Att berätta eller inte

(o)Hälsa, Tankar

Jag känner att jag behöver berätta. Jag behöver berätta för mina föräldrar vad som hände när jag var liten. För de vet inte. Samtidigt vill jag inte att de ska känna sig otillräckliga som inte såg och all skam jag känner vet jag inte om jag skulle kunna lägga åt sidan. De kanske skulle förstå varför jag inte blir bra av mediciner och varför jag har den här komplexa problematiken. Sen hade jag kanske blivit sjuk ändå (dåliga gener) men övergreppen tog hela barndomen ifrån mig. Stora minnesluckor i hela livet.

Men hur berättar man? Har jag ens rätt att berätta? Jag vet att jag inte var ensam om det som hände men den andra kanske inte vill veta av det mer och då kanske det är fel av mig att ta upp det? Men det har känts i mig ett långt tag nu att jag behöver berätta för dem. Det känns som jag går under av hemighetshållandet. Men jag vet inte.

Lyssnade på Sofie Sarenbrants (tror jag hon heter) sommarprat efter att en sida på Instagram skrev om det. Hon berättade. För henne var det berätta eller dö som gällde. Men hon mådde fruktansvärt när hon berättat. Så jag vet inte.

Ska kanske skriva ett brev och sen får det mogna inom mig ytterligare. Sen kanske det slängs eller ges. Jag försökte berätta en gång. Jag gav mamma en bok som handlade om övningar från att gå vidare efter sexövergrepp men hon fattade inte engelskan så det försvann. Då kände jag lättnad efter någon vecka men det kväver mig nu. Jag går under av skam och skuld och hemligheter.

Hur skulle du gjort?

Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,
Om du känner dig redo för det tycker jag att du ska försöka berätta. Kan du få hjälp att göra det tillsammans med din ssk och dina föräldrar? Eller vad skulle kännas bäst för dig? Ta en liten bit i taget kanske så blir det kanske lättare för dina föräldrar att smälta. Jag vet hjr du känner med skam och skuld men den är inte din atg bära. På nägot sätt måter det som agt du någonstans bestämt dig. Ocv gå den vägen tycker jag. Det kommer att gagna dig tror jag.
Jag tror att dina föräldrar kommef att kunna hjälpa dig och finnas för dig på ett helt annat sätt när de förstpr bättre. Jag tror på dig massor och jag tror att du kommer att klara det lm deg är det du vill. Och sedan terapi också.
Och svafet på din fråga om du har rätt att berätta. Självklart har du det. Det finns inget alternativt s ar på den frågan. Den jäveln eller de slm skadat dig skulle få leva idet du lever. Den emler de skulle få leva i den skräcken. Med de n ångesten. All rätt i världen är på din sida.
Kram♥️
nouw.com/shining
AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Tack ❤️

Jag tror att ett brev skulle vara enklast. Jag skriver bättre än vad jag talar. Tror inte orden skulle kunna lämna munnen om jag ens försökte. I slutändan tror jag att sanningen måste få lämna mig. Jag klarar inte av att ha det i mig. Dela med mig för att minska makten hemligheten har över mig. Första steget får kanske bli att försöka nämna det för ssk. Säga vad jag tänker och varför jag tänker så. Eller så gör jag det ändå. Får nog även skriva till den andra personen för att förbereda.

kram ❤️
nouw.com/andothermagictricks
Shining
Shining,
Det låter bra. Skriv till din ssk med om det är lättare. Ta det i din takt. Mitt fulla stöd har du. Det finns så många bakom dig som stöd i det du vill göra.
nouw.com/shining
AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Tack fina du ❤️
nouw.com/andothermagictricks
Shining
Shining,
Ja, ett brev är ju ocnså etg bra alternativ. Kanske ännu lättare än atg sitta tillsammans med psyk.
nouw.com/shining