God morgon alla fina!

Idag är en bättre dag än igår, och ni som följer mig på Instagram kanske såg vad som hände? Ni andra, ni glömmer väl inte att följa mig på Instagram, @sandra.ankarstrand?

Igår yrade jag omkring som en höna. Behövde tvätta, men överallt på den här sidan av floden så tar det tre(!) dagar. Någonting på grund av vattenbrist, men kan ändå inte förstå att det tar tre dagar? Tvättar dom 10 minuter om dagen?
Receptionen i mitt komplex försökte hjälpa mig att hitta ett annat tvätteri, men eftersom jag behövde köpa lite saker så tänkte jag att jag skulle testa gallerian. Receptionen försökte ringa dit för att se om dom kunde ta emot mig men dom svarade inte. Så klart tog det 3 dagar där också, till och med 3-4 dagar.

Gick och fixade naglarna och på fotspa, och handlade det som jag behövde (och lite till). Sedan hände det som skakade om mig igår.

Åker aldrig taxi. Alltid Grab. Lite dyrare men säkrare. Har dock aldrig förstått varför taxi inte skulle vara säkert. Men så kände jag mig stressad, behövde fixa tvätten, ville inte vänta, så tänkte att en taxi inte kan skada? Den stod ju redan där.

Hoppar in. Säger var jag ska. Han säger att han vet var det är och börjat rulla sakta, men kör liksom inte iväg. Han kräver extra pengar. Mer än vad som ska betalas. Säger nej, att jag kan ta en Grab istället, och ber att han släpper ut mig. Han vägrar och fortsätter att köra. Vilket får mig att bli chockad och hoppar ut i farten. Tror att jag har med mig allt. Eftersom min handväska gick sönder häromdagen så bar jag min favoritkuvertväska från DAY Birger Et Mikkelsen (som dessutom verkar ha utgått till min förfäran! Kan alltså inte beställa en ny) och har den alltid runt handleden för att inte kunna tappa den, men tog av den när jag satte mig i bilen, så i farten när jag skulle ut så höll jag i båda kassarna och trodde då att jag också höll i väskan. Men den blev alltså kvar i bilen.
Chockad går jag tillbaka dom få metrarna han hann köra för att boka en Grab istället. Inser att väskan är borta? Bankkort, körkort, pengar (både peso och dollar) och nyckeln till lägenheten.

Med insikten om att väskan var borta så frågade jag en vakt vad jag skulle göra. Han bara stirrade blankt på mig. En kvinna hörde min förtvivlan och frågade mig vad som hade hänt. Förklarade. Hade jag tagit registreringsnummer? Nej, så klart inte. Visste jag vilken firma det va? Nej, så klart inte. Hade ju bara hoppat in. Dumma, dumma jag. Kvinnan tog mig till alla vakter, pratade med all personal, tog mig till deras kontor för att se om det fanns övervakningskameror. Så klart inte. Hon försökte allt. Och samtidigt försökte hon lugna mig. Alla engagerade sig men till ingen nytta. Utan pengar och utan uttagskort så kunde jag heller inte göra så mycket, men denna fantastiska kvinna vinkade in en taxi och satte oss både i den och körde hem mig. Trots att jag inte kunde betala henne. Hon spenderade säkert 2-3 timmar av sin kväll med att försöka hjälpa mig. Och hörde av sig på kvällen för att se att jag var okej.

Väl i taxin så var jag tvungen att höra av mig till lägenhetsinnehavaren. Skämdes så mycket för att ha förlorat nyckeln. Och när Mr. Albert kom så var han så orolig för mig, och upprörd på taxichauffören. Bad så mycket om ursäkt men allt han sa var att jag absolut inte ska tänka på nyckeln, det är bara en nyckel. Så länge som jag är oskadd så betyder inte nyckeln någonting.

Känner mig så dum. Så, så dum för att jag tog en taxi.
Men det är bara materiella saker, och jag är oskadd, och jag har fortfarande både pass och betalkort.

Nåväl, jag mår bra och IDAG ÅKER JAG TILL L.A. Så ingen idé att hänga läpp. Skulle ha hyrt bil i L.A men nu får vi se hur det blir med det saken eftersom jag inte har körkort. Har pass, internationellt körkort och (troligtvis) en bild på mitt körkort så hoppas att jag kan hyra bil ändå. Annars är det ju alltid ett äventyr att åka buss.

Nu måste jag vika tvätt och packa, för om några få timmar är det dags att bege mig mot flygplatsen.

For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Den här lägenheten är magisk. Skulle vilja stanna här för evigt. Ljuset på morgonen är fantastiskt. Och sängen, wow vilken säng! Efter 4 månader av smutsiga lakan, inplastade madrasser och ständig rädsla för bed bugs så känns det här som rena drömmen. Här skulle jag inte ha någonting emot att stanna, men tror att USA kommer bli episkt.

BH härifrån // Trosor härifrån

Och bara det här att kunna glida omkring i underkläder. Eller naken. Som jag har saknat det!

Har tagit långa sovmorgnar då det är omöjligt att kliva upp ur sängen på morgonen. Den är alldeles för bekväm. Igår var både gymmet och poolen stängd men idag har jag både rivit av ett träningspass och njutit av solen vid poolen.

Utsikten från gymmet skämtar man ju inte direkt bort. Rev av intervaller och ett benpass. Kommer kännas bra i stjärten imorgon.

