Nu sitter jag på ett flyg till Indonesien så tänkte passa på att berätta om gårdagen. Den var minst sagt gripande.

Startar med att boka en tuktuk. 15 dollar för att åka till både S-21 och Killing Fields. Saftigt när man är ensam men så värt det. Det var skönt att hela tiden ha en egen chaufför som väntade och visste exakt var vi skulle.

Jag började med S-21. Och jag vet inte ens om jag borde försöka förklara det? Åker du till Kambodja, besök S-21. Inte nödvändigtvis Killing Fields men definitivt S-21. Och det kommer ändå från någon som inte gillar historia.

Här är en staty över en del av tortyren. Först hängde dom människorna i en barre-liknande ställning som barnen använda för gymnastik innan det blev ett fängelse. S-21 är nämligen en gammal skola. När personen blev medvetslös så tog dom ned personen och doppade personen i kärlen på bilden. Kärlen var fyllda med smutsigt och illaluktande vatten med gödningsmedel som användes för grödorna. Fången kvicknade på så sätt till och utfrågningen kunde fortsätta.

Här är en bild som jag tog innan jag insåg att det var fotoförbud, så hoppas jag inte gör något dumt genom att publicera den, men här är cellerna där fångarna hölls. Oftast två i varje. Byggda i klassrummen.

Jag betalade extra för att få ha en berättarröst under hela besöket. När en av fångarnas bröder började berätta om vad brodern hade sagt i förhören och hur han hade hälsat till sin mamma i förhören, då brast det för mig. Var tvungen att gå ut och ta lite luft för att kunna fortsätta.

Det är fortfarande blod kvar på golven och i taken efter all tortyr. Det är även bilder på torterade kroppar som återfanns när militären kom till platsen.

Och i slutet av rundturen, när en kommer till sista anhalten, så sitter en av de sju överlevande och arbetar där. Kan ni förstå det? Efter att ha varit fängslad och torterad, återvända och arbeta på samma plats? Där blodet fortfarande syns? Och där det hänger bilder på alla som inte överlevde och på bilder på torterade kroppar? Där alla tortyrredskapen fortfarande finns? En ständig påminnelse om vad som hände. Har så svårt att förstå att vilja återkomma, men förmodar att det är ett sätt att bearbeta händelsen.

Köpte med mig två böcker hem i alla fall; First they killed my father som finns på Netflix som handlar om det här och en bok om sexhandeln i Asien. Om västerlänningar som kommer till Asien och tvingar flickor att sälja sex.

Sen begav vi oss till nästa stopp; Killing Fields. Händelsen som utspelade sig här är brutal men rundturen här var dessvärre inte lika informativ. Visste ni att dom smashade bebisars huvud mot ett träd för att döda bebisarna? B E B I S A R! Det fick det att suga i magen.

Killing Fields är alltså dit fångarna blev körda i lastbilar för att avrättas. Bland annat på grund av platsbrist i fängelset.

Än idag så kikar skelettbitar fram. Alla kroppar är ännu inte återfunna. När jag promenerade runt där så hittade guiden framför mig ett par tänder.

Och i sjön här så ligger skeletten kvar. För att låta deras själar vila i frid.

Allt annat som jag gjorde igår i Phnom Penh känns väldigt irrelevant i sammanhanget så jag låter det här inlägget handla om S-21 och Killing Fields. Det berörde mig så djupt. Det var i stort sett allting som jag tänkte på resten av dagen. Så brutalt. Så overkligt men ytters verkligt för Kambodjas befolkning. Så skrämmande.

For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Dagarna springer förbi här borta. Och igår kväll så kom jag till Phnom Penh sent efter en ganska oskön åktur igen. Vanen var full med kackerlackor. Och dammet från alla byggen kom in genom ventilationen så blev så allergisk. Efter 6 timmar i vår van så kom jag fram till Phnom Pehn. Då hittade inte min tuktuk-chaufför mitt hostel så fick gå. Väl framme straxt innan midnatt så visade det sig att mitt hostel bara fått bokning för en natt och inte två. Idag är en ny dag och har besökt S-21 och Killing Fields.

Men vi kanske ska avverka Koh Rong Sanloem först?

Det är nämligen så att ön inte har speciellt bra wifi i vanliga fall och nu, här i dagarna, så brann wifi-masten i Sihanoukville så nästan all wifi var utslagen. Men vilken ö!

Efter M'Pai Bay så åkte vi till Saracen Bay och där njöt jag av livet till fullo. Vi bodde på Onederz mitt på stranden. Så härligt att vakna och bara kliva ut så är stranden där. Ovan är solstolarna precis utanför restaurangen på Onederz. Två dagar i rad så var vågorna rätt höga och kom krypandes upp mellan solbäddarna.

Koh Rong Sanloem är ganska dyrt, inte så bra mat, men vilken underbar plats. Så avslappnat.

Och jag blir bara mer och mer brun (konstigt nog, haha) men bilder gör det inte rättvisa. Är mer brun i verkligheten. Men ser ni hur blond jag har blivit?

Jag och Lawrence, en kille från mitt hostel, begav oss till Sunset Beach. Det är en hike genom skog, berg och slingriga stigar, men så värt det.

