Header

Hej ni bloggläsare! Några veckor efter förra inlägget så kommer nu nästa. Det är lite så jag använder bloggen, som en ventil de gånger jag helt enkelt har lite för många och långa tankar för att rymma i någon annan media. Då är bloggen ett perfekt ställe att skriva ut dem på.

För den som vill följa med i tätare och mer vardagliga uppdateringar rekommenderar jag starkt att följa mitt instakonto @kallingslarsson, eller gilla min facebooksida som också uppdateras regelbundet. För de som gör det kommer inte nyheten om mitt nya spännande sponsorkontrakt som en överraskning, men annars - håll i er!

Strax innan jul var jag på mitt första träningspass på Levád Fysioterapi. Eller, nja, det är ju inte riktigt sant, första kontakten med Levád fick jag faktiskt i gymnasiet när vi ryttare var där med specialidrottskursen (och redan innan dess hade jag läst om Birthes arbete med ryttarsitsen). Därför var jag både bekant med konceptet och några av träningsformerna.

Vid det här tillfället innan jul var vi nere i gymet och provade alla möjliga övningar för att hitta mina styrkor och svagheter och utifrån dem lägga upp ett individuellt träningsprogram med fokus på förbättrade ryttaregenskaper. Med andra ord var det oerhört mycket balans, rörlighet och bålstyrka.

Nu har jag varit igång med mitt träningsprogram i tre veckor och resultaten börjar märkas. På fredag är jag tillbaka igen för utvärdering, träning, behandling och kanske lite omformning av hemträningsprogrammet - jag föreställer mig såklart att jag ska bemästra övningarna så att jag får nya och ännu svårare saker att träna på ;-)

Programmet tar mig ungefär en halvtimme att genomföra och det enda jag verkligen behöver är en balansboll. Jag är ombytt till träningskläder men jag hade lika gärna kunnat ha ridkläder på mig.

Här är några av övningarna jag gör just nu; längst upp till vänster är ett enkelt bäckenlyft, uppe till höger är utgångsläget för knälyften och längst ner är två varianter på knälyft - en rak och en diagonal.

Det som har varit mest intressant de här veckorna har varit att se hur utvecklingen går framåt och hur kroppen jobbar (nämligen inte som jag trott) ! Jag försöker ju hela tiden göra övningarna med full kontroll, i lagom hastighet och hela tiden 100% korrekt. Det jag har märkt är jag inte använder samma muskelgrupper i varje respektive övning som jag gjorde när jag började för några veckor sedan. Då parerade jag mycket, mest med benen men också med armarna. Första steget var att känna att jag använde "rätt" muskler i övningarna (surprise: det är inte från benen ens balans ska utgå). Nästa steg vara att känna att jag "hittade" direkt till dessa muskler. Och ytterligare nästa steg var att känna att jag kunde behålla samma teknik genom alla set och inte se så stora förändringar mellan set 1 och 4.

Jag hade tänkt mig att jag skulle göra övningarna likadant hela tiden och att det skulle bli mindre och mindre jobbigt, men så fungerar det ju inte. Det är egentligen likt ridningen på så sätt, man justerar sin teknik och har plötsligt inte tillräckligt med styrka, bygger styrka som ger ny teknik, som leder till något annat. Egentligen borde jag inte vara förvånad :-)


Det ska bli så sjukt spännande att se vart det här leder. Jag är första fälttävlansryttaren som går igenom alla dessa bitar och hoppas förstås på att kunna tillföra något genom det också. Men mest av allt är jag bara oerhört tacksam och stolt att ha Levád med på tåget för vad som ska bli ett oerhört spännande och fartfyllt 2018!


Tränar ni vid sidan av ridningen?

/Anna

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

När jag skrev tidigare inlägg om Bruce och varför han är så grym halkade jag också in lite på vad som gör honom speciell och ibland lite... annorlunda att hantera eller rida. Jag vill inte säga svår för jag tänker inte påstå att det är svårt.

Där och då tyckte jag inte att jag kunde spy ut alla tankar som låg bakom det jag skrev men det inspirerade till ett nytt inlägg. För inte så länge sen läste jag om ett uttalande ISES, International Society for Equitation Science, gjort. Det var hos Hippsons Forskningskollen (länk här) och jag kommer citera dem några gånger i den här texten.

