Orkar jag?

(o)Hälsa

Jag funderar ofta på om jag faktiskt vill bli frisk. Och svaret jag kommit fram till nu är: ja, det vill jag men att orken kanske inte finns. Det krävs så himla mycket av en att bli frisk från de flesta psykiska sjukdomar. Hur ska jag orka att vara närvarande i mig själv hela tiden, att inte dissociera när det blir för mycket? När situationen blir för outhärdlig enligt mitt huvud? Men jag har börjat dissociera mer med åren. Som att huvudet kräver mindre jobbiga känslor för att försvinna ur kroppen. Hur stoppar man ens dissociationen på egenhand när kroppen gör det utan att jag tänker?

Sen kommer vi till det ätstörda. Hur ska jag orka att stanna kvar i ångesten av att ha ätit för mycket? Hur ska jag orka att inte äta för att slippa tänka? För när jag äter så tänker jag oftast mindre, känner mindre ångest. Ett sätt att hantera starka känslor.

Sen depressioner. Depressionerna är nog svåra det också. Sen ångesten. Sen tvångstankar. Sen röster. Trauman.

Så mycket som behöver hanteras och jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag ska orka. Orka stå ut i allt det svåra...

Och hur gör man när man inte tycker man förtjänar det? När varje liten okej sekund också gör ont i en?

Så många frågor men så få svar.

Gillar

Kommentarer

Karin
,
Att dissociatinerna blir värre med åren som går har jag också upplevt. Antar att hjärnan lärt sig att detta är ett sätt att hantera svårigheter på och till slut behöver det bara vara små saker som triggar igång den i det spår hjärnan har. Det eller de trauman som utlöste dissocitionerna är inte enbart längre det som håller dem vid liv. Men jag tror, och min psykolog säger, att man måste ju liksom lära om hela hjärnan, foga samman hela sig självt tillen helhet, lära sig att validera sig själv, reflektera kring yttre och inre omständigheter som utlöst dissociation just idag. Sedan det allra värsta, konfronteras och bearbeta det som från början utlöste detta. Det traumatiska. Men det ska ske långsamt och väldigt försiktigt. Ser man på det såhär känns det ju som du skriver helt olidligt jobbigt. Antar att man bara får försöka tänka så kort det går. Knappt ens en dag i taget.
Förstår att mat lugnar. Det gör det för mig med. Man är fokuserad på att äta. Känner det i kroppen och det utsöndrar ämnen i kroppen som lugnar. Fattar att du är orolig för dina tänder. Mina har jag förstört men de fixar och bygger upp och gör det som går. Det fräter ju när man kräks.
Jag vet inte hur man gör när man hela tiden lever i limboland. Vet bara att det är så det är. Och hur skulle man kunna undgå att bli deprimerad med jämna mellanrum när det är såhär man lever? Egentligen vore det konstigare om man inte blev det.
Jag vet inte hur det är för dig men jag tror i alla fall att det enda för mig är att jag måste tillåta mig att känna ALLT jag känner. Och jag måste bearbeta trauman någon gång. Jag kan inte fortsätta förneka 90% av min person. Så länge jag gör det kommer dissociationerna fortsätta föralltid och aölt det andra med. Samt adekvat medicinering såklart som lindrar symtom.♥️
AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Skrev ett inlägg precis när du kommenterade, ibland är man på samma plats fast på olika platser vilket kan kännas fint.

Tror också att depressionerna kommer pga allt som pågår. Som du skriver skulle det vara konstigare om man inte var nedstämd egentligen. Jag tror också jag måste bli bättre på att känna allt. Jag vågar inte det nu. Stänger av när det blir för mycket. Men det är så svårt. Hur vågar man känna alla känslor? Jag vet inte riktigt.

Försöker finna tålamodet som börjar ta slut, men jag har haft mycket av den varan, mycket tålamod. Svårt att lösa något som pågått hela livet på några år även om man gärna önskar det. ❤️
nouw.com/andothermagictricks