Någonting som jag verkligen saknar när jag reser är att kunna träna. När jag har flyttat varannan eller var tredje dag så har jag inte haft ro i själen att leta upp ett gym, men åh, vad jag älskar ett svettig träningspass!

Och nu måste jag kasta mig i duschen. Tror att jag har en middagsdejt så måste get dressed for success om det nu är så att det vankas middag.

For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Så jag bestämde mig för att stanna i Manila. Hyrde en lägenhet istället. Med den här poolen på 53:e(!) våningen.

Checkade in på mitt hostel igår, letade rätt på en lägenhet och sedan begav jag mig ut i natten med Joy. Vi dinerade och sedan satt vi front row i en bar och tittade på alla prostituerade hela kvällen. Det var precis vad jag behövde.

Utsikten från min balkong, inte fy skam, får dock inte använda poolen då den tillhör det andra tornet

Vaknade betydligt gladare och lättare idag. Gick och köpte en kaffe på Bo's Coffee och blickade ut över Manila. Kände ett inre lugn över att ha bokat en lägenhet via Air BnB. Och vilken lägenhet! Första gången som jag använder Air BnB, varför har jag inte gjort det innan? FAN-TASTISKT. Har ni inte testat? Billigare än hotellrum (beroende på var man åker) men bättre. Här kan ni registrera er kostnadsfritt och få rabatt på er första bokning.

Så idag har jag packat upp allting (så härligt att få hänga saker i garderoben - jag ser äntligen vad som finns i min väska!), legat vid poolen och solat samt begett mig för att handla mat för jag kan laga egen mat. Hurra!

Så förutom en pool på 53.e våningen så finns det ett takdeck på 54:e våningen som har 360 graders vy. Den vyn skämtar man inte bort. På våning 52 så har vi gymmet. Med löpbandet vänt mot utsikten. Där ska jag springa intervaller imorgon för glatta livet. Har också en egen telefon på rummet så att jag kan beställa hämtmat, ringa efter nytt dricksvatten eller beställa upphämtning av tvätt. Bara en sån sak?

Här hittar ni mig i nio dagar fram över innan jag beger mig mot USA. Känner ju helt klart att livet kunde vara värre.

Och på tal om ensamheten, läste det här hos Isabella, och det träffar så precis rakt i hjärtat.
"En känsla jag alltid kommer att få kämpa med är känslan av ensamhet. Jag har lärt mig att acceptera att det är något som jag ständigt måste tampas med. Som följer mig som en skugga. Det sitter så djupt rotat i mig. Det är inte alltid så att jag lidit av det egentligen, ibland har det varit en styrka – Att kunna gasa på i mitt jobb oavsett var jag är i världen. Men ibland när vardagens tempo sjunker kan det bli tungt och mörkt.

[…] Jag vet att min uppväxt har gjort mig stark, att ständigt varit bedömd sedan tonåren har gjort mig hårdhudad och insett hur lite andras åsikter rör mig. […] Men visst finns det en ensamhet som grund som jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt. Men alla människor har ju sina utmaningar i livet, det kanske alltid kommer att vara min? Jag vet att mina vänner alltid blir bekymrade när jag skriver om detta och känner sig otillräckliga, det handlar inte om det. Jag har verkligen hittat fina vänner som är som min familj. Jag tror bara att det är en känsla som jag alltid kommer att ha inombords, oavsett andras närvaro. […] Min utmaning kommer att vara att släppa in människor längs vägen och våga tro på att dom stannar även när jag är låg. Den har jag svårt att ta till mig. Men jag försöker.

Under tiden får jag leva med skuggan.

Men det är okej."

För det är precis så det är; ensamheten är en demon som jag har kämpat med länge. Och det är svårt. Och det är stundom väldigt mörkt, men jag tror att det är viktigt att man vågar prata om det. Vi alla är olika. Och jag vet att jag målar in mig själv i ett hörn av mörker och ensamhet när jag avslutar relationer efter att personer som jag värdesätter högt säger att dom inte har tid att höra av sig. För mig blir mörkret så mycket tyngre av sådana relationer och om jag ska kunna se ljuset i mörkret så behöver jag släppa taget.

Fick frågan efter mina Instagram stories om ensamheten om jag känner mig ensam här borta och det gör jag inte men jag känner mig ensam hemma utan att vara hemma. Det låter kanske märkligt men jag vet att när jag väl kommer hem igen så kommer mörkret finnas där, om ännu tyngre, eftersom vi då är så nära men ändå så långt bort ifrån varandra. Här borta vet jag att vi är långt borta från varandra; vi kan inte ta en fika, äta tacos eller se en film. Men relationer är svåra. Och jag tycker att det blir svårare ju äldre jag blir. Kanske blir jag mer medveten? För jag har alltid känt mig som en udda fågel. Jag har aldrig riktigt känt mig behövd eller fullkomligt älskad. Jag ser personer skriva det i meddelanden men jag känner inte känslan. Som om att orden är tomma. Jag ser inte kärleken som jag själv känner inombords. Och där kliver ensamheten in. Och känslan av att vara annorlunda. Att jag på något sätt är oförstående för någonting som är självklart för andra. Att jag är annorlunda i mitt känsloregister. Och det är en tung känsla att bära.

Okej, nu sidospårade jag här, men jag är så lycklig över mitt nya crib, och idag känns livet lite lättare.

For my English readers, use the translation function in the menu on the left side