Vad jag läste där var någonstans en bekräftelse för mig. Man blir itutad från dag 1 när man sätter foten på ridskolan att man måste vara mycket tydlig och ta på sig en "flockledarroll" när man umgås med hästar, av säkerhetsskäl. Det här, upplever jag, genomsyrar all utbildning och hästhantering jag träffat på hos amatörer och proffs. Naturligtvis. Det är ju den traditionella synen.

Och någonstans tycker jag ändå att man måste ha den utgångspunkten. Jag skulle bara vilja omformulera den lite. Hästarna är så mycket större och starkare än vi att vi, så länge vi tänker hantera dem, måste träna dem på att fokusera på människor och vända sig till oss. Eller åtminstone inte stänga oss ute. När instinkterna slår till måste vi kunna få kontakt med dem för att kontrollera situationen, om det så handlar om en ponny som blir rädd för en brevlåda på uteritt eller en distraherad hingst på en stor tävling. Här tror jag att alla är överens om att det blir farligt för alla iblandade om hästarna får ta över.

Problemet är att den traditionella synen är att vi måste vara hästens "flockledare" och att de därigenom ska ha så stor "respekt" för oss som individer att de "lyder" när vi påkallar uppmärksamhet. Det här ligger ju inte så långt från sanningen men jag tror att det är problematiska formuleringar som riskerar att rättfärdiga mycket tveksamma träningsmetoder.

I ovan länkade Hippson-artikel kan man läsa, taget från ISES uttalande... "Inga studier har lyckats visa att en tydlig rangordning finns bland hästar, därmed borde vi enligt forskarna tänka om när det gäller att se oss själva som ledarhästen."

"ISES menar att en ledarhäst eller ledarskap i grupper av hästar är något vi människor har läst in i deras beteende utifrån hur vi själva ser på världen. Hästar interagerar med varandra i par."

Uppenbarligen har jag verkligen tagit åt mig av den här artikeln, men det är för att den bekräftar vad jag känt på mig hela tiden. Hästar är individer och behöver olika grader av ledarskap. En häst jag red en period var ganska nervöst lagd och behövde verkligen en ryttare som pekade med hela handen. Men notera gärna formuleringen, det var så jag valde att se det och inte som att han "behövde en flockledare att lyda".

Bruce, tvärt om, har en överdos självförtroende och är lite gränslös i sin interaktion med både hästar och människor. Vi fick plocka ut honom ur ponnyhagen för han kunde inte "take no for an answer". Ingen av ponnyerna ville att han skulle stå och kladda på dem hela dagen och han kunde bara inte ta in det. Med Bruce är jag noga med att välja mina fighter, jag ger honom tydliga ramar och är stenhård med vissa saker men om jag skulle "peka med hela handen" hela tiden skulle vi aldrig lämna stallplanen. Han är en väldigt stolt häst och har svårt för att känna sig omkringbossad, och det enda som är värre är förstås om man dessutom är hårdhänt och/eller otydlig (ex rycka i grimskaftet som "korrigering" med dålig tajming).

Det senare är ett exempel taget ur verkligheten. Någon ryckte till i grimskaftet när de tyckte att han inte skötte sig varpå han reste sig på bakbenen och fäktade med frambenen mot personen på marken. Deras relation förbättrades nog aldrig, av förklarliga skäl (det är aldrig okej att en häst gör så). Av samma skäl behövde inte den här personen hantera honom mer.


Jag tror att hästar är lika mycket individer som vi, jag tror att vi behöver hitta verktyg och träna dem mycket i att aldrig "koppla bort" människan, jag tror att många hästar behöver det som av de flesta kallas "tydligt ledarskap".

Men mest av allt tror jag att vi behöver omformulera så att komplexiteten alltid framgår; att hästar har dynamiska förhållanden, att vem som bestämmer av två individer ofta är situationsberoende, att det inte finns någon forskning som styrker att hästar har rangordning i en grupp.

Avslutar med ett citat av ISES, taget från ovan länkade artikel; alla som varit med ett tag och verkligen känner efter vet att de har varit med om detta:

”Det finns olyckligtvis exempel på ryttare, tränare och personer som hanterar hästar som – i tron att de måste bli ledare i förhållande till hästen – tar till träningsmetoder och/eller övningar som orsakar rädsla och, i vissa fall, slutar i misshandel”

Jag önskar att jag aldrig mer behövde vara med om det.

