Fredagen (den 16e) var måttligt ointressant. Vi lämnade vårt vandrarhem i Taupo och började bilturen till Wellington. På vägen tog vi en kort omväg till Huka Falls. Vattenfallet var i sig rätt litet i jämförelse med den dundrande forsen som ledde till det. Vattnet var ofattbart ljusblått, med vitt skum överallt på grund av allt skvalp.

Bilturen mot Wellington tog sin lilla tid med diverse toapauser och powernaps, men vi fick se lite fina landskap på vägen.

Med alla pauser på vägen anlände vi i Wellington aningen sent, och behövde ringa vandrarhemmet så att vi inte förbrukade vår bokning. Dessutom tog parkering sin lilla tid att hitta... Trötta och griniga ville vi ha mat i magen, och när det problemet var löst fanns det inte mycket tid kvar att utforska staden. Synd, då den verkade spännande.

Med en extremt tidig morgon på lördagen gick vi bums i säng, och jag vaknade snart därpå kl 04.30 (alla andra 05.00. Jag behöver lite extra tid då jag har magiska små tomtar i min väska som hela tiden plockar fram fler saker att fixa när man har bråttom). En frukost senare var vi i hamnen med bilen för att checka in - senast 07.00 - på färjan som skulle ta oss till södra ön. En timme senare rullade vi upp på båten och begav oss ut på havet.

På vägen gav vi alla vika för sukten och köpte dyr frukost på färjan. Jag var riktigt svag och köpte en hel ”kiwi breakfast”, men ångrade mig när Mireias tortillatallrik kom in. Hennes var dessutom drygt $4 (ca 25 kr) billigare!

I Picton rullade vi av båten och körde raka vägen till Motueka i Abel Tasman. Vandrarhemmet för de kommande två nätterna var White Elephant Backpackers. En vit villa med fräscha faciliteter och mysiga rum. Vi bodde i ett separat litet hus med en stalldörr som ingång och i andra änden en stor glasdörr till bakgården som var en övervuxen äng.

I köket fanns alla möjliga kryddor och såser tillgängliga för alla gäster, och ägaren var världens gulligaste och pratgladaste gamla dam. Några svenskar vi mötte på vägen in sa att det här var det bästa vandrarhemmet någonsin, vilket jag hittills måste hålla med om. Väldigt lugnt och mysigt var det!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Väckaren ringde klockan 05.00 och en timme senare satte vi oss i bilen för att köra mot Tongariro Crossing Expeditions Base Camp. Idag (torsdag 15e) skulle vi på en 7h hike. När vi rullade in på parkeringen upptäckte vi att det var aningen kallt med shorts och linne. Trots att dagen skulle lova 27*C och sol stämde ju detta inte 07.15 på morgonen. De inledande timmarna från när vi klivit av shuttle bussen blev därför aningen kyliga, även med en tjocktröja.

Tongariro Crossing tillhör egentligen maurierna, och det lånas ut på villkoret att man inte bestiger självaste bergstopparna, eller rör vattnet i sjöarna bland dem. Eftersom marken var helig fick man inte lämna skräp efter sig och absolut inte, som det stod på de utdelade broschyrerna, ”take a shit behind the rocks”.

Första biten av hiken var man omringad av fält med högt gult gräs och ljung, med bergstopparna i bakgrunden. Förbi ljungfälten nådde man kargare landskap med bergstopparna vi skulle vandra emellan. Till höger reste sig ett rött berg som vi misstänkte var inspelningsplatsen för Mount Doom i Sagan om Ringen. Området liknade i alla fall Mordor!

Väl uppe på högsta höjden hade vi då klättrat ca 300 höjdmeter vilket var en riktig pers för Mireia med sin ansträngningsastma. Sista biten dit hade dessutom varit kall som saten med en omtumlande blåst.

På platån hade vi utsikt över ”Blue Lakes” och ”Emerald Lakes” - grönblåa svavelsjöar (de luktade iaf ruttet ägg).

