Mitt Första År Som Mamma

Barn och Gravidetet


Herregud vart tar tiden vägen? Malte har nu hunnit bli lite mer än 13 månader. Bebis stadiet är förbi och vi har numera ett småbarn här hemma som är överallt och ingenstans, men det är ju så det ska va! Sen lite mer än en månad tillbaka (det vill säga Maltes födelsedag) har jag funderat väldigt mycket på vad som har hänt under det gångna året. Vilka lärdomar har man tagit åt sig? Har man lärt sig något nytt om sig själv? Hur klarade vi av det första året? Jag tänkte idag att jag skulle dela med mig av lite saker jag har kommit fram till. Känner du att jag har missat något och vill berätta om dina erfarenheter? Kommentera gärna och berätta din story, jag vill gärna läsa!



- För det första så vill jag börja med att säga att jag är så evigt tacksam över att jag faktiskt kan bli gravid och har privilegiet att bära mitt egna barn. I och med sociala medier får man väldigt mycket information både bra och dålig. Just när det kommer till barn, att vara gravid, att bli gravid känner jag att jag har fått en helt annan syn på hela processen. Att bli gravid och få bära sitt barn är tyvärr något man kanske tar för givet. Jag tycker det är så bra att alla starka föräldrar delar med sig av bebisar som dör i magen. missfall, att inte kunna bli gravida pga andra orsaker. Jag är evigt tacksam över att min kropp är frisk och fungerar.

- Jag trodde jag har ett tålamod utan dess like, en vilja av stål och ett jäkla anamma! Ska jag vara helt ärlig har jag börjat tvivla på alla punkter. Hormoner, nerver, känslorna på utsidan, ja det är inte riktigt min grej. Tack vare dessa hormoner har min stackars lilla förvirrade hjärna blivit ännu mer vilsen och knappt vetat ut eller in vissa stunder. Tack och lov har jag nu, ett år senare lärt mig att kontrollera mina känslor och inte bli riktigt så dramatisk.

- När jag blev gravid fick jag lite smått panik. Hur skulle jag, som inte är någon bebismänniska alls klara av att ha just en bebis? En som du inte kan lämna ifrån dig när den börjar skrika utan nu är du den som ska trösta denna lilla plutt. En sak som jag har lärt mig (som min kära sambo hela tiden påpekar. Ibland tar det lite tid innan poletten trillar ner) är att du klarar så mycket mer än vad du tror. Vi kan ju säga så att den där paniken infann sig ännu mer när vi fick reda på BB att Jonas inte skulle få vara kvar. Jag, själv med en bebis? Det gick jättebra och jag löste det, men jag var nervös det måste jag erkänna. Första året med småbarn tycker jag känns som en lång testperiod. Man provar sig fram i det mesta, matrutiner, sovrutiner, nattningar, hur ska man få mig sig allt utanför dörren? En enda lång testperiod. Men du kommer fixa det!



- Det här med att gå sin egna väg är jag rätt bra på, det är något jag alltid har gjort. Däremot har jag upptäckt nu att det är tufft att göra det som förälder. Väldigt många vill lägga sig i, komma med tips och råd fast du inte ber om det. För det mesta menar dom väl bara väl, medans andra bara tycker du gör helt fel och är dum i huvudet. Den här resan har gjort mig mycket mer säker i mig själv. Jag har dagar då jag tvivlar på mig själv enormt mycket, men i grunden står jag stabilt. Jag och Jonas har haft en plan redan från början hur vi vill göra med allt, sen vet man ju inte hur bebisen kommer vara men vi hade en grundtanke att utgå ifrån. Bland dom bästa valen vi gjorde under årets gång var att ge ersättning. Det är säkert jättemysigt att amma om man verkligen vill och får det att funka. Jag gav det ett försök, det va inte alls vår grej. Jag kunde helt enkelt inte se det mysiga i att amma när man är skit trött, ungen somnar så fort man ska amma, går inte att hålla vaken, blir ledsen för att han är hungrig och det rinner mjölk över allt. Att göra detta varannan timme 24 timmar om dygnet fanns inte ens på kartan. I stället började vi med ersättning vilket för våran del resulterade i en nöjd Malte som sov jättebra om nätterna, vaknade var tredje timme och åt innan han snabbt somnade om igen. Även om du har en plan och den inte känns helt hundra, det är okej att ångra sig och prova något nytt. Som sagt, en testperiod!

- Du blir en superparent! Man blir en riktig super människa när man skaffar barn, så är det ju bara. Du blir expert på problemlösningar, en packåsna, fixar en massa i hemmet, får helande krafter när barnet slår sig och en trygg punkt när dom söker tröst och kärlek. Hur mysigt är inte det? När dom somnar i famnen eller har precis vaknat och sitter i knäet och bara myser? Malte har kommit in i en fas där han ska pussas, grejar med nackhåret när man håller honom, sitter mellan oss och myser i soffan efter dagsluren. Jag älskar dessa stunder där man bara myser och finns där för varandra.


Som sagt, detta är bara några punkter som jag har kommit på. Det finns självklart hur mycket som helst att skriva om. Berätta gärna om det är något speciellt som du känner att du lärde dig när du skaffade barn! Kanske fick du världens aha upplevelse när bebis nummer två kom, eller va allt precis så som du tänkte?


Kram Anna

Gillar

Kommentarer

emmeliesehlin
emmeliesehlin ,

Har oxå en 13månaders här hemma och känner igen mig så mycket i det du skriver. Och det var så häftigt att bära sitt egna barn😍

nouw.com/emmeliesehlin