Här fanns inget wifi men väldigt många tält att campa i. En lång strand och knappt några människor, men ett ställe för yoga och tre restauranger. Lawrence snorklade men jag låg mest och njöt av tystnaden. Allting som hördes var vågorna och fåglarna. Och senare även musiken från baren. Kan se mig själv leva så här för evigt.

Stannade här i tre nätter, och tog sista färjan från ön för att få spendera även den på stranden. För en ö-människa som jag som älskar stranden så var tre nätter alldeles för lite, men det är dyrt att vara där. Och det är tråkigt att betala dyra pengar för dålig mat. Det var relativt svårt att hålla sig till en budget när det kostar mer än det smakar, tyvärr. Tänker definitivt åka tillbaka i framtiden men är ändock glad att jag fick se det nu innan vägen är byggd. Nu behöver man åka båt för att ta sig från punkt a till punkt b på ön men dom bygger en väg som ska göra det lättare att ta sig runt. Tror det kommer göra att det byggs mer runt ön.

Nya äventyr väntar nu.. Imorgon flyger jag tillbaka till Indonesien innan jag flyger till Joy i Filippinerna.

For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Hej hej från ett stormigt Koh Rong Sanloem!

Resan från Vietnam till Kambodja var inte att leka med. Lämnade mitt hotell 10.00. Var lite oklart när bussen till Sihanoukville skulle avgå så tänkte vara på säkra sidan och åka i tid. Resan från Vung Tau till Ho Chi Minh skulle ta ungefär två timmar. Väl i Ho Chi Minh så visade det sig att bussen gick 23.00. Så det var bara att släpa omkring på mina tjugofyra kilo. I elva timmar. Bussen avgick 00.00. En buss med delad sängplats. Trodde att jag skulle smälla av. Dela en 100 cm's säng med en främling? Ehm, nej, tack? Men turen var på min sida och jag fick min egen säng. Vi anlände vid gränsen redan vid 02 men fick inte gå över gränsen förrän vid halv sju. Väl framme i Phnom Pehn var det en timmas fikarast innan nästa buss till Sihanoukville. Var framme vid 19.30. Och väl där mötte jag upp Siri för sushi och bums i säng.

På morgonen efter begav vi oss till Koh Rong Sanloem och M'Pai Bay.

Bikinitrosor // Bikiniöverdel

M'Pai Bay är ett lugnt och avslappnat litet ställe på ön Koh Rong Sanloem. Ön i sig själv är ganska stor men det finns inga vägar på ön så enda sättet att ta sig runt är att vandra i djungeln eller ta en taxibåt runt.

M'Pai Bay är tyvärr fylld med skräp men jag älskar det faktum att M'Pai Bay är omgiven av lummig djungel. Stigarna är inte rensade från vildvuxna buskar och gräset är inte klippt. Jag och Siri hade vårat egna hus men delade dusch och badrum med resterande hus. Huset var omgivet av djungel och ibland kom hem häst gående helt fritt. Vi hade kattungar och hela ön är till bredden fylld med söta valpar som ränner omkring. Även om omgivningen var mysig så skulle jag inte säga att Kamuy Bangalows var värt pengarna.

Igår besökte vi Clear Water Bay, och det levde verkligen upp till sitt namn. Det var ingen lätt väg dit men helt klart värt det.

Det var 30 minuter genom berg, backar och svår terräng. I flipflops. När ska jag lära mig att lyssna på mormor? Hon hade definitivt hytt med fingret åt mig om hon såg terrängen i kombination med mina skor. Men vi kom så väl dit som tillbaka utan några skråmor. Nu har dom dock påbörjat att bygga en väg som underlättar att ta sig runt på ön men så snart som vägen är klar så tror jag att en del av ön kommer att förlora sin charm.

Låter bilden tala för sig själv. Det finns ingenting där förutom den här stranden. Bilden ger verkligen inte stranden rättvis bild. Vattnet var så himla klart. Även när vattnet var i midjehöjd så såg man botten så tydligt. Det var alldeles tyst och avslappnade men skogen som omgav hela stranden. Definitivt värt ett besök innan vägen är färdigställd.

Solglasögon, Minigood // Klänning, Custom Made i Vietnam

Och idag så tog vi båten från M'Pai Bay till en annan del av ön, Saracen Bay. Vi hann äta middag innan regnet kom och drog in över ön. Nu verkar det dock ha försvunnit men nu är det kväll så inte så mycket mer att göra idag än gå ut för en öl. Eller gå till sängs. Den här sidan av ön är mer my cup of tea än den andra. Vi bor på Onederz som ligger på stranden. Så när vi kliver ut ur vår dorm så är stranden där, men solstolar och allt. Unnade mig en pedikyr för 5 dollar efter middagen.

Än så länge så har Kambodja förvånat mig. Både bra och dåligt då Sihanoukville är hemskt. Det är en enda stor byggarbetsplats. Var man än tittar så byggs det. Det är damm och höga läten överallt. Men Koh Rong Sanloem överraskar. Upplever det lite dyrare men fortfarande mycket billigare än hemma. Har två nätter här så det är dags att planera vart vinden ska bära efter det här. Kanske stannar jag här ett par dagar, kanske byter jag ö, kanske byter jag land, men om 10 dagar bör jag infinna mig i Filippinerna igen.

Åh, livet, vad fint du är just nu.

For my English readers, use the translation function in the menu on the left side