Förlossningen

momlife, babygirl

Alla har sin alldeles egna förlossningshistoria, och det här är min!
Allting började redan framåt kvällen den 14 september, av att mina förvärkar blev mer intensiva och jag kunde inte hantera dom lika lätt som jag tidigare kunde. Natten var verkligen inte rolig, fick inte många timmar sömn överhuvudtaget och jag hade riktigt ont emellanåt. Tidigt morgonen efter, den 15 september vid ungefär 05:00 så gick slemproppen och redan då kände jag på mig att det snart var dags. Känslorna jag kände då var så sjukt varierande, det var allt från lycka till nervositet. Värkarna fortsatte fast med kortare intervaller, med jämna mellanrum.

Eftersom det är mitt första barn så kände jag att jag ville komma in på en kontroll under dagen för att kontrollera om jag var mogen nog för en förlossning eller inte, men det visade sig att jag inte var det vilket jag misstänkte, så jag fick åka hem igen. Dagen gick och smärtan blev värre och värre, testade smärtlindring hemifrån men gav ingen effekt alls. Testade även att sätta mig i duschen och duscha varmt, vilket hjälpte en pytteliten stund. Men tillslut fick jag nog eftersom jag var så sjukt trött efter sömnbristen natten innan, så jag ringde till förlossningen och förklarade situationen. Lyckligt nog fick jag komma in dit och hämta lite starkare smärtlindring i hopp om att kunna sova denna natt istället. Men nej, tabletterna jag fick hjälpte inte alls och värkarna blev allt mer och mer regelbundna.

Kämpade mig genom natten i hopp om att det snart skulle sätta igång på riktigt, vilket det gjorde tidigt morgonen efter. Så vid 05:09 den 16 september blev jag inskriven på förlossningsavdelningen, fick direkt en morfinspruta i rumpan som förhoppningsvis skulle ge mig chansen att vila lite. Men om jag ska vara ärlig så hjälpte inte den heller, blev inte mer sömn än någon enstaka minut mellan värkarna. Runt 08:00 fick jag testa på lustgas, och det hjälpte faktiskt en hel del. Kunde andas bättre genom värkarna, vilket gjorde allting mycket lättare! Strax efter bedömde de vattenavgång, dock satte dom en tidigare tid eftersom det hela tiden sipprat ut lite vatten ända sen slemproppen gick.

Jag har under hela graviditeten sagt att jag vill få ryggmärgsbedövning, EDA när jag föder barn, eftersom jag hört att det haft så bra effekt. Berättade om mina önskemål, så runt 10:00 bedömde de att jag var tillräckligt öppen för att få ryggmärgsbedövningen. Var såklart sjukt nervös eftersom nålen dom skulle sticka in i ryggen på mig var enorm, och hade hört från andra att det skulle göra jätteont. Tyckte inte det var så farligt som jag förväntat mig, det ända obehagliga var att dom stack fel tre gånger innan det blev bra. Wille däremot som satt mittemot och höll mig i handen, han blev totalt svimfärdig när han såg nålen. Men han kämpade på bra och var ett super bra stöd trots det! Epiduralen jag fick gav iallafall en super bra effekt, kunde äntligen få slappna av lite!

Blev då serverad med frukost, fick mackor och någonting att dricka för att få i mig lite näring vilket jag behövde. Men tror ni jag fick behålla frukosten? Nej, spydde upp den direkt!

Vid halv 11 tiden var jag redan öppen 6 cm, det flöt på riktigt bra och jag blev bara mer och mer taggad på att få träffa min dotter. Mitt i allt så fick jag en blödning, en blödning som gjorde mig riktigt orolig. Det var flera olika barnmorskor som gjorde en bedömning av blödningen, läkare fick även kontaktas. Läkaren ordinerade då en skalp för att få en kontinuerlig CTG kurva, alltså en kurva där man hela tiden håller koll så att bebisen mår bra. För att få den här CTG kurvan så satte dom en sak på bebisens huvud som var kopplad till en apparat som hela tiden gjorde en mätning. Klockan gick och nu var klockan strax 12, då började jag känna ett starkt tryck bakåt och jag kunde knappt hålla emot när värkarna kom. Gjorde då ännu en undersökning där de kommer fram till att det fortfarande var en liten hinna i vägen för huvudet, så barnmorskan försöker då trycka bort den här hinnan. Kan säga att det var den värsta smärtan jag varit med om i hela mitt liv, gjorde så fruktansvärt ont! Hon försökte flera gånger, men den gled tillbaka hela tiden. Fick testa lägga mig i olika ställningar, och efter många försök så fick hon bort hinnan.

Därefter vad det äntligen dags att provkrysta lite, men det hände inte speciellt mycket eftersom jag var så sjukt trött i kroppen. Så tillslut fick jag ett värkstimulerande dropp som skulle göra att jag fick kraftigare värkar, hände inte speciellt mycket då heller utan värkarna var fortfarande korta och glesa. Då testade dom att tappa mig på urin med en tappningskateter ifall urinblåsan var ett hinder för henne att komma ut, men det funkade inte heller. Så jag fortsatte kämpa trots att jag var helt slut i kroppen, hade nu krystat i nästan 3 timmar.. Tillslut säger ena barnmorskan att huvudet syntes, hoppet ökade enormt och jag frågar med förväntan hur mycket av huvudet man såg. Då visar hon med fingrarna att man ser ungefär lika mycket av huvudet som en femkrona, alltså mitt hopp sjönk direkt till botten igen. Jag som trodde huvudet snart var ute helt, hade ju så ont och var så trött.

Men efter ännu en ökning av värkstimulerande dropp så valde mitt hjärta vid 16:02 att äntligen titta ut, och det var den sjukaste känslan jag någonsin upplevt. Både jag och William grinade av glädje och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Tittade på William och sa, VI KLARADE DET! Jag som trodde jag skulle dö bara någon minut innan av smärta, men jag överlevde och jag kunde äntligen kalla mig för mamma!

Allting gick bra, en normal förlossning där jag endast fick sy fem enstaka stygn pga bristningar. Lilla Lowa mådde också bra förutom att hon hade väldigt lågt socker i början (1,8), vilket gjorde att vi fick mata henne med sockergel och lite tillmatning på BB. Utöver det mådde vi alla bra och hon hade en längd på 54cm och en vikt på 3690gram, mitt lilla hjärta vad trots allt inte så liten!

Det här var alltså min historia, och som sagt ingen är den andra lik. Dela gärna med er av eran historia om ni vill, kan vara kul att läsa!

Gillar

Kommentarer

emelivet
emelivet,

Men gud vilken upplevelse😭😭🤍 fick aldrig uppleva när han kom ut, jag var sövd och killen i ett annat rum. Men ut kom han och det är jag tacksam över🤍 grattis till guldklimpen!

nouw.com/emelivet
angelicafagerman
angelicafagerman,

Det var en magisk känsla när hon kom, beklagar verkligen att du inte fick uppleva den känslan! ❤️ Men huvudsaken är ju att det ändå gick bra och du fick träffa din lilla odd!

nouw.com/angelicafagerman

Prenumerera