/Anna

Likes

Comments

Bara för att skryta, egentligen.


Men ärligt talat. Jag har nog världens bästa häst.

Ni som följt med hela vägen kan ju historian, men er andra kan jag uppdatera så att ni också förstår varför han är så grym.


Vi köpte Bruce för snart två år sedan. Det var egentligen inte meningen, men jag såg honom på annons och bara visste att han var något speciellt. Då var han snart 9 år och hade föregående säsong gjort några starter i H90 och en i H100 på sin hemmabana med ett stopp i terrängen. Förutom tävling i dressyr och hoppning (mest dressyr) tidigare år.

Kanske var det så att andra fälttävlansryttare inte tyckte att det såg ut som en grym häst på pappret? Det spelar ingen roll för jag såg i alla fall en oslipad fälttävlansdiamant. Ett halvår senare debuterade vi internationellt och resten är historia :)

Vad är det då som gör honom så överlägset bra?

Han är trots sin storlek EXTREMT atletisk - han är så sjukt spänstig att han kan ta sig ur (...eller över) i stort sett vad som helst.

Han har tre riktigt bra gångarter.

Han är fruktansvärt rolig att rida, har oändlig bjudning och är väldigt känslig för hjälperna.

Hans psyke. Jag vet inte hur man ska lägga fram det på rätt sätt, men han är knäpp. Han har så sjukt mycket attityd, men på något sätt har jag fått honom med mig istället för mot mig och helt plötsligt har jag en smart, modig, och minst sagt initiativtagande lagkamrat som ställer upp på allt.

Jag är rädd för dagen när jag kommer behöva leta efter en ny ryttare till den här nöten. Att få ut det bästa av honom är en hårfin balans mellan att vara tuff och ödmjuk på samma gång - vilket också är anledningen att det kan vara svårt att hitta rätt tränare. Jag tror att man måste dela samma syn på ledarskap.

Man får inte vara rädd för hans (dagliga) revolter. Tycker han att man är otydlig eller hårdhänt visar han det omedelbart. Han tar verkligen ingen skit. Samtidigt måste man sätta lite press på honom för att han inte ska ta över, för han tycker ju att han vet bäst själv.

Det gäller att ha tajming och ödmjukhet. Jag har sett många mycket skickliga ryttare rida med en lite "översittarstil" och liksom "köra över" hästar som kommer med invändningar. Vilket jag vet fungerar med de flesta hästar (och då kallas "tydligt ledarskap"). Men det är inte riktigt Bruces melodi.

Han är så jäkla cool. Atletisk, modig, energisk, känslig, spänstig, intelligent. Bäst, helt enkelt.


Längtar efter ett riktigt roligt 2018 tillsammans med honom!

/Anna

Likes

Comments

Sista veckorna har minst sagt präglats av blandade känslor. Samtidigt som det händer mycket spännande på ena fronten, har det varit många setbacks på andra fronter. Den ultimata finalen var nog i tisdags, när jag började dagen med att köra till Strömsholm för att träna hoppning med resten av fälttävlansgänget från Ryttarutveckling nivå 3 för Jens Fredricson, för att sedan skrapa rutorna och sätta mig i bilen för att lämna träffen i förtid, köra hem under ett storböl på gränsen till trafikfarligt och sedan skynda mig till begravning i Solna.

Innan jag satte mig i bilen fick jag dessutom ta ställning till huruvida jag skulle köra bort till djursjukhuset och hälsa på Zizzi innan jag lämnade Strömsholm. Kvällen innan begravningen fick min hund läggas in med ett stort skärsår på ena benet, sent på kvällen efter begravningen kunde vi hämta hem henne och såhär några dagar senare verkar hon fortfarande må bra, men äter medicin och måste ha tratt.

Detta var alltså världens största klimax på de senaste, minst sagt omtumlande veckorna, och symboliserar ganska bra hur det ena stunden är spännande häst- och ridsportshändelser på gång och nästa stund total personlig misär.


Men det positiva överväger faktiskt. Söta lilla Curre har inställt sig bra hemma hos oss, vi red på tur tillsammans med mamma och Lady här om dagen och även då är det svårt att förstå att han bara är en bebis. Han är hur cool som helst. Igår kom Laila och kikade på hur sadeln passade honom och tipsade om hur jag skulle göra med paddar, och idag ska han på tur med Lady igen. Måste bli bättre på att ta bilder på och filma honom så ni får se!

