När Det Inte Är Som Förr...

Då var midsommar 2017 över, vi har haft en mysig lagom bra helg tillsammans med nära & kära ♡. Det är ju som så att vi har fått skaffat oss egna nya traditioner när det är storhelger eller ja vid andra tillfällen med. Ja ibland så händer det något i ens liv som gör att mycket firande som man har gjort tillsammans inte fungerar längre...

Första tiden samt åren var jag otroligt ledsen sårad över situationen, trodde väl dumt nog att det skulle ordna sig. Ju längre tiden gick desto mera naturligt blev det men med känslan att nej det kommer inte att bli som förr. Många tårar besvikelse förbannad, ni vet det är MÅNGA år vi pratar om MÅNGA högtider, alla middagsbjudningar som vi har haft, semester ihop ja ni förstår. När jag insåg & förstod hur markeringen var så ja men då så, men det jobbiga var att få mina barn att förstå. Dom var så inkörda på att vi alltid firade ALLT tillsammans med istortsätt samma människor, att vi sågs ofta osv. Dom har frågat undrat, varför mamma ? Jag har försökt förklarat så gott det går, dom ska absolut INTE känna någon skuld i det här. Utan det är väl " mitt fel " eller hur det nu egentligen är ? Jag kan förlåta komma över vissa saker men bara till en viss gräns, jag finner mig INTE i allt utan då får det hellre vara.

Men som sagt jag har samtidigt vunnit mycket på att det blev som det blev. Jag / vi har fått nya vänner, man blev tvungen att ta kontakt börja skaffa sig ett annat socialt liv utanför. Jag ser att dom gånger som vi ses med " det som var förr " så söker sig barnen till varandra, dom tycker ju om varandra. Jag ser ju hur roligt dom har & faktiskt saknar varandra med. Jag har helt enkelt fått förlikat mig med tanken känslan & acceptera att det blir inte som förr, jag har förlorat något men vunnit något annat ♡.

Så vårat firande samt middagsbjudningar ser lite olika ut nu för tiden, nej det är inte som förr men det är iallafall lite variation ombyte & roligt :) Samtidigt som det inte är lika ofta, men om jag ska vara ärlig så hade det tyvärr inte fungerat ihop med hur vårat liv ser ut nu. Vi får inte ens ihop att ses vid födelsedagar pga jobb, " annat " & barnens aktiviteter.

Men att bli sårad ledsen sviken överlag är jobbigt, i en familjerelation, i en vänskap, på sitt jobb eller i ett förhållande. Även fast man fortsätter i en relation oavsett vad det är för relation trots att man blivit sviken så sätter det spår. Det där normala naturliga kanske inte alltid finns där, nu beror det ju såklart på VAD som har hänt. I bästa fall eller värsta fall så kanske man helt enkelt ska bryta helt. Ibland måste man se till sitt eget bästa, men om man inte är tillräckligt stark eller kapabel att göra & komma till insikt med det ja då är det jobbigt.

Jag har väldigt få nära vänner, jag har egentligen inte många vänner alls, hahaha det där lät konstigt :). Jag har inget behov av att ha ett stort umgänge utan några räcker alldeles utmärkt. Hur ska man annars hinna ses & träffas ;) ? Jag är en väldigt öppen person jag tycker om människor MEN jag har blivit lite försiktig med att ta in för många i mitt liv. Samtidigt så har mitt umgänge dom senaste åren ändras radikalt & faktiskt blivit riktigt roligt mellan varven :).

Min bästa vän ser jag minst & hörs ja pratar i telefon typ väldigt sällan med. Vi " hörs " via snap & sms, ja det kanske inte är det optimala under en längre tid, men när vi ses / hörs så är det som om vi inte har varit ifrån varandra ♡. Mina sk nya vänner hörs jag väldigt mycket mera med, ja nästan dagligen på något vis ;). Även fast man blivit otroligt sårad övergiven man har tvingats till att skaffa sig en ny bekantskapskrets så är det inte alltid negativt det kan komma något bra av det. Fast man verkligen inte tror det men jag vet det kan bli bra, inte som förr men man får helt enkelt acceptera hur det är NU ♡. Sedan så är det ju som så att en vänskap bygger ju inte på hur länge man har känt varandra utan man kan ju lära känna någon på äldre dar som man klaffar väldigt mycket med.