En underlig del av vandringen, och något som höll i hela dagen, var den enorma mängden människor. Sofie och Mireia hade fått höra innan att man under hela hiken gick i ett led, vilket helt och hållet stämde. I princip hela tiden fanns det folk både bakom och framför, och vandringsleden var till och från tillräckligt bred för 1-4 personer. När man tittade ut över landskapet med den slingrande stigen där det konstant flöt en liten flod av människor kändes det hela som en modern Exodus. Istället för att gå igenom röda havet var det röda, karga berg.

Den sista shuttle bussen tillbaka till parkeringen skulle gå 16.30 och på vägen ned upptäckte vi att tiden började bli knapp då alla vi tjejer började få ont i knäna. Man känner sig lagom skröplig när gamla överansträngningar kryper ikapp en och hurtiga 70-åringar powerwalkar förbi. Mireia fick dock så ont att det slutade med att Magnus fick springa i förväg för att hinna med bussen så att han kunde hämta bilen och vänta in oss där nere.

Nedstigningen tog i slutändan ca 4 h istället för 2, och trötta och stela nådde vi botten efter 9 h hike. I bilen upptäckte vi till vår förfäran hemska brännor. Trots ordentlig insmörjning med spf 50 och 30, och påfyllning under dagen (iaf från mig och Sofie), blev vi alla fyra brända små grillade grisar.

Utmattade avslutade vi dagen med att smörja in oss med aloe vera, och när Sofie och Mireia gick och lade sig stack Magnus och jag ut på ett kort nattäventyr i bilen. Torsdag natt var det nymåne och klar himmel, så stjärnorna tindrade ofattbart fint.

Jag prövade för första gången mitt nyinskaffade begagnade vidvinkelobjektiv (Samyang 16 mm, f2.8) för att se om jag kunde få några schyssta bilder på stjärnhimlen. Något besviken blev bilderna inte några höjdare (vilket jag iofs inte förväntade mig). Förmodligen skulle det blivit bättre om vi åkt ännu längre ifrån stadens ljusföroreningar, samt om jag haft ett aningen ljuskänsligare objektiv, PLUS att jag inte riktigt förstått mig på hur objektivet fungerar än.

Dock har jag aldrig lyckats få med ens i närheten av så mycket stjärnor på en mobilkamera. Nattutflykten var dessutom värd den med, då stjärnhimlen med blotta ögat var vacker i sig.

Likes

Comments

Onsdagen (14e) fortsatte lika illaluktande som gårdagen, då vi sökte oss till ännu en svavelattraktion. I Waiotapu fick vi en liten påminnelse om tisdagen när vi fick bevittna ännu ett geyserutbrott. Lady Knox Geyser var dock aningen oregelbunden och med hjälp av miljösnälla katalysatorer satte en guide igång vattensprutandet.

Parken var fylld med svavelpooler som i vackert väder förmodligen skulle varit ännu mer färgglada. Några timmar spenderades ändå med att gå förbi diverse bubblande, stinkande pooler.

Rätt trötta traskade vi igenom hela parken, och mot slutet kom regnet tillbaka. Efter en vecka utan paus, och med en hike i Tongariro Crossing framför oss på torsdagen, bilade vi till Taupo och fortsatte kvällen med lite biljard på det nya vandrarhemmet.

Likes

Comments

Incheckade i Rotorua (tisdag 13e), en stad som stinker ruttet ägg (bokstavligt talat) började vi till frukosten leta efter något att göra under dagen. Waiotapu planerade vi att göra på onsdagen, då himlen skulle klarna upp lite mer. Eftersom att Rotorua är centrum för heta svavelkällor valde vi att trots allt göra ett av Eds förslag som vi innan tackat nej till. Dagen spenderades därför i ett konstant moln av rutten ägglukt i Te Puia.

