Student

I år är det fem år sedan jag tog studenten. Inget blev som det var tänkt. Jag trodde att ångesten skulle lindras av att få komma i arbete. Lindras av att slippa gå till en skola där jag stor del av tiden kände mig fel. Jag överlevde enbart pga att jag trodde att livet efter skolgång skulle bli enklare, men så blev det inte. Jag jobbade en sommar och sen enstaka pass vid behov men depressionen och ångesten kravlade sig fast hårdare och hårdare och tillslut kunde jag inte jobba mer. Trots det tog det cirka fem månader för mig att söka hjälp (mycket pga en dålig kurator på gymnasiet som jag pratade med). Och då trodde jag att det skulle räcka med några enstaka samtal med kuratorn på ungdomsmottagningen, sen skulle jag tillbaka till jobbet och hitta det liv jag trodde skulle komma efter studenten. Och när det inte hjälpte heller så försökte jag ta mitt liv.

Nu har jag varit sjukskriven sen 2017 och jag har fått fler, svårare symtom och jag vet inte hur jag ska kunna komma tillbaka till ett ”norm-liv”. Jag ser gamla klasskamrater som har kommit så långt i livet. Vissa har barn, andra hus, vissa pluggar och andra jobbar. Men jag försöker samtidigt acceptera den verklighet jag lever i. För jag tror att utan acceptans så kommer jag bara bli mer och mer besviken.

Det var längesen jag skrev nu. Eller kanske inte längesen om man ser på det stora hela. Inget speciellt har hänt sen senast. Jag fortsätter knapra antidepressiva och antipsykotia och däremellan lite lugnade. Träffar vårdpersonal som inte är lika bra som min gamla ssk men som jag ändå kan se vill hjälpa mig. Psykologen var sjuk igen så kommer bli fyra veckors uppehåll sen senaste gången. Börjar acceptera att det kanske trots allt var psykos jag har haft men som kommer ur andra psykiska sjukdomar än psykossjukdom. Känner att jag inte bryr mig så mycket om själva diagnosen längre mer än att det måste mynna ut i rätt behandling. Så att jag kanske kan få något av de sakerna jag tänkte skulle uppfyllas efter studenten. Träffade även läkaren denna veckan och hon skulle se med kollegor om det finns något att göra mot min trötthet. Ssk sa att det låter lite som ”depressions-trötthet” så vi får se om det är antidepp som ska höjas (har låg dos av den ännu).

Syster har fått nycklarna till sin stuga så där hängde jag en hel del förra veckan. Jag tog första doppen för i år och där i vattnet så fick tankarna pausa ett slag. Omsluten av vattnet gjorde att kaoset i huvudet blev tystare. Nu är syster i Österrike igen men kommer snart igen. Det var både skönt och uttröttande att hon var här. Har inte varit bland människor (om än min familj) så mycket på väldigt väldigt länge så behövde lite paus även från henne. Men så skönt att veta att hon var så nära.

Hur mår du? Kram ❤️

Gillar

Kommentarer

Blackout
Blackout,

Var precis på väg att skriva till dig idag och fråga hur det går, men sen vågade jag inte. Så fina bilder. Ger utredningen dig nåt?

Glad att du fick bada. Kramar❤

nouw.com/blackout
AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,

Förstår, vågar inte riktigt heller skriva till folk...

Både ja och nej. Han har kommit med lite förslag för att minska ångesten och sen en massa tester som jag mest tyckte var jobbigt. Senaste gångerna har vi ”bara” pratat vilket varit både skönt och oerhört jobbigt. Så rädd att han ska missuppfatta något så att det blir fel. Rädd för att både få diagnos och att inte få det. Även om jag inte bryr mig så mycket om själva diagnoserna jag eventuellt har så är det ändå läskigt att kanske få några...


Kram ❤️

nouw.com/andothermagictricks