sjukskrivning och dåligt bemötande

Jag vill egentligen bara gråta, jag är så himla ledsen. Okej nu fick jag tillslut min vilja igenom men att sitta framför en läkare i 20 minuter med NOLL förståelse och tjuta för att tillslut få hjälp det tycker jag är helt förskräckligt..

Jag sa ju i tidigare inlägg att jag var sjukskriven på halvtid, jag tog väl ut händelserna i förtid eftersom att min vanliga läkare sa att dom får sjukskriva mig i efterhand då det inte är mitt fel att jag inte fått någon tidigare tid hos mödravården. Jag var ju hos läkaren förra veckan och hon tyckte absolut att jag skulle sjukskrivas på halvtid istället för att sätta in mediciner.. men att det ska egentligen mödravården hållas med eftersom att det är graviditetsrelaterat. Vilket jag tyckte då var helt fine eftersom att hon var så förstående och att det inte skulle vara några problem att jag skulle få en sjukskrivning. Har sedan dess väntat hela vecka på att det äntligen ska bli gjort, gå till mödravården och träffa läkaren som sedan skulle sjukskriva mig.

Vid klockan 13 idag fick jag träffa jordens otrevligaste läkare och ja det var det verkligen, jag har träffat många läkare genom mina dagar men den här kvinnan tog hem första pris! Först och främst kunde hon inte hälsa ordentligt utan när hon skulle skaka hand med mig var det som att skaka hand med en liten liten myra som hade basillskräck.... okej skämt o sido. Men när jag satte mig i stolen och hon frågade hur jag mådde berättade jag som det var, att det är tufft. Att jag konstant har ont och inte klarar av att jobba de passen jag gör osv osv osv... förklarar så bra jag kan och tar upp att jag vissa dagar har så ont att jag inte kan gå upp ur sängen och att jag vissa nätter inte ens kan sova för det gör för jävla ont att ligga ner... att jag kräks utav smärta och att jag helt enkelt inte klarar av att hantera det längre...
Jag får som svar tillbaka efter att upprört berättat hela min historia "att vara gravid är ingen sjukdom".
- jaha ok tänker jag, vafan är det för fel på människan? har hon inte lyssnat ett ord på vad fan det är jag sitter och berättar för henne?
Fine, det är ingen sjukdom att vara gravid. Det är självförvållat och det vet jag mycket väl om men att hon ska sitta där och se ner på mig och säga spydiga kommentarer om min andra läkare det köper jag inte. Dum som man är så säger man ju inget.... utan sitter där med gråten i halsen och säger "men jag orkar inte mer". Sen frågar hon varför inte min andra läkare sjukskrev mig om jag redan träffat henne och varför hon ska göra det..
Jag börjar hyperventilera och känner att en panikångestattack är påväg, brister ut i gråt och blir helt okontaktbar. Jag hör inte vad hon säger. Jag gråter så mycket att jag inte ens kan prata när hon tilltalar mig saker, försöker be om ursäkt men får inte ens fram ett förlåt utan sitter där och gråter helt hysteriskt. Hela kroppen bara skakar - Jag orkar inte mer.
Tillslut återhämtar jag mig lite och säger att jag är så jävla trött på att bli runtkastad mellan läkare som tycker att jag är jobbig och ivägen. Att det är ofattbart att efter 6 år är det inte slut på att bli runt kastad mellan olika läkare som inte kan komma överens. Tycker det är helt fruktansvärt. Fortsätter gråta tills hon tillslut går med på att sjukskriva mig... lovar att hon bara gjorde det för att bli av med mig. Hon sitter då o säger upprepade gånger att försäkringskassan aldrig kommer godkänna min sjukrivning... alltså vissa läkare kan man verkligen undra varför de blivit läkare över huvudtaget. Det är för mig en gåta hur den här personen hamnade i ett arbete där hon måste prata med människor....och framför allt lyssna. Det är helt ofattbart.

Jag fick min sjukskrivning och när hon lag pappret med intygen i min hand vände jag mig om och gick, sa inte hejdå och jag sa absolut inte tack. Jag är förbannad, ledsen och illa bemött igen. Men jag fick mitt intyg... det fick jag.