Parken var värd för den största geysern på södra halvklotet - Pohutu Geyser. Den får utbrott 1-2 gånger i timmen, men trots detta väntade vi i över en timme på att det 30 m höga vattensprutandet skulle börja. När den äntligen satte igång och vi kände oss färdiga med Pohutu hämtade vi lunchen från bilen. Tyvärr hade pastan börjar mögla i bakluckevärmen så, aningen nedstämda, fick vi köpa dyr mat i parkens café.

Te Puia bjöd också på mycket Maurikultur. Utöver kulturella uppträdanden som vi inte hade köpt biljetter för kunde man gå in i en ”skola” där studenter i tradionellt snideri och vävning satt och arbetade. När vi tittade på gick en av dem fram till oss och erbjöd sig att svara på våra frågor ifall vi hade några. Mireia och Magnus tog tillfället i akt och bombarderade med funderingar. Här avslutar jag därför inlägget med lite maurihistoria i punktform (vi kan ha uppfattat saker fel, så allt kanske inte stämmer):

• Tatueringarna som många har görs för det allra mesta inte längre på traditionellt vis, utan med vanlig pistol. Det traditionella sättet var att man använde en pinne där man på änden fäste ett ben från en albatross. I benet skar man jack, och doppade spetsarna i bläck. Spetsarna stack man sen i huden samtidigt som man rev upp den lite så att huden ärrades. Tydligen skulle detta sätt vara mindre smärtsamt då en tatueringspistol blir varmare under tiden till skillnad från ett ben.

• Förr i tiden var tatueringar på armarna inte så vanligt, utan snarare på låren. Att ha på bröstkorgen betydde att man var betjänt, vilket i sig inte var något dåligt. Män fick ha tatueringar från panna och nedåt medan kvinnor fick ha från hakan och nedåt.

• Mönstret som många av tatueringarna är i följer något i den här stilen.
Mönstret ska illustrera hur vågorna skärs av och strömmar längs sidan av en katamaran.

• Trots att det i entrén till parken fanns träskulpturer av maurigudar är det inte meningen att ”det vanliga maurifolket” ska veta gudarnas namn. Endast vissa andliga personer (tolkade det som någon slags schaman) fick ha kontakt med dem. I modern tid har namnen dock skrivits ned och kunskapen därmed lyckats spridas.

• James Cameron hade tagit idén om hår som med känselspröt kopplas samman med andra organismer från maurierna när han gjorde filmen Avatar. Oklart varför dock.

• En gång i tiden utövade maurierna kannabalism. När männen sticker ut tungan i hakan ska detta då komma från att de gjorde dansen innan strid. Att visa tungan skulle då illustrera att man efter striden tänkte äta något symboliskt från motståndaren. Till exempel ett hjärta eller liknande. Detta skulle då vara något kränkande och skrämmande för fienden.

• Den röda färgen som många av träskulpturerna är målade i är (traditionellt sett) gjord av hajleverolja som man pressar fram, mixad tillsammans med bränd, pulveriserad röd lera. Leran smorde maurierna även in sig med för att skydda sig mot solen.

P.S. Vi hittade även vad vi tror kan vara det absolut längsta ordet på mauriska någonsin.

Likes

Comments

Äntligen har jag nått bättre wifiområden, så nu ska det bombarderas med inlägg. Jag ska försöka få ihop alla ikväll, och sätta dom på timer så att säga, så att det kommer ett om dagen kommande dagarna. Vi börjar med att spola tillbaka tiden till en hel vecka sedan.

Måndag morgon (den 12e) åkte vi iväg mot vår första ordentliga aktivitet för resan: Waitomo Glowworm Caves. Snälla som Keith och Judy var fick vi lämna våra väskor hos dem under dagen, trots att vi checkade ut samma morgon, med tanken att vi skulle hämta dem innan kl 17. Keith hade dock gett oss ytterligare förslag på omvägar längs vägen, och med hans historia av bra rekommendationer var vi måna om att försöka hinna med dem.

