Jaha då var jag här igen.

Jag hamnade mitt i livets turbulens. Vet knappt vart jag ska börja. Sommaren gick i högfart. I samma veva som jag försökte njuta av nykärlek, skulle jag även planera flytt till London. En blandning av längtan och förnekelse. Tio dagar innan avfärd stod jag utan visum eller lägenhet.

Den andra oktober halv sju på morgonen stod jag på Arlanda med min pojkvän. Sju månader tidigare var han bara en främmande kille och nu var han skäl nog för att stanna. Jag doftade in hans nyvakna hy och torkade bort tårar från hans puffiga halvsovandes ögon. "Vi ses snart", sa han. Men snart var inte snart nog.

När jag anlände till London, möttes jag av en man som skyltade mitt efternamn i ojämna versaler. Jag låtsades prata på telefon i bilen, när jag i själva verket hade en dialog med mig själv om att klara denna nya omställning utan problem. Romantisera studentkontot, göra fina skor till min nyckelterapi, och älska det tomma nya utrymmet i min säng. Min syster skickade sms, "Älskar dig", o jag ville genast ge upp och åka hem.

Två veckor efter min ankomst, är energilös och avtrubbad. Lever i samma gamla serier och sms-konversationer. Ringer hem. Ringer igen. Jag är helt ensam, behöver AKTIVT hitta vänner, orkar inte. Har en krypande känsla av; om jag dör av de galna tvåvåningsbussarna som åker på fel sida så skulle ingen märka :)) mhm.

Jag läste att London var en "rå, dyr, tuff och ensam stad". Tänkte äsch! Skitsnack för en anpassningsbar och social person jag! Nja. Staden är full av människor som vill vara Emily in London och själv är jag knappt en statist. Okay, ska sluta tycka synd om mig själv. Jag är ändå i London och pluggar en utbildning som jag älskar. Det blir bra till slut. Hoppas jag.

Jag träffade en kille i våras som jag var redo att tappa fotfästet för. Det var någonting i mig som sa "han där, han ska jag ha". Lyckligtvis fick jag hintarna om att han tänkte likadant, han kunde inte slita blicken ifrån mig. Så jag kastade alla krav åt sidan och raserade mina murar. Jag låg med honom lite för tidigt och var lite för tillgänglig att det resulterade i ghosting. Jag hade ju glömt allt maktspel och var bara mig själv. Jag tog lite väl hårt på att han slutade svara, man ska ju i regel aldrig älta över en kille som ghostar en. Han är ingenting annat än patetisk. Men just där och då var jag ny-singel, skör och allt kändes som ett enda stort nederlag.

Kanske är det så för alla ny-singlar, att man plötsligt måste ställa om sig och återuppliva sitt "dejting-jag". Dejtingens verkliga form, spelet, blir närvarande igen. Nej, man får inte vara för lätt tillgänglig och för gullig. Man kan erbjuda morgonkaffe men ingen lång morgon vistelse. Du får ge honom en ny tandborste men du får för guds skull inte behålla den. Den får inte under några omständigheter ligga kvar i ditt badrumsskåp och invänta på att han ska komma tillbaka.

Relationer håller sig flytande hela tiden. Man dejtar och plötsligt slutar den andra att svara. Man blir ghostad och det känns fan som dejting-döden. Det finns inget sätt att försvara sig emot det. Det finns ingenting att greppa, ingenting att kasta iväg och glömma, det finns ingenting. Inga meningar att citera på vinkvällar och inget farväl att minnas om och om igen, till poängen att man blir galen. Att bli ghostad är ett enda stort tomrum.

Kanske är jag livrädd för att bli bortglömd. Kanske är det därför som det svider till extra mycket. Jag tror ghosting kan få vilken tjej som helst, oavsett med ett starkt förnuft eller inte, att tappa det en aning. Jag brukar säga att bakom varje psykopatisk kvinna finns det tio psykopatiska män. Att ge män ännu en utväg för att slippa konfrontation är det sista vi borde göra. Och kanske borde vi kvinnor själva sluta ghosta, och tro på myten att vissa män söker efter något äkta och förtjänar då att bli behandlade bra. Vi förtjänar alla lite bättre och vi borde lämna varandra mer rättvist. Kanske då och bara då, blir stora tomrum plötsligt till små.

Jag har varit ledig från jobbet i ungefär en månad. Kan säga att jag har utnyttjat tiden till minus hundra procent. Har vaknat sent och tittat oavbrutet på de fyra kvinnorna i New York. Sex and the City såklart. I köket står det just nu fem Foodora-påsar uppradade efter varann. Det kan vara Carries oansvarsfulla ekonomi som smittar av sig, låt det få vara min ursäkt. Jag har lärt mig dricka rödvin och det är väl det närmsta jag kan kalla för "hobby" i nov-dec-jan månad. Har spammat mina tjejkompisar och killar på tinder med "när vill du ses?!! jag har rödvin!!".

Den mörka tiden har känts förvånansvärt enkel. Jag vägrar tro att det beror på mitt D-vitamin intag. Kanske beror det på min nya dag för dag-inställning. Det finns ingen gårdag för den minns jag knappt, och det finns inget imorgon. Det är sällan jag är närvarande längre, bilder och sms är det enda som legitimerar min existens. Men ibland, om inte ofta, räcker inte ens det till. Hon på bilden, vem är hon?

I vår fyller jag tjugo år och det känns som att jag bara har varit trött hela mitt liv. Jag är trött på att vara trött och jag vill leva händelserikt!!! Just nu står jag på samma gamla café och skummar mjölk mekaniskt till cappucinos. Nån gammal tant klagar på trettiofyrakronors-kaffet och jag nickar välvilligt och vägleder henne till Pressbyråns kaffe. Jag läser någon trött roman och dagdrömmer om killar som inte vill mig något väl. Jag äter samma måltid eller ingenting och funderar på om rött läppstift kan vara något för mig. Nä nu får det vara nog! Livet består väl ändå av något mer än det här? Ge mig livets amfetamin.

Hej så länge,