Gillar

Kommentarer

2016-11-15

Den här veckan har jag börjat halvera tiden. Antingen jobbar jag förmiddag 10-14 eller eftermiddag 14-18. Det känns skönt, samtidigt som det känns tråkigt. Jag vill ju orka hela dagarna men jag känner redan skillnad i kroppen. Jag orkar laga mat när jag kommer hem, jag orkar köra en maskin tvätt ja ni vet det där som jag inte orkade innan.

Igår fick jag ett brev hem från läkaren som säger att mina provsvar var dåliga och att jag äter förlite. Jag tycker att jag äter precis hela tiden och vet inte riktigt vad jag ska göra för att få upp värdena. Hon påstod att om jag äter mer kommer jag bli piggare också.. Det kanske ligger nått i det men alltså jag kan inte få ner mer i magen. Det är en omöjlighet. Jag går ju o äter hela tiden.... Herregud

Gillar

Kommentarer

Tapet & foglossning

Kroppen börjar säga ifrån mer och mer nu.. jag har ont hela tiden, precis hela tiden. Det är väl mest revbenet som bekymrar mig antar jag men jag har även fått sjukt ont i höfterna/ ryggen - sådär ont att det är jobbigt att stå upp. Jag är sjukskriven nu, halvtid.. jag vill egentligen inte vara sjukskriven, jag vill ju jobba. Men men kropp orkar inte, hjärnan hänger inte riktigt med och jag känner mig hela tiden ofokuserad - vilket jag inte vill göra. Tycker inte att det känns rättvist att jag ska stå där förvirrad och ofokuserad.

Revbenet känns som om någon står o slår på precis hela tiden, ungefär som en spark på pungen kan jag tänka mig. Tänk att känna de ständigt, kan ju int svara så kul. Men ungefär så känner jag mig, 24/7. Jag vet att det inte finns någonting att göra åt det mer än att försöka att inte belasta de så mycket, men det är svårt och jag har svårt att ge över uppgifter som jag kanske egentligen inte ska göra till någon annan. Jag känner mig ivägen och lat, fast jag verkligen inte är det. Jag vet ju idag att jag alltid kommer få leva med min smärta, det är sorgligt men det finns ingenting att göra. Det jobbigaste för mig är inte längre smärtan utan att människor tar för givet att jag mår bra bara för att det inte syns på mig att jag har ont. De tycker att jag gnäller för småsaker men jag lovar att hade dom bytt plats med mig endast över en liten stund hade dom önskat att dom inte fanns till. Så ont gör det, hela tiden. Jag önskar såklart inte de om mig själv, men ni förstår principen. Jag har gått såhär i 6 år nu, jag har lärt mig att hantera det och handskas med det. Även fast man kan tycka att jag inte ens ska behöva det. Men jag vill leva ett normalt liv, precis som alla andra.

Tapetsering & foglossning

I helgen så började vi tapetsera i barnrummet, äntligen säger jag bara. Känns så himla skönt att vara igång!! Blir en jättefin molntapet på den höga väggen och resterande väggar kommer förbli vita. Inte den vita som sitter nu utan vi kommer såklart måla om dom så det känns fräscht. Nu vill man ju bara möblera hela rummet direkt.. men måste spackla och måla dom andra väggarna först. Spjälsängen står fortfarande uppmonterad och klar i vardagsrummet.... haha

när vi tapetserade i lördags fick jag jordens värk i ryggen och sammandragningarna från helvetet. Kändes som om hela kroppen gick av på mitten. Kunde inte stå upp alls utan fick lägga mig ner i sängen, det höll i sig ungefär 1 timma, sen somnade jag och sov ett tag och när jag vaknade var smärtan borta. Så himla märkligt. Kanske överansträngde mig...

Foglossningarna har blivit värre och värre. Idag är jag i vecka 22 och jag kan tycka att det känns lite tidigt. Men smärtan i ryggen är nästan sådär obeskrivbar när den är som värst. Det molar och värker och det känns som om man ska gå av på mitten. Känner mig som om jag vaggar fram, vilket inte är någon sexig look, men det verkar vara så att vara gravid ;) jag får nog börja vänja mig på diverse olika krämpor minsann.

Gillar

Kommentarer