Samtidigt fortsätter Bossen att knapra in på sin sjukgymnastik. I onsdags fick han börja trava men jag tog ett par extra skrittdagar för att ligga på säkra sidan. Men det ska bli skönt att verkligen få sätta honom i arbete igen, för gud vad den hästen behöver uppgifter.

Nästa helg är det landslagsträff och fälttävlansmöte i Linköping också. Det är ett par år sen sist och det känns att det ska bli så sjukt kul att träffa hela (eller i alla fall en väldigt stor del av) fälttävlansgänget igen.


Hence rubriken "blandade känslor"!


Kram!/Anna

Curres fantastiskt charmiga lilla pannlugg blåser lite i vinden ;-)

Likes

Comments

Hjälp vad fort det går ibland!


Förra veckan jobbade jag stängningspass, det vill säga från klockan 17 till 03:30, och försökte däremellan hinna med Bossens "sjukgymnastik" (= massa skritt), sköta stallet åt honom och Lady och ta hand om lilla Zizzi och få ut henne på sina promenader, helst inte i stallet för då måste hon ju sitta i timmar och vänta på att jag blir klar med hästarna. Och så möjligtvis sova lite däremellan.

Samtidigt pågick Elmia och uppladdningen för SSHS-auktionen. Något jag av förklarliga skäl inte sagt ett knyst om är att vi planerade att bjuda på en häst där. Vi såg honom på annons ungefär samtidigt som han skulle åka på selektering. Vi åkte och hälsade på honom hos beridaren och provred, men vid det laget hade han redan blivit uttagen till auktionen! Vi - alltså jag och mamma, min medfinansiär ;-) - tyckte så mycket om honom att vi ville prova att lägga ett bud.

Men mamma var på Gotland och jobbade hela förra veckan och jag jobbade natt här hemma i Eskilstuna. Så i lördags kväll satte sig mamma vid en liten fast telefon på Gotland för att buda över telefon. Jag själv serverade hamburgare i full fart. Det hela kändes ganska komiskt eftersom att typ alla som bjöd var rika hoppmänniskor som satt på plats i Jönköping och drack champagne vid sina bord. Och vi som sagt i helt andra, mindre glamorösa, delar av landet.

Vi var dessutom helt förberedda på att förlora, för gränsen vi hade dragit för vad vi hade råd med gick under vad 90% av hästarna klubbades för. Men man vill ju försöka!

OCH DET GICK HEM!

Låt mig presentera världens snyggaste Currant LA. Currant kallas Curt men kommer nog gå under Curre hos oss. Han är född 2014 efter Durrant 1271 - Landlord 849 - Herkules 504 och fick dubbeldiplom på sitt 3-årstest. Vi hämtar honom hos uppfödaren imorgon!

Kram!/Anna

Likes

Comments

I måndags kom jag hem efter nästan en månad i England. Jag jobbade hos team Fox-Pitt i drygt tre veckor och tog sedan tåget till London där mina föräldrar anslöt sig för en weekend innan vi åkte hem till Sverige och den riktiga hösten...

Och inte helt oväntat tar jag med mig så otroligt många lärdomar från bara dessa veckor, mina främsta intryck listade när nedan:

1) Vilken underbar artighetskultur som finns i England. Den har till och med letat sig in i stallen. Jag kommer aldrig glömma när jag på min andra dag tog av en häst ett täcke som egentligen skulle legat kvar på. När min kollega kom och påpekade det svarade jag naturligtvis med "Sorry". Hans svar? "No, excuse ME! Of course I should have told you to leave it on. How else could you know?" Chocken har ännu inte släppt.

2) Det finns levande bevis på att tävlingshästar på absoluta toppnivå kan få leva riktigt härliga hästliv. Nu börjar säsongen trappas ner och allt eftersom att hästarna gjorde årets sista tävlingar åkte skorna av och de släpptes på enorma gräsytor, gärna tillsammans med sina kompisar, för ett par-tre månaders total semester. De som fortfarande var i träning gick alla i fin gräshage ungefär 15 timmar om dygnet. Hästarna klipptes och täckades efter behov och inte av principskäl.

3) Det finns de som prioriterar vad som verkligen gör skillnad för hästarna. Istället för att rykta varje häst 15-20 minuter om dagen lade man tiden på en lika lång framskrittning runt om i byn. De kanske var lite lerigare, men kanske också lite mer hållbara.

