24

Igår packade jag upp allt. Med en kropp som inte riktigt ville vara med gick jag mellan sakerna. Ställde de där de stod förut. Fick hjälp av mamma. Orkade knappt ändå. Vissa saker var inte från förut. Jag är en halvful minilykta och två pärmar fulla av terapimaterial rikare. DBT och autismgrupp. Färdigheter och psykoedukation. Stresshantering. Känslohjälp. DBT-pärmen känns lite helig. Som att där i finns allt. Någon slags lösning på något oklart problem. Grunden och fortsättningen för allt.

Idag fyller jag 24 och jag vet inte riktigt om jag tycker att det är en stor grej eller inte. På ett sätt är det väl stort, så jävla stort, att jag fortfarande är vid liv. Samtidigt är det bara ett datum bland andra, en dag som vilken dag som helst. Jag vet inte om jag vill fira eller sörja att jag fyller 24. Mycket skulle vara annorlunda, nästan inget blev som det var tänkt. Egentligen är det inte det som gör ondast. Jag hade aldrig någon klar bild av hur mitt liv skulle se ut. Jag snarare saknade riktning och mål. En kronisk identitetskris. Vad jag vill nu är oklart. Återigen. Jag ville så mycket men när det inte gick höll föll allt så snabbt. Snabbare för varje gång. Grunden hinner aldrig bli stabil.

Det är väl därför jag hamnat här. Ramlat mellan de svarta fåtöljerna på psyk. Kommunen på den ena, psykiatrin på den andra. Och så jag där på golvet mittemellan. Jag skriker tills luften tar slut men det är ändå inte tillräckligt högt för dem. Rummet kallar vi skogen. Vi har gråtit där. Jag och mina föräldrar. Allt från tysta få ord till högljudda utläggningar i ren frustration. Det hjälper inte att skrika. Det verkar inte hjälpa att be. Allt behöver visas. Bestämmas, testas, se resultat av. Regionen skulle ta över men öppenvården lämnade över mig till slutenvården och här kan jag inte bli bra nog för öppenvården att ta över igen. Alla är överens om det. Men det bestämdes. Det skulle testas. Det gick uppenbarligen inte. Nu ska det väl bestämmas något nytt att testa och se. Jag blir försökskanin. Inte förrän jag kan bevisa att det absolut inte går på andra sätt kan jag bli beviljat behandlingshem igen.

Vi är så trötta på att försöka, kämpa, kriga mot de som ska hjälpa till. Jag hade behövt vara frisk för att orka med det här. Jag gör inte det. Mina föräldrar tvingas göra det åt mig. En gemenskap i frustration är åtminstone en gemenskap. Jag önskar jag kunde orka för dem. Att det inte alltid var de som behövde dra lasset som är jag och min livssituation. Jag önskar de slapp den psykiska ohälsa som nästlar sig in i relationen mellan oss.

Nu är det morgon. Jag har överlevt ännu ett år. Snart får jag komma härifrån för dagen. Skratt och gråt åt det.

  • Psyk

Gillar

Kommentarer