Kan ni tänka er att förut så brukade vi röra främlingar hej vilt. Man stod som hoptryckta sillar på tunnelbanan, män gillade att stå nära och droppa ner svett i ens drink och alla var bara så himla “kramgoa” hela tiden. Folk steg in i ens personliga sfär utan någon som helst inbjudan. Men nu, nu är tiden kommen, för oss som hatade allt det där. Avståndsregeln är vår lag.

Jag & Ida utan space<3

Jag har slutat skriva om dagarna. Har en jävla svacka. Men också, för att ingenting känns lika stort längre (typ kärlek eller ångest). Inte tillräckligt stort för att behöva skriva om det men inte heller tillräckligt litet för att kunna släppa det. Jaa, det är väl kanske ångest om något.

Jag vet att tricket för att komma ur en svacka är att notera småsaker i vardagen och börja skriva om dem. Typ lyssna på människors samtal på tunnelbanan, stirra på hundar eller räkna födelsemärken på liggets överkropp. Men också, gör inte det en lite galen? Om jag skulle låta mig själv räkna alla hans födelsemärken eller dra mina fingertoppar längst hans ådror så skulle jag ju bli skita-kär? Och när det gäller att notera andra småsaker, jaa hur hittar någon intresse för det? Det är sällan som jag känner mig närvarande eller överhuvudtaget intresserad av miljön som är runt omkring. Är det nonchalans?

Ja ni kanske förstår att mitt inlägg inte hade någon vidare poäng och att jag är lite spretig i tankarna. Tänkte mest uppdatera och fylla på arkivet för 2021. Ta hand om er så länge, PöSs

Jag träffade en kille i våras som jag var redo att tappa fotfästet för. Det var någonting i mig som sa "han där, han ska jag ha". Lyckligtvis fick jag hintarna om att han tänkte likadant, han kunde inte slita blicken ifrån mig. Så jag kastade alla krav åt sidan och raserade mina murar. Jag låg med honom lite för tidigt och var lite för tillgänglig att det resulterade i ghosting. Jag hade ju glömt allt maktspel och var bara mig själv. Jag tog lite väl hårt på att han slutade svara, man ska ju i regel aldrig älta över en kille som ghostar en. Han är ingenting annat än patetisk. Men just där och då var jag ny-singel, skör och allt kändes som ett enda stort nederlag.

Kanske är det så för alla ny-singlar, att man plötsligt måste ställa om sig och återuppliva sitt "dejting-jag". Dejtingens verkliga form, spelet, blir närvarande igen. Nej, man får inte vara för lätt tillgänglig och för gullig. Man kan erbjuda morgonkaffe men ingen lång morgon vistelse. Du får ge honom en ny tandborste men du får för guds skull inte behålla den. Den får inte under några omständigheter ligga kvar i ditt badrumsskåp och invänta på att han ska komma tillbaka.

Relationer håller sig flytande hela tiden. Man dejtar och plötsligt slutar den andra att svara. Man blir ghostad och det känns fan som dejting-döden. Det finns inget sätt att försvara sig emot det. Det finns ingenting att greppa, ingenting att kasta iväg och glömma, det finns ingenting. Inga meningar att citera på vinkvällar och inget farväl att minnas om och om igen, till poängen att man blir galen. Att bli ghostad är ett enda stort tomrum.

Kanske är jag livrädd för att bli bortglömd. Kanske är det därför som det svider till extra mycket. Jag tror ghosting kan få vilken tjej som helst, oavsett med ett starkt förnuft eller inte, att tappa det en aning. Jag brukar säga att bakom varje psykopatisk kvinna finns det tio psykopatiska män. Att ge män ännu en utväg för att slippa konfrontation är det sista vi borde göra. Och kanske borde vi kvinnor själva sluta ghosta, och tro på myten att vissa män söker efter något äkta och förtjänar då att bli behandlade bra. Vi förtjänar alla lite bättre och vi borde lämna varandra mer rättvist. Kanske då och bara då, blir stora tomrum plötsligt till små.