4) Lägga tiden på rätt saker. Istället för att hela arbetskåren sopade det stora stallet 20 minuter morgon och eftermiddag tog en av dem fram en lövblås och gjorde samma jobb på 5-10 minuter. Då fanns det tid att handbeta de skadade hästarna som annars stod på boxvila en stund istället.

5) Underskatta inte en riktigt engagerad hovslagare. Han som dök upp en gång i veckan älskade sitt jobb och kunde nörda ner sig i detaljer i timmar. Framför allt ville han se alla hästar (inklusive barnponnyn) skritta och trava både före och efter verkning.

6) Olika hästar för olika ändamål, och alla uppskattas lika mycket. Hunting är ju stort i England och både William och hans fru Alice har var sin huntinghäst. De är helt oglamorösa på alla sätt, skulle smälta in perfekt som lite grövre ridskolehästar på en svensk ridskola. På vintern rider man hunting för skojs skull. Eftersom att hästar och ridning generellt är roligt och inte alltid behöver handla om att vara bäst, utan lika gärna kan vara att åka och träffa sina vänner och rida i den fina naturen under några timmar medan man "catch up" med sina vänner och hoppar roliga terränghinder. Ridning och träning av huntinghästarna prioriteras inte bort bara för att de går på bete dygnet runt och inte tävlar på samma sätt. Det är lika viktigt att de är väl tränade för uppgiften som att fälttävlanshästarna är det.

7) Vi svenskar måste förstå hur litet Sverige är och hur långt vi kommit med att låta ridsporten vara en folksport även om det är svårt att tro ibland. En stor majoritet av de som ägnar sig åt ridning på högre nivå utomlands kommer ifrån (i mycket större utsträckning än i Sverige) välbärgade familjer.

8) Att ha en tradition av fälttävlan är värt så himla mycket för en nation. Tack vare traditionen med stora fina events vid fina slott kommer publik och sponsorer att investera pengar i tävlingar som i sin tur ger arrangörer chansen att göra riktigt bra tävlingar, ryttare och hästägare att få igen pengar de själva lagt ut, och få hela spiralen att gå åt rätt håll. Bilden av hur man hjälper en sport att växa är så himla komplex men traditionen är underskattad i sammanhanget. I Sverige borde vi värna om den (mycket mindre, men ändå existerande) traditionen vi har.

9) Inse vilken prylfixering som råder i Sverige och svensk hästsport. Mina engelska kompisar trodde inte sina öron när jag berättade att även amatörer och små ponnybarn har märkesutrustning. Och ofta i större mängder. Inte ens i en av världens största fälttävlansnationers bästa fälttävlansstall var utrustningen särskilt glamorös. Funktionell och bra, absolut! Och på tävlingar piffas det upp. Men hemma är det viktigast att den passar.

10) Hästarna daltas inte med på samma sätt i England. Samtliga fälttävlanshästar gick med alla typer av ryttare runt framskrittningsrundan i byn, vilket innebar att korsa en väg där bilarna körde ca 60 km/h (och man fick vänta på att gå över med hästnosen i vägbanan), möta traktorer, bilar, hundar (som inte alltid var kopplade och inte alltid särskilt lugna) på smala vägar, folk som trimmade sina trädgårdar med olika surrande och prasslande redskap en meter från där man gick och så vidare. Vissa hästar kunde hoppa till för hundar som hoppade upp på staket och vrålskällde, men den stora majoriteten var helt bombsäkra. De var liksom vana vid det mesta, dessa hästar som låg mycket högt i blod. På totalt ungefär 20 hästar var det en som krubbet och ett sto som kunde tjura när man skulle lägga på täcket, resten var hur snälla som helst i all hantering.

Slutligen fick jag med mig massor av härliga kompisar och roliga historier. Jag delade boende med en amerikan, en tyska, en engelsk tjej och en fransyska plus några britter som passerade ibland. Dessutom jobbade ytterligare en nationalitet på gården, en portugis. Och bilden ovan visar när jag på en av mina lediga dagar fick följa med på cubbing - en form av hunting man ägnar sig åt i början av säsongen för att lära upp hästar och hundar (och ryttare som mig, haha. Jag var för övrigt den enda av typ cirka 30 ryttare utan tweedkavaj, plastrog, beige ridbyxor och sammetshjälm). Hästen jag sitter på kallas Cob (han är en riktig cob kan jag meddela, det kanske inte syns så bra på hans öron) och honom fick jag låna av Alice och William.

