I början var det jobbigt att vara nykter. Då kämpade jag mycket med tanken "ska jag aldrig få dricka ett glas vin igen? Aldrig?!". I Baren var det jobbigt att vara nykter. Hallå, fri tillgång till alkohol. Har ni dessutom testat beer-pong med alkoholfri öl? Inte lika charmigt. Och nu är det jobbigt att vara nykter. Vill så gärna ta ETT glas vin. Bara ETT glas vin. Till maten. Eller på en dejt (inte för att jag har varit på en dejt meeeeen..). Har drömt om att dricka alkohol senaste nätterna. I natt så drömde jag att det var dokusåpadax igen (tror att det ändock är lite av en inre längtan i det undermedvetna - det är ju så roligt!). Den här gången var det många som jag kände som var med. Vänner som ovänner. Och alkohol. Så klart. Vad är väl en dokusåpa utan alkohol? Om det inte innefattar svält. Jag gick i alla fall loss och hånglade med en deltagare (som jag har spelat in med tidigare), badade näck och ställde till med scener trots att jag var nykter men jag minns att ångesten var stor för att det är så mycket enklare att skylla dumheter på alkoholen. Skriver sällan om min nykterhet längre för jag brottas sällan med demoner, men nu är det stundom lite mer ansträngande. Det är väl fortfarande inte jobbigt utan mer just ansträngande. Vill så gärna ta ETT glas vin, men det är precis som att säga att jag ska äta en smörgås, eller en godis men lämnar du hela paketet med bröd eller hela påsen med godis så kan jag inte bara äta EN. Och mina 445 dagar som nykter är inte värt att byta ut mot ett glas vin. Det kommer nämligen inte bara bli ett glas vin. Och vad skulle hända då? Skulle jag överleva? Har ju länge funderat på om jag ska gå på AA-möte. Bara för att. Bara för att få höra att jag är inte ensam, och bara för att se att det faktiskt inte bara är finska låginkomsttagare eller hemlösa som är suputer. Har dragit för att gå dit för jag vill fortfarande inte kalla mig för nykter alkolist; jag har ju bara problem med alkoholen. Ibland så känns det som om att jag bara överdriver problemet, att så farligt var det ju inte. Alla har vi ju dåliga fyllor ibland. Men sen, när jag lyssnar på mina närskylda, på personera som har varit med på alla dessa dåliga fyllor, så var det ju inte bara någn gång ibland, och så skulle dom aldrig stötta mig, heja på mig och berätta hur stolta dom är över mig om det inte var så att alkoholen faktiskt är ett problem för mig. 445 dagar, förstår ni? 445 dagar! Bästa medlet mot dryckenskap är att nykter betrakta en drucken.

Precis vaknat efter tio timmars sömn(!) och jag är inte mer utvilad än när jag somnade. Det här börjar bli väldigt tröttsamt, men det hjälper antagligen inte att gnälla. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Minns precis vad jag drömde i natt. Drömde att vi firade att vi hade slutat skolan (vi var i dagens ålder, form och färg till utseende, dvs. närmare trettio än tjugo men i drömmen var ju ungdomar), och alla var på Torekällberget och i skogen. Alla var fulla och lyckliga. Musiken flödade. Epatraktorerna skjutsade alla. Jag var tillsammans med en flamma från högstadiet (åh, vad han var snygg!). När festen var slut på morgonkvisten och solen gick upp så promenerade vi därifrån allesammans. Och där, vid ett staket, stod J med familj uppradade. Alla utom M. Alla familjemedlemmar hade stora fluffiga änglavingar på sig. Med ett kamerateam framför. Dom spelade in en dokumentär om hur livet har fortlöpt utan M och hur deras känslor var att inte M fanns där med oss. I skogen, skrattandes och dansandes. Men det jag minns tydligast var att på sidan, med änglavingar på, stod en ung kille som skulle spela M i livet och han var på pricken lik. Det var som om att träffa M igen. Och jag minns att jag tittade på A (J's fina, fina mamma) och känslan av hennes styrka slog mig. Den vandrade rakt igenom min själ. Och sen började jag att gråta. Vi alla kommer att uppleva dödsfall i våra liv, men ingen, ingen, bör få uppleva att överleva sitt eget barn. Vi var inte kompisar, jag och M, men vi var klasskamrater. På två skolor. Och han var en så fin kille. Så varm. Jag minns honom med glädje. Den 10 september är internationella suicidpreventiva dagen. Då tänds ljus för varje person som året innan tog sitt liv. I år tänds 1531 stycken. Det är sex gånger fler än vad som dog i trafiken samma år. Och ändå så får suicidpreventionsforskning knappt några pengar jämfört med trafiksäkerhetsforskning. På suicidzero kan du donera eller köpa armband där pengarna går just till det här. Och den 10 oktober så är det mental health run på Djurgården. #suicidezero Nu blev den här morgonen väldigt djup, men drömmen satte sig verkligen i själen. Det känns fortfarande lika levande som den gjorde i natt. Kan jag inte skaka av mig känslan så kommer den här dagen att bli tung.

Lampan, lampan, lampan! Den måste flytta in med mig. Kan nog inte bo i mitt nya palats utan den här. Oh lord, blir alldeles svetting inombords. Och för att vara en så fin lampa så är den inte dyr heller. Hur mycket får en beställa innan en har flyttat? Här finns den.