Chapter One
Jaha då var jag här igen.
Jag hamnade mitt i livets turbulens. Vet knappt vart jag ska börja. Sommaren gick i högfart. I samma veva som jag försökte njuta av nykärlek, skulle jag även planera flytt till London. En blandning av längtan och förnekelse. Tio dagar innan avfärd stod jag utan visum eller lägenhet.
Den andra oktober halv sju på morgonen stod jag på Arlanda med min pojkvän. Sju månader tidigare var han bara en främmande kille och nu var han skäl nog för att stanna. Jag doftade in hans nyvakna hy och torkade bort tårar från hans puffiga halvsovandes ögon. "Vi ses snart", sa han. Men snart var inte snart nog.
När jag anlände till London, möttes jag av en man som skyltade mitt efternamn i ojämna versaler. Jag låtsades prata på telefon i bilen, när jag i själva verket hade en dialog med mig själv om att klara denna nya omställning utan problem. Romantisera studentkontot, göra fina skor till min nyckelterapi, och älska det tomma nya utrymmet i min säng. Min syster skickade sms, "Älskar dig", o jag ville genast ge upp och åka hem.
Två veckor efter min ankomst, är energilös och avtrubbad. Lever i samma gamla serier och sms-konversationer. Ringer hem. Ringer igen. Jag är helt ensam, behöver AKTIVT hitta vänner, orkar inte. Har en krypande känsla av; om jag dör av de galna tvåvåningsbussarna som åker på fel sida så skulle ingen märka :)) mhm.
Jag läste att London var en "rå, dyr, tuff och ensam stad". Tänkte äsch! Skitsnack för en anpassningsbar och social person jag! Nja. Staden är full av människor som vill vara Emily in London och själv är jag knappt en statist. Okay, ska sluta tycka synd om mig själv. Jag är ändå i London och pluggar en utbildning som jag älskar. Det blir bra till slut. Hoppas jag.

Kommentarer