Kontrast

(o)Hälsa

Idag har självmordstankarna varit på mig väldigt starkt. Även nu när jag är hos mina föräldrar och suttit tillsammans med dem så har tankarna varit på mig och skrikit högt. Inte kunnat koncentrera mig utan planerandet har satt igång istället. Hur, när, var. Omedvetet. Och medvetet.

Kontrasten mellan mitt mående och det soliga vädret gör att det blir värre krig i huvudet. Människor börjar vakna till liv och mår bra och här sitter jag och tänker på döden. Ensamheten blir starkare då. Inbillar mig att den är självvald. Till viss del är den väl det men det är den andra stora delen som gör ont. Att inte kunna ta en picknick med någon vän vid ån. Att inte kunna prata med någon annan än familjemedlem eller personer som har betalt för att umgås med en. Fast samtidigt fungerar ju inte mina relationer. Det har det väl aldrig gjort egentligen. Alltid bara varit flyktiga relationer som sen slutat i att jag inte orkat. Inte orkat vara sårbar som man behöver vara i en relation. Inte orkat träffa någon när jag mår som jag mår.

Jag försöker iallafall hitta mina ord. Försöker skriva ner vad jag känner och tänker för det känns lite mer hanterbart då. Inte lika abstrakt som en känsla ändå är. Utan mer greppbart. Hanterbart.

Nu sitter jag här i mina förändras trädgård i en hängstol. Försöker att inte lyssna på självmordstankarna som säger att jag är klar här. Försöker att inte ge rösterna, som har börjat komma under dagarna igen, så mycket makt. Försöker hantera det som egentligen är ohanterbart. Försöker överleva.

Gillar

Kommentarer

Karin
,
Som så ofta skriver du i princip om likadana upplevelser och känslor som jag har. Sommaren är en svår tid när det inte passar alls med det inuti. Väggen mellan livet och en själv blir ännu större. Särskilt overligheten.
Så synd att dina självmordstankar är värre idag. Är de hanterbara? Fundera över varför de är värre just idag. Kanske pga det du skrev om.
Ensam kan man vara ihop med andra och för sig själv. Jag tycker ensamheten i en grupp är värre än när jag är för mig själv.
Liksom alltid som att jag står utanför och tittar in eller inifrån och tittar ut. Aldrig med. Aldrig där.
💖
AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Precis så är det. En gång så var det soligt ute och jag och min pappa åkte till en sjö. Jag började storgråta för att det var så fint men jag kände bara mörker och likgiltighet inför det. Kontrasten blev för stor mellan det ljusa och det mörka.

Jag tror tankarna har varit så starka idag pga detta jag skrev om men också sorgen över hur livet är, det var inte såhär det skulle bli.

Att vara bland människor som känner varandra och är nära är hemskt tycker jag. Då känner man verkligen ensamheten trots att man inte är ensam. Och då kan det lätt bli, för mig, att känslan ses ner på ännu mer eftersom den inte uppfattas adekvat. Så kände jag mycket under gymnasiet, särskilt sista året. Då var jag bland människor men det var aldrig jag som var med ändå liksom. Jag hade någon vän men vännen började umgås mer med andra som orkade göra sånt som unga vuxna gör (festa) och jag kände mig mest som femte hjulet.

Sov gott ❤️
nouw.com/andothermagictricks