Sedan så tycker jag att det är lika viktigt att ha sina egna vänner som man gör något själv med men självklart kunna ha gemensamma vänner som man umgås med tillsammans. Jag har egentligen samma vänner som jag umgås själv med lika mycket som vi även umgås bara vi föräldrar ibland, men vi umgås även ihop tillsammans alla familjer :). Men jag vill inte att det ska hänga på en partner utan man måste kunna ha " egna " vänner. Det är viktigt att kunna träffa en vän själv ibland eller flera :) man mår bra av att faktiskt bara få vara Anna. Jag skäms INTE över det varför skulle man göra det ? Bara för att man skaffar en partner en familj barn så ÄR det fortfarande viktigt att ha vänner, det behöver inte vara hur många som helst. Man kan inte bygga hela sitt liv på sin partner samt barn, nej inte hela sitt liv ;).

Jag kanske är helt dum nu men Andreas är min make han är pappa till våra barn han känner mig bäst & förhoppningsvis så älskar han mig ;). MEN om han är min BÄSTA vän det vet jag inte ? I vårat förhållande så är han den som jag delar mycket med såklart, men jag delar ju helt andra saker med honom, han är min make. Jag delar mycket annat med mina vänner ♡. Jag vet inte om jag skulle vilja göra & dela ALLT med honom hahaha, ja men ni förstår, jag skulle helt ärligt tröttna det är inget som passar mig. Lika mycket som jag vill att VI ska umgås vilket ja det är sisådär med, vi har inte " unnat " oss det efter vi fick barn. Om vi saknar det ? Ja det är klart att man gör det ibland, ett förhållande ändras när man får barn det är fantastiskt ♡ men det är svårt att få ihop & få till mycket av olika slag. Det är verkligen ett jobb & ett kämpande mellan varven, jag skulle ljuga om jag sa att det var lätt.

Men lika viktigt som det är för mig att få träffas umgås & få vara " Anna " ibland, lika viktigt är det ju att få umgås som en familj. När människor pratar om att man är ego när man tycker att sk " egentid " är viktigt, ja det är upp till var & en. Jag tycker om att få vara " Anna " några gånger per år MEN jag skulle inte må bra av att göra det flera gånger i månaden. Nu pratar vi INTE träning av olika slag för det är för ens hälsa & välbefinnande. Helt olika saker !!! Men ändå inom rimliga gränser, ja så länge som man fortfarande måste vill & vara delaktig för att få ihop sitt familjeliv. Ett par schemalagda träningar, vardagliga promenader / löpturer i veckan ingen fara alls :). Sedan blir det lättare när barnen blir äldre dom har sitt så att säga.

Tänk om ens partner skulle överge en varje gång det är något som är jobbigt som man måste ta sig igenom, det skulle vara fruktansvärt. För det känns som att det är lätt som vän att överge en när något extra händer. Jag tror & kan nog säga att Andreas tycker att det är jobbigt att jag går hemma sjukskriven. Ibörjan pratar man väldigt mycket om situationen men det finns ju inte så mycket att prata om när månaderna bara går & inget händer. Jag kanske sluter mig väldigt mycket, orkar inte prata vara glad varje dag. Samtidigt så blir det väldigt påfrestande av olika slag med såklart. Nu är som sagt det jag har inget farligt men nog så jobbigt när det går så otroligt långsamt & tar sådan tid. Men Andreas är ju fortfarande kvar så det är ju bra ;) men jag kan ärligt säga att jag har funnits här jämt för honom samt mina barn när det har varit något ♡. Ja tom så mycket att man glömt bort sig själv. Men det är väl så det ska vara " man ger & tar " oavsett vilken relation man än befinner sig i, fast ibland så orkar man inte hela vägen jämt tyvärr.

Kram Till Er.

  • 347 visningar

Gillar

Kommentarer