Vi åkte därför iväg mot Waitamo så tidigt vi kunde, och hann precis med att gå/jogga en liten runda i Ruakuri, en skog med mycket kalkstensgrund. Där fick vi se vad som komma skulle när några turister i våtdräkt rann ut med vattnet ur en grottöppning.

När turen väl började möttes vi av två väldigt trevliga och glada ledare som hjälpte oss att kliva i en fuktig våtdräkt, såväl som en jacka och strumpor i vätdräktsmaterial, ett par gummikängor, hjälm med pannlampa, och en gummiring (de poängterade vikten av att rumpan skulle få plats i gummiringen, då vi skulle sitta en del i den).

Suited up and ready begav vi oss mot de kyliga kalkstensgrottorna. På vägen fick vi i en lugnare ström öva på att kasta oss ut baklänges från en brygga, då vi i grottan skulle behöva göra samma sak fast ned för två små vattenfall. Det högsta ca 2 meter. Inne i grottan rörde vi oss inåt och nedåt med strömmen, utan att röra taket då stalaktiter växte där. Tyvärr fick man inte ha med kamera av något slag, så det blev inga egna bilder av lysmaskfenomenet.

Tydligen var det dock inte ”glowworms” utan larver. De lockar med bioluminescens till sig mygglarver och liknande som kläcks i grottvattnet och direkt börjar leta efter dagsljuset, och därmed söker sig till och fastnar i larvernas klibbiga trådar som hänger från taket.

Efter de två djärva baklängeshoppen genom forsande minivattenfall gled vi ihop i formationen ”ålen” och släckte alla pannlampor. Då förstärktes lyset i taket till en himmel av blå-turkosa prickar. Efter ett tre timmars grottäventyr klättrade vi ur grottan och våtdräkterna och in i solen. Med en buffé av varm tomatsoppa och toastade bagels avslutades därmed vår första aktivitet.

Klockan 15.30 var vi redo att påbörja körningen mot Keiths förslag som kvarstod. Det ena var Marokopa Falls och det andra en naturlig bro på vägen dit. Som tidigare svek förslagen inte, utan levererade till fullo! Vattenfallet var extra massivt tack vare allt regn de senaste dagarna, och i det disiga vattenstänket bildades en regnbåge. Magiskt. Vid den naturliga bron gick vi vidare in i en kohage och fick en häpnadsväckande vy över ängarna i klass med en windowsbakgrund.

Oförskämt och med svansen mellan benen anlände i Hamilton hela 3 h senare än vi sagt, men snälla som de var verkade det inte vara ett problem. Judy hade till och med bakat chocolate chip cookies till oss som vi fick i en påse för resan.

Vistelsen i Hamilton har trots att det legat lite avsides varit ett superuppehåll tack vare värdarnas fina förslag på utflykter!Innan dagen var slut tog vi en snabbpaus på vägen till nästa boende i Rotorua för att beundra en solnedgång framför en hästhage.

Likes

Comments

Söndagens mål var att besöka Hot Water Beach och Cathedral Cove, då regnet hade lättat och vi med lite flyt skulle hinna med lågvattnet. Vi satte oss i bilen med en tur på ca 2,5 h framför oss genom kringelikrokiga landskap.

Väl framme möttes vi av regn med ökande intensitet, men det gjorde oss inte så mycket. När vi kom fram till stranden insåg vi dock att en spade var ett måste, och även om vi skulle lånat en skulle det tagit åtminstone en timme att gräva ett ordentligt hål tillräckligt för att vi fyra skulle kunna vistas i. Samtidigt började högvattnet komma tillbaka, så vi beslöt oss, aningen besvikna, för att röra oss vidare.

(Värt att nämna är att vattnet faktiskt var brännhett när man grävde ned tårna några centimeter, så att få en het jacuzzi minus bubblorna skulle inte varit något problem!)