Jag är oerhört tacksam för min tid på Wood Lane och är övertygad om att jag kommer vara tillbaka en dag!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Mycket roligt på kort tid!

Medan jag var i England hann jag få ett mail från förbundet. Jag är en av 5 nominerade ryttare för Young Rider-landslaget 2018! Woop!

Så fort jag kom hem igen åkte vi med Bossen till veterinären... Som konstaterade att han är 100% redo att sättas igång! En mycket välkommen nyhet, inte minst eftersom att han har ställt till med extremt många hyss på den tiden han tvingats vila...

Nu är den stora utmaningen att sätta igång honom enligt konstens alla regler = mycket försiktigt i början. Min häst är inte känd för att vara särskilt försiktig och vi båda längtar efter att komma igång igen, men vi får försöka hålla ihop det. Steg 1 är hur som helst att skritta i en hel månad... När vi har klarat av det ska resten av igångsättningen gå ganska fort. Can't wait!

Mitt projekt under tiden är att ta bilder under processens gång... Tänker att det blir roligt att se tillbaka på före och efter. Här är alltså dag 1! Bjuder på det goda skrattet man får när man ser hans charmiga klippning. Jag presenterar härmed "avställt-halvblod-på-hösten"-klippningen. Jag behöver tvätta hans ben dagligen, och med full päls tar det för lång tid att torka, så jag ville klippa nedre delen av benen. Men det skulle ju se SÅ konstigt ut så jag insåg att jag fick klippa hela. Men det skulle ju också se SÅ konstigt ut så jag tänkte att jag "Gör en låg filtklippning. Fast utan att klippa halsen. Typ." Och landade här. Haha! Såhär i efterhand är det SÅ komiskt att jag försökte göra det lite snyggt, för det ser ju verkligen jättemärkligt ut.

MEN det är 100% funktionellt och han slipper frysa i onödan!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Medan Bruce vilar ska jag se till att göra det mesta av tiden...

Jag ska nämligen åka till England för att provjobba för en anställning som working student/beridare i 3 veckor! Hos inga mindre än team Fox-Pitt Eventing! Det ska bli så roligt och spännande. Jag trodde ju inte att jag skulle jobba mer i stall på det sättet men detta var en möjlighet man bara inte kan motstå. Steget att sen flytta till England med Bruce är väldigt stort MEN you only regret the chances you didn't take, ellerhur? Därför måste jag i alla fall åka och prova!

De som känner mig vet att det bor en liten britt i mig så oavsett hur det går kommer jag ju stortrivas under mina provveckor :-)

Avfärd 20 september!!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Det tog ett tag, men så blev vi till slut lite klokare.

När jag skulle sätta igång min fina Bruce efter tävlingen i Köpenhamn kändes det inte helt 100. Vi har åkt flera turer till veterinären och när resultaten från en MR-undersökning av hans framhovar kom förra veckan fick vi till slut en förklaring. Bilderna togs i Sverige men skickades till en expert i England, som kunde se "mild" (=lindriga) inflammationer i flera mjuka vävnader och lindriga hovledsinflammationer som nu ska behandlas. Prognosen är mycket god men det innebär ändå 3 månaders vila.

Tur i oturen att min häst inte är särskilt smärttålig. Och att en annan är lite uppmärksam. Vi kunde märka det här väldigt tidigt och kunde därför korta ner förloppet lite. Ändå innebär det tyvärr slutet på 2017 års fälttävlanssäsong för oss. Inget NM, inget SM, inget EM-kval. Vi får satsa 200% nästa säsong helt enkelt!

Kram!/Anna

Likes

Comments

Som vanligt har jag låtit det gå alldeles för lång tid sen min senaste uppdatering av denna blogg...

Men life happens liksom... Och denna gång har det hunnit hända en jäkla massa.


