C-PTSD, jaså, jaha...

Det finns några fler bokstäver än MS som följer mig genom livet, C-PTSD - Complex Posttraumatiskt stresssyndrom. Jasså, jaha tänker du, typiskt en kärring att ha en släng av psykisk ohälsa att skylla på, dessutom en sån som var och varenda människa har. Jag kan hålla med om att det är en populär diagnos att ta till när man tycker det passar men jag har, på riktigt fått den diagnosen av läkare, specialist. Sist jag var på akuten och man frågade om mina mediciner och diagnoser säger sköterskan lite slarvigt - Du har lite smått och gott i bagaget. Hon syftade på min C-PTSD. Så klart blev jag upprörd men vet att det finns alldeles för lite kunskap om trauma i sjukvården för att ens bry mig. Varför vet jag inte men vår psykiska hälsa är inget prioriterat område så vi slänger oss gärna med bokstäver som CP, DAMP, ADHD utan att egentligen veta vad vi exakt menar eller vad det innebär. Complex PTSD betyder inte att det är värre än "vanlig" PTSD. Complex definierar att jag upplevt trauma vid upprepade tillfällen, under en period av tid. Trauma i bemärkelsen att jag har upplevt sånt som gett mig minnen som varit för svåra för hjärnan att bearbeta och istället gömt men inte glömt och när något händer som påminner om detta reagerar jag med outhärdligt stresspåslag både på situationen då och nu. Jag kan plötsligt kastats tillbaka i minnet och se sånt som hänt då, men inte händer nu, höra ord som inte sägs, känna dofter som inte finns. Väldigt obehagligt för både mig och ibland även för den som möter min reaktion.

Att leva med PTSD är en utmaning på flera sätt. Jag vet aldrig när det dyker upp något som triggar minnet. Det kan vara ett ljud, en doft, en bild, en känsla, en situation som plötsligt får en film att börja spela i min tanke. Se det som att jag har en popcornmaskin i huvudet som börjar smattra. Pang, pang, pang! Sluta, bort, lugna dig! Som projektiler blixtrar det fram minnesbilder, känslor som överväldigar och hjärtat rusar. Allt medan du kanske står bredvid mig. Du kan ju inte veta att det just promenerade förbi en doft som väckte dessa onda krafter i mig. Det är väldigt svårt att förklara också för jag kan lixom inte lätta på förlåten i den stunden heller, jag har fullt upp med mig själv. Skulle du fråga mig något kan det hända att du får ett vresigt svar just för att jag i stunden är knallfull av adrenalin. Skulle vi komma överens om något kan jag mycket väl ha glömt det lika fort för hjärnan är inte mottaglig för någon som helst information. Men du upplever, ser aldrig mitt kaos. Det pågår bara hos mig.

För att behärska situationer som uppstår har jag gått från yrväder till stilla bris. Att med ett mindre tempo befinna sig i tingen ger lite mer utrymme för reflektion än innan. Jag är en intuitiv person, litar på min magkänsla, skapar mig lätt en överblick, känner mig själv allt för väl och har därför också lätt för att ge ett snabbt svar på en fråga. Jag vet vad som är rätt och fel i min värld, vad jag klarar och inte klarar. Ett ja är ett ja, ett nej är ett nej och det är min rätt att avgöra det.

Det är som sagt många som säger att de har PTSD, C-PTSD för det passar bra ihop med deras upplevelse av världen. Samtidigt händer saker i deras värld som inte alls stämmer överens med diagnosen, de blir heller aldrig aktuella för en utredning just för att de inte har PTSD. Jag som lever med en diagnostiserad C-PTSD kan fullständigt tappa tålamodet när någon säger - Du som har PTSD förstår säkert. Nej, vet du vad! Jag förstår faktiskt inte för jag har fullt upp med mig själv! Det är faktiskt i omfattning en eller max tre personer som talat med mig om min PTSD och vad den innebär. De som vill ha mitt medlidande är de som värjer sig för faktum och bara ser sig själva.

När man har C-PTSD blir man en mästare på att dölja sina känslor, kanske för man plötsligt och ofta drabbas av ett kaos i sina tankar. Man kan inte bara plötsligt börja gråta för att själen värker eller bli arg för att du påminde mig om något som kväver mig att minnas. Jag biter ihop, tar ett djupt andetag och putsar till mig. Jag kan gå in i mig själv ibland, bli frånvarande en kort stund för jag behöver det och det värsta är när någon frågar mig varför, vad jag tänker på. Att kämpa med en tanke som plötsligt dyker upp är inte din rättighet att veta mer om. Så jag ler och svarar artigt - Ingenting.

Länge trodde jag att jag inte dög till något, jag klarade inget, min själ var utplånad och kvar fanns bara ett skal. Inget av den som varit jag fanns kvar. När jag såg mig i spegeln såg jag inte mig, jag såg ingenting. När någon tilltalade mig med mitt namn skvatt jag till, blev rädd för orden -som om en örfil träffade mig med full kraft. Jag ville inte höra, det var en plåga att vara tvungen att leva när jag egentligen inte fanns. Ont, det gjorde så ont att behöva finnas och mörkret var så frestande att krypa in i, försvinna och inte finnas mer. Jag såg ingen glädje, det fanns inget som kunde lindra den det tomma hårda som värkte och plågade. Livet i denna tysta, tomma värld var min och ingen annans. Ingen knackade på, alla hatade mig, jag förtjänade inget av det som kunde vara mitt. Mardrömmen man drömmer hade blivit min verklighet som jag aldrig skulle vakna upp från. Jag tror att jag skrek konstant i många år. Skrek av den outhärdliga smärtan av att vara jag. Men ingen såg hur jag verkligen led, för sån är den, den där C-PTSD. Jag dolde mig, min smärta, härdade ut, plågade mig genom varje andetag, stod kvar men levde inte.

Mina smärtsamma år var så vansinnigt ensamma för det som var jag då, eller rättare sagt INTE var, skrämde de som fanns omkring mig. De vände och gick så känslan av att jag inte dög, inte räckte till fick syre, sög in mig i det tysta, tomma, onda. Känslorna fick inget motstånd. Jag tror att vi räds varandras psykiska hälsa, de svåra uttrycken i livet för att vi vet inte vad de står för, vad som krävs av oss för att göra rätt. Idag får vi inte göra misstag för då räknas man inte. Man ska uteslutas, inte tilltalas, man är inte värd att vara kvar , delta, räknas med. Men att vända någon ryggen, är inte det ett misstag? Vem är du att döma? Varför inte bry sig om den som behöver det?

Med kärlek, Anna

Awerness för PTSD är färgen turkos

Gillar

Kommentarer

Blackout
Blackout,

Känner verkligen igen mig. kram

nouw.com/blackout