På stranden såg vi dock några färgglada maneter, uppspolade med tången. Efter lite googlande vet jag nu att de kallas Portugese Man of War (eller Bluebottle Jellyfish).

Vidare mot Cathedral Cove bestämde vi oss för att avsluta det nya strandäventyret då det skulle ta 40 minuters promenad i regnet, vilket vi trötta och hungriga inte var särskilt sugna på.

På vägen hem blev vi av kartappen ovetande ledda på en alternativ väg. En bit in upptäckte vi att ett av Keiths förslag låg på vägen, så vi gav dagen sista chans att positivt överraska oss, och vi blev inte besvikna!

Platsen Keith hade föreslagit var ”the gorge” i Karangaheke. Den bestod av en flod som rann genom en ravin, med gamla gruvtunnlar i berget. Vid parkeringen upptäckte vi en bil som förmodligen glömt lägga i handbromsen...

Likes

Comments

Lördag morgon vaknade vi till ännu mer smattrande utanför. Kurandes inomhus var vi glada ändå, då värdarna bjöd oss på en sockerchockfrukost med söta flingor och yoghurt, konserverad persika och peanut-butter-jellymackor. Mums när man gått hela TRE dagar utan socker (om man bortser från banan till havregrynsgröten).

I svallvågorna av sockerbomben kontemplerade vi kring hur dagen skulle spenderas. Vi hade tänkt ta turen till Hot Water Beach och Cathedral Cove, men upptäckte efter lite googlande att ebben redan hade varit, och att chansen att besöka stränderna i all deras ära därmed hade flutit förbi. Istället blev planen att vi gör en omväg på onsdag från Rotorua (om vi inte vill hitta på mer saker där, förutom vårt besök i Wai o Tapu (färgglada geotermiska pooler). Till exempel kanske vi vill se Te Puia (en världskänd gejser). På onsdag är även prognosen att solen ska ha krupit fram, vilket gör en stranddag aningen mer lockande. Vi får se!

När Hot Water Beach inte längre var ett alternativ för dagen slutade det med att vi började planera och boka in boende för resten av veckorna, då vi upptäckte att det var utmaning att hitta för alla oss fyra. Speciellt i Queenstown och Wanaka, där det var helt slut (om vi vill hålla oss till max ca 200kr/natt per person).

Våra värdar var hjälpsamma och tog fram kartor och gav förslag på boenden, då de själva har gått nästintill varenda vandringsled på Nya Zeeland, vilket självklart inkluderar de platser vi planerar att vistas i. Tillslut har vi nu fått det allra mesta inbokat, förutom tre nätter för när vi bilar ned längs västkusten från Abel Tasman till Kingston. Boendet i Kingston inväntar i och för sig fortfarande bekräftelse, vilket vi desperat behöver...

Hursomhelst stannade inte värdarna vid förslag på boenden, utan gav oss också tips på en aktivitet för dagen. Tydligen fanns det ett vattenfall ca 1 timmes bilkörning bort, som hette Bridal Veil Falls. Redo för en aktivitet brummade vi iväg i ovädret. Vägen dit var lika fylld av pekande och utrop som bilresan dagen innan. Fåren är som prickar på de branta kullarna, och grönheten är överväldigande. Det finns en speciell ormbunke som är stor som en palm, som ger hela omgivningen en Jurassic Parkkänsla. Det skulle inte förvånat mig om en T-Rex sprungit ut på vägen och börjat jaga oss. Lyckligtvis blev så inte fallet och vi anlände tillslut till en parkering och en liten vandringsled som snirklade sig genom den tropiska skogen.

Vid toppen av vattenfallet upptäckte vi att det var lite större än vi trodde. Förväntningarna på ett fall på fem meter, med en stilla pool att doppa sig i, slogs gånger 11 när vi klev fram till ett dundrande 55 m högt vattenfall.