Bruce och jag debuterade i 2* klass på Köpenhamns internationella tävlingar i juli. Vilken härlig tävlingsplats det var, och vilken fantastiskt rolig vecka det blev! Redan på måndagen styrde Stall Nilslunds buss lastad med Mathias Arn och min lilla Bruce, hela familjen Gustafsson och så lilla jag mot Skåne. Vi bodde hos Ted och Pernilla i Flyinge vilket var roligt bara i sig självt! Jag passade på att rida till Teds fina terrängbana och träna terräng för mästaren Jan Jönsson. Bruce levererade som vanligt klockren hoppning och Janne levererade som vanligt klockrena citat. Denna gång pratade vi om att vi skulle debutera 2* och jag sa ärligt att jag kände mig helt lugn med att vi klarade nivåhöjningen. Om jag skulle komma på något hot så skulle det i så fall vara mina nerver. Jag har inte varit nervös för en tävling ända sen jag och Fille skulle kvala EM i vår 2* debut (man får ju tyvärr inte så många chanser på ponny så det var debuten or nothing) så därför var jag ödmjuk nog att tänka att jag inte skulle utesluta att jag kunde få någon slags flashback till sist jag gick upp i 2* (spoiler alert: jag blev inte alls nervös). Jannes svar?

"Bry dig inte så mycket om att de valt att kalla det tvåstjärnigt. Det är SÅHÄR *visar 5cm mellan tumme och pekfinger* mycket högre hinder. Din häst märker det inte ens. Det är en piss i Mississippi."

HERREGUD. Jag skrattade hela vägen hem - och då tar det 45 minuter att skritta till stallet från terrängbanan.


På onsdagen lämnade vi Bruce hemma och styrde till Falsterbo! Jag var orolig att jag skulle bli utan Falsterbo i år men Mathias och Arn var anmälda till huntingen så jag passade på att följa med. Och självklart gick det bra, de slutade på en fin fjärdeplats som ett av endast två felfria ekipage!


Next stop: Köpenhamn.

Bruce inledde med en mycket fin dressyr, i och för sig fanns det rum för förbättring men det händer ju inte jätteofta att man presterar lika bra på tävling som man gör hemma. Intressant nog slog vi personligt rekord för internationell tävling trots att det var debut på högre nivå! Jag tror att det säger mycket om min häst, han kommer helt enkelt mer till sin rätt i program där han får lite mer att bita i. Vi fick 65% av C-domaren och 69% av långsidedomaren vilket lade oss oförskämt högt upp i resultatlistan bland landslagsekipage och tyskar med våra 49 straff!

Dag 2 var hoppning. Jag hade en väldigt bra känsla på framhoppningen och kände att jag hade stenkoll på läget, jag hade sett många ekipage hoppa banan. Jag hade i och för sig hört att det brukar vara många fel i hoppningen eftersom att det är en lite speciell gräsbana med kullar, buskar och träd men jag hade min plan. Tyvärr så visade det sig andra svårigheter än jag räknat med och då hann jag inte ändra min ridning mitt i banan. Vi kom i mål med 12 fel trots fin hoppning av Bruce. Bortsett från en rivning på nr 2, en lite optiskt svår oxer (dagens absolut mest rivna hinder), så hade vi nedslag på b-hindren i båda kombinationerna. A-hindren var båda gånger oxrar som Bruce hoppade väldigt högt över och därför landade väldigt tight bakom, vilket i sin tur fick mig att trycka iväg honom mot b-hindret för att han skulle nå fram. Men det är ju sällan en bra idé att trycka iväg en häst mot ett hinder så där kom nedslagen. Å andra sidan hade han efter det ett bra läge på c-hindret i 3-kombinationen efter det så den kom vi felfritt över.

Det här är första gången jag har upplevt några som helst svårigheter att räcka fram med Bruce (som ju är väldigt liten till växten) och det gjorde mig så ställd att jag inte hann omvärdera och justera min ridning utan det "gick av bara farten". Men såhär i efterhand har jag grubblat på det och till slut insett att det nog var det första nedslaget som ställde till det. Han tycker verkligen inte om att riva så han blev lite upprörd när han slog ner den oxern som många hästar hade svårt att se. Efter det överhoppade han oxrarna med mellan 20 och 40 cm marginal och det var nog det som ställde till det för oss. Men nu har jag lärt mig av det. Där och då var jag såklart oerhört missnöjd eftersom att jag haft så bra dressyr men 12 fel är faktiskt inte alls lika med underkänd insats. Sometimes you win, sometimes you learn.

Skärmdump från in film från hoppningen. Observerade att oxern ovan är 1,20 och inte 1,00m som det ser ut... Efter att ha sett filmen förstod jag att det inte var så konstigt att vi fick långt fram till efterföljande hinder med tanke på höjden på språngkurvorna...


