Många har nu börjat skolan eller skall börja.. För många är det också en mardröm att de nu skall börja skolan igen, att de skall tillbaka till helvetet igen som dom var innan sommarlovet. Många som nu gråter och har ångest över att dom skall tillbaka igen.

Jag har själv varit där, jag har själv gråtit varje kväll innan skolan men också på morgonen och vägen till skolan.. Jag har så många gånger sagt till min mamma att jag mår inte så bra idag så jag måste vara hemma. Vi skall inte tysta ner detta, vi skall fortsätta prata om mobbning.. Vare sig att de var år sedan någon blev mobbad eller blir det skall inte tystas ner aldrig någonsin. Detta är folk verklighet. Jag vet att jag förut skrivit om detta men kommer göra det igen, jag kommer aldrig sluta prata om detta eller skriva om det. Idag har jag gått vidare, de är mitt förflutna men de kommer föralltid vara en öm punkt.

I förskolan startade det hela, de börja med utfrysning o de fortsatte till 1an då de blev ännu värre. Då fick jag stå ut med mobbning pga att jag hade en lillasyster som satt i rullstol. Sen fortsatte samma sak till 4an och då börjades det med hot både via sms med också till mig som person. I skolan hade jag 1 vän men de var ofta vi inte hade rast tillsammans då hon är yngre en mig. Jag satt varje rast på toaletten, rädd och ledsen över vad som skulle ske. Tänkte ifall jag nu kommer ut från toaletten kommer någon sparka på mig då? Spotta på mig? Knuffa mig?
Jag var så ofta på möten både med lärare och rektor men aldrig fick jag någon hjälp, dom tyckte jag i princip var löjlig, dom vill nog bara skoja till det. Jag var aldrig med på klassresor, jag var alltid hemma för jag fixa inte att vara där. Jag bad till min mamma varje dag om att få vara hemma, jag vela inte gå.. Jag grät dag som natt.
När jag slutade 6an så grät jag av lycka på skolavslutningen, jag var så jävla lycklig över att jag ÄNTLIGEN skulle få börja på ny skola och ÄNTLIGEN skulle de vara över.
Men innan vi går in på 7an så 2009 var jag med om en cykelolycka och slog ut tänder, grov hjärnskakning och blev övervakad 1 gång i timmen osv.. . Då var jag så glad över att slippa skiten.. Eller jag trodde jag skulle de men då började de komma sms om att dom önskar att jag dör nu.  "hoppas du där Angelica" rätt åt dig "... De gjorde så jävla ont och även få höra ifrån personen från skolan att folk där går o säger sånt också.. Nä fy så jävla vidrigt.
Men... 7an starta och jag hamna i klass med en av dom som mobba mig och där fortsatte det.. Jag fick höra hur jävla äcklig jag var, ful, vidrig, fet allt.. Trots att jag såg ut som vilken tonårstjej som helst. Där startade min ätstörning... Jag sluta äta och åt jag så gick jag och spydde upp allting.. Tårar som aldrig sluta rinna.. Hoppet om en lycklig skolgång var som bortblåst. Nu skulle jag behöva stå ut i 3 jävla år till med denna skiten. Personen som var på mig vela samtidigt vara min vän och såklart så acceptera jag det för jag var rädd, livrädd om jag inte blev vän med personen att då kommer jag bli skadad.  Denna personen utvecklade ätstörning i 8an och de var mitt fel enligt personen och lärare. Allting var mitt fel.. Jag hade ju ätstörning så då var de ju mitt fel att personen också fick de. Men man har ett eget val där men icke. Vid 14 års åldern så var jag med om att en av mobbarna hade "skickat" folk på mig och jag var inne på en mack där dom tryckte upp mig mot vägen och hotade mig.. Jag lyckades ta mig loss gråtandes.. Jag sprang ut där jag möttes av min gravida syster som sprang in och skällde ut dom.. Men tror ni att de funka? Tror ni dom sluta? Aldrig.
Sen ena sekunden vela dom vara min vän och sen vände dom sig.

Åren gick där och snart var det äntligen dags för gymnasiet. Jag skulle börja vård och omsorg och var glad över det, jag hade ju ändå ett mål om vad jag vela göra efter gymnasiet. Ännu en gång dyker denna person upp och ytligare 3 år skulle jag behöva gå igenom helvete. Personen lyckades få ihop ett gäng som var emot mig, dom skrattade åt mig, hånade mig och ännu en gång satt jag där gråtandes hos mina lärare och berätta från start till hur de är nu men ALDRIG brydde dom sig, de funkade inte att prata med dom för de har aldrig gjort det.
En dag när jag gick till stationen för att ta bussen hem satt personen som har följt mig sen årskurs 1 med ett gäng och personen skriker åt mig och är helt galen.. Jag springer för jag har panik och där och då bröt jag ihop på bussen och pulsen slog så hårt.
Detta fortsatte tills dagen vi tog studenten.. De tog aldrig slut. Aldrig någonsin slutade dom... Jag fick stå ut med så jävla mycket saker. Aldrig var jag bra nog, fick bara hur värdelös jag var.  När jag sen hittade vänner så har dom vänt kappan efter vinden..

Idag står jag här och idag vill jag inte har nå vänner. Jag vill fortfarande vara ensam. Idag pluggar jag upp mina betyg från gymnasiet för o bli klar undersköterska... Där vill jag vara ensam. Jag blir obekväm när någon försöker prata med mig och de är för jag inte vet vart jag har personerna eller var dom skall säga. Jag litar inte på någon. Har aldrig gjort o kommer aldrig de heller. Jag har mött för många falska personer.
Personer som säger att jag finns här... Jo visst de har man inte hört förut va? De är ren bullshit... Ja de finns många anledningar.

Jag är starkare en någonsin men jag önskar att jag inte lät dom kliva ner mig och stappa på mig. Jag önskar att jag stod upp för mig.
Såklart har detta satt spår i mig och idag  lider jag av socialforbi och har panikångest. Men de går framåt och något jag kämpar med varje dag. Jag kommer komma ut starkare än någonsin som person  utav detta.

Kom ihåg, du duger som du är! Låt ingen klanka ner på dig, låt inte någon vara dum mot dig. Går du igenom mobbning eller liknade, ta hjälp av någon i din närhet och prata med lärarna <3

Ps. Kan vara rörigt, felstavat osv... Men jag har dyslexi.