Vi vandrade de många trappstegen ned till botten, fortfarande med ambitionen att bada, men jag noterade att det var lite väl mycket sjögräs och, enligt skyltning, ålar och kräftor i poolen. Magnus var väl besluten att doppa sig ändå, och lyckades tillslut snubblandes ta sig i (och lyckligtvis upp).

Blöta av regnet bytte vi om igen och vandrade upp de många trappstegen, gick den snirkliga vägen tillbaka till Ed (bilen), och körde den sceniska vägen hem.

Likes

Comments

Halli hallå! Gänget hälsar varmt från andra sidan jorden. Både onsdagen och torsdagen har flugit förbi i ett snabbt svep av intryck. Ska försöka hålla mig kort i min sammanfattning av dagarna!

Onsdagen

När Magnus och jag landade i Auckland på onsdagen kl 05.00 spenderades ca 1,5 h med att gå genom passkontroll och sen gå igenom tulldeklarationen där vi fick slänga halva matsäcken i form av morötter och hemgjord pastasallad (som aldrig gick åt då vi blev bombarderade med mat på de tre flygresorna hit). Väl ute gick jag raka vägen till närmaste toaletterna och körde bl.a. en hårtvätt i handfatet. Snart därpå anslöt Sofie och inte långt därefter gick vi på en Skybus in till Auckland City.

Inne i stan gick vi till vandrarhemmet - Grafton House Accommodation - där det var för tidigt att checka in, så vi vandrade vidare med våra tunga väskor till närmaste park (som var en stor kyrkogård) och satt där i 4 timmar.

Under tiden optimerade vi utforskandet genom att skicka iväg en av oss i taget på en 45 minuter lång utforskningspromenad åt varsitt håll. Nät klockan äntligen slog 13.00 var vi tillbaka på vandrarhemmet och redo att checka in i vårt rum för fyra, men upptäckte till vår förvåning att det låg någon och sov i en av sängarna när vi låste upp. Det visade sig vara en staff member som inte hade insett att vi skulle bo där (??). Efter en liten vilopaus gick vi och köpte simkort och handlade kvällens budgetmiddag: pasta, tomatsås och kikärtor. På den långa, tunga vägen hem, upp för Aucklands kulliga innerstad mötte vi upp med Mireia som strandad hade suttit och väntat på oss i en timme sen hoppat av Skybussen. Dagen hade tagit hårt på mig och Magnus som hade sovit tvivelaktigt givande sömn på ett flyg som ståtat med inte mindre än tre ledsna bebisar - i 16 h. Efter att vi tryckt i oss middagen gick vi som zombies upp till rummet, och sen var det snipp snapp slut så var onsdagen slut.

Torsdagen

Torsdagen inleddes med att vi efter en stadig frukost gick på jakt efter en turistinformation på Queen Street.

Efter lite om och men slutade vi upp på Peter Pans där en entusiastisk kille vid namn Ed gav oss en genomgång på de olika alternativen på hur man kan ta sig runt på NZ. Vi hade efter frukosten vandrat iväg med planen att vi skulle hyra en husbil så vi skulle slippa allt krångel med att hitta boende, men det visade sig vara ett hopplöst fall. Efter mycket ringande hit och dit fann han hyrbil åt oss i form av en NIssan Tiida, vilket dög bra, trots att vi fortfarande var fast med logibesväret. En lunchpaus senare var vi tillbaka på Peter Pans och möttes av att Ed hade skissat upp en plan för våra kommande veckor med förslag på aktiviteter och saker att se. Efter mycket uteslutande pga budgeten, kom vi ändå fram till några aktiviteter som vi nu har inbokade:

* Waitomo Caves med Black Water Rafting

* Wai o Tapu i Rotorua

* En shuttlebuss som gör att vi kan gå en hike vid Lake Taupo

* En dag med kajak och hike i Abel Tasman

* En kryssning i Milford Sound

* Simmande med vilda delfiner i Kaikoura

Däremellan fylls tiden med bilande, diverse gratis aktiviteter såsom hikes på Mt Cook, Lake Tekapo, Roys Peak, Nelson Lakes, Franz Josef Glacier, besök av natursköna vattenfall och stränder, och möjligtvis påhitt som en heldagstur på hästrygg, eller Hobbiton.