Terrängen bjöd på dramatik! Det regnade hela dagen så till att börja med var vi tvungna att lägga upp en plan med broddning, byte till torra handskar precis före start (det är nämligen obehagligt med tyglar som glider ur händerna när man rider terräng) och så vidare. Jag hade gått banan minst 5 gånger under de gångna dagarna, jag ville vara säker på att den "satt i ryggmärgen" så att jag kunde ägna så stor del av min uppmärksamhet som möjligt åt Bruce. Han löste alla uppgifter utan att tveka, ofta med ett galoppsprång mer i kombinationerna vilket ofta berodde på höga språngkurvor... Den linje jag utsett som en av de klurigaste, där man hoppade en soffa med en bred häck (alltså häck á la trädgård) i bakkant som därför utgjorde den till ett längdhinder på en ganska rejäl vinkel, landade och hade 3 stora galoppsprång på böjt spår i nedförsbacke till ett smalhinder som inte syntes förrän i landningen, gick bokstavligt talat som en dans. Men efter två tredjedelar av banan blev vi stoppade!

Till denna dag är jag fortfarande imponerad av mig själv. Jag fattar inte att jag kunde vara så kall. Jag tänkte att det antagligen var ett ekipage före oss som gått omkull, så är oftast fallet när någon blir stoppad, och började genast lägga upp en taktik för hur jag skulle hålla hästen igång tills vi fick startsignal igen. Jag har aldrig tidigare blivit stoppad och har aldrig behövt hantera den situationen men nu skedde det mitt i vår debut, vårt kval. Jag frågade om funktionärerna visste varför de stoppat mig men det gjorde de inte. En medlem av ground jury kom fram och frågade mig om det "was something with the mouth?"... Va? Jag försökte se om Bruce gapade eller blödde men kunde inte se någonting. Kände med handen över min mun och tänder för att se om jag varit så adrenalinpumpad att jag inte märkt att han knockat mig. Men ingenting. Strax efter susade Niklas Lindbäck som startat precis efter oss förbi och då började jag verkligen undra. Uppenbarligen fanns det inget skadat ekipage eller trasigt hinder på banan eftersom att han inte blivit stoppad. Jag gick igenom banan i huvudet och försökte minnas om jag missat en flagga, ett hinder, om hästen snubblat eller halkat, men kunde inte komma på någonting. Precis då säger funktionären som stoppat mig åt mig att backa, rida uppför backen jag kommit ned för, och starta igen för att rida färdigt banan. Vilket jag gjorde, hur samlat som helst, för att gå i mål med en felfri runda.


I efterhand visar det sig att ekipaget före mig halkat så att hästen skrapat mulen och att de skulle stoppas. Funktionärerna vid mitt hinder hade tagit fel ekipage. Som följd av detta fick jag en felaktig tid och fler tidsstraff än förtjänat i terrängen. Men jag hade absolut inga bevis för detta eftersom att jag för fösta gången på länge red utan klocka. Innan start hade jag tänkt att jag skulle fokusera helt och hållet på min ridning och för dagen strunta i minuter och meter.

Jag har på känn att jag inte var inom tiden, jag vet att jag tog det lite lugnt i början av banan innan jag kände att jag hade flytet, men de 14,8 straff jag fick motsvarar 36 sekunder och så långsam var jag garanterat inte. Men alla var trötta, leriga, genomvåta, och samtidigt överlyckliga (jag över min fina felfria runda och mamma över att jag levde, gissa hur orolig hon blev när vi var spårlöst försvunna i 3 minuter) och ville påbörja den långa hemresan så fort som möjligt. Så vi åkte hem utan att bråka eller protestera. Bittert på ett sätt, men eftersom att det inte var ett mästerskap eller fanns några inblandade prispengar så orkade jag/vi inte dra igång den cirkusen. Det borde inte ha lett någon vart i alla fall.

Filmer från rundan finns på min instagram @anna.kallings . De fick jag av världens bästa Gabriella som kom hela vägen till Danmark för att heja på oss i terrängen! Gabriella som alltså är Bruces tidigare ryttare en av våra största supporters :-)


Nu hoppas jag att nästa inlägg inte dröjer alltför länge... Jag har ju mer att berätta!

Kram!/Anna

Likes

Comments