KBTn och många år efter det. För att allt jag sa var sjukt. För att jag tänkte fel. För att de hade högskolepoäng och jag en diagnos. Senare behandlare har pratat om uttryckssätt och logik utifrån mitt eget perspektiv. Sagt att hade jag kunnat göra annorlunda hade jag väl gjort det. Det var det mest läkande jag kunde få höra just då. Att det jag tänkte inte alls bara var konstigt, sjukt, felaktigt. Att det var logiskt utifrån mitt perspektiv. Att jag inte kände fel. Jag börjar gråta över att BUP fick mig att tro att allt jag kände var fel. Det kommer inga tårar för jag har ännu inte lärt mig att bara släppa ut det. Det tar fortfarande emot att känna. Känslorna blir så enormt stora eller så extremt små.

Ibland får jag för mig att jag ska stänga ner allt igen. När det känns för svårt, för stort, för utelämnande. Små reaktioner, kommentarer som bara ökar i ångesthuvudet. Det är lätt att tappa tillit, men jag klamrar mig också fast när den väl finns där. Det krävs så lite åt båda håll. På ett sätt har jag ändå haft tur. Det har varit svårt att få hjälp men när jag väl fått den har den varit bra. Och kontakterna nu ska inte vara kortvariga, säger dem. Tvärtom. Troligtvis flera år. Det är en trygghet men den skrämmer mig. Jag är så van vid att fly och att flytta. Min lägenhet ska bli mitt längsta hem hittills. Med målet att inte längre bara längta bort. Att vilja leva, inte dö där.

en evighet

av en evighet av en evighet

har du problem med minnet

är det dagarna som flyter ihop

vet du vilken dag det är idag

kläderna sitter obekvämt

vill klä av mig all hud

vara naken inför mina egna tankar

äntligen få se

vad tiden gör med mig

pastellpastill

med substanser

som ska hålla oss vid liv

orden kommer närmre

när jag släcker ficklampan

det blir vad det blir

med livet och meningen

jag saknar kompass

och en karta över mig

varför ska en undra

varför en ska veta

det spänner i synfältet

med huvudet på sned

vridet ur led

jag vänder mig om

och somnar till