Tack vare vår pålästa kille på Peter Pans har vi nu vår resa planerad, serverad på silverfat och redo att ätas! Självklart döptes därför bilen till Ed.

Fredagen

Morgonen bestod av packning och en frukost där vi stressade sökte efter boenden för natten som komma skulle, då vi insåg att alla boenden i Whitianga och runtikring var slut. Dit hade vi planerat att åka för att besöka två fina stränder - Cathedral Cove och Hot Water Beach (där man kan gräva ett hål i sanden så att varmt vatten väller upp). Denna plan hade vi trots att vädret svek oss med ihärdigt regn, men vi tänkte att det kunde vara mysigt ändå att sitta i en strandjacuzzi i regnet, minus alla regnrädda turister. Allt slutade dock med att vi hittade ett boende på Airbnb i Hamilton, hos ett äldre par i deras hus.

Vi påbörjade vår biltur på en timme, som var fylld av konstanta utrop om hur häftig Nya Zeelands natur och landskap är. Motorvägen omringades av kullar där väldiga moln sög ut vattenånga från skogen på marken.

Vi drog ut på tiden med en liten omväg, i väntan på att checka in, så bilandet avbröts halvvägs med en lunchpaus (inuti bilen då det fortfarande regnade utanför), och lite kortspel på nedfällda säten.

Klockan 15 var vi i Hamilton och möttes av våra värdar som var väldigt trevliga och välkomnande. Men vi beslöt oss ändå för att ta en promenad i regnet och utforska floden i närheten. Blöta och kalla återvände vi efter inte mer än en timme. Sen avslutades dagen med middag och vidare planering för var vi ska bo kommande nätter.

Likes

Comments

Hej svejs! Snart bär det av mot sydliga breddgrader och ett land där natt är dag och dag är natt, bokstavligt talat. Mer extremt blir det knappast.

I mången månader har jag stretat och slitit, alltjämt strävandes efter en trivsam mängd kronor på kontot som ska räcka till ren semester. De första på listan, och dit jag har flygbiljetter bokade, är Nya Zeeland, Australien och Japan. Efter dessa tre pengautsugare är planen att Sydostasien ska följa. Hittills stora frågetecken på vilken som blir den första, mellersta eller sista destinationen. Det beror på hur tung - eller lätt - plånboken är, och om tankarna börjat styra in tillräckligt mycket i banorna av "borta bra men hemma bäst". Härligheten är ovissheten! Konstigt nog kommer det från mig som om något borde diagnostiseras som planeringssjuk (packlistan är 11 sidor lång och är konstruerad efter mottot "tänk om").

Jag har ändå lyckats få ihop en resväska på ”ynka” 15 kg, plus ett handbagage på 7 kg. Jag gjorde mitt bästa, jag lovar.

Så, om ca 32 h är det meningen att jag och Magnus ska ha landat i Auckland. Femton minuter senare ska Sofie landa, och 10 h efter det ansluter Mireia. De första två nätterna spenderas på ett vandrarhem i Auckland och efter det är framtiden ett mysterium. Men några önskemål för tiden på Nya Zeeland har jag. De innefattar hästridning, kajakpaddlande, surfning, vandrande i vacker natur, simmande med delfiner och möjligtvis lite forsränning i lysmaskgrottor. Självklart får man inte glömma att också göra åtminstone en aktivitet relaterad till Sagan om Ringen.

Men nu ska mobilen tillbaka ner i fickan för att spara på batteri inför den förskräckligt långa resan. Over and out..


Likes

Comments