Som fortsättning på mitt förra inlägg så kom en video upp från en jag följer på Youtube. Jag länkar videon här också men först ska jag skriva lite om det.

Jag har majoriteten av tiden känt att jag inte är "sjuk nog" för att förtjäna hjälp. Iallafall när det har kommit till mina depressioner och ångest. Mina suicidförsök har aldrig varit "allvarliga nog" trots att jag nästan dött. Men som många skriver i kommentarerna så beror det även på att hela samhället inte validerar psykisk ohälsa. De gånger jag har känt att någon verkligen har lyssnat även i slutenvården så har det varit nu när jag har berättat om att jag har hört röster och att vården ansåg/anser att vissa av mina tankar och handlingar därefter är vanföreställningar. Men när det kommer till att jag har konstanta självmordstankar så är det lite mer av "aha" vilket såklart gör att jag inte känner att jag har "allvarliga nog".

Jag har, tack och lov, nog aldrig känt så över mina ätstörda problem heller men där märker jag väldigt tydligt att de problemen inte ses som "sjuka nog" av vården. Jag kräks inte varje dag och jag hetsäter heller inte varje dag. Vissa perioder så har det varit dagligen men sen kan det dröja några dagar däremellan. Och här är det stor del i att jag själv inte ser det som mitt huvudproblem men också för att jag alltid sett det som sjukt att kräkas när man känner att man ätit för mycket.

Jag tänkte skrivit mer men min hjärna verkar inte riktigt fungera idag så jag får nog avsluta här men titta gärna på videon! Vi alla måste nog lära oss att våra egna känslor är lika viktiga som andras. Och detta är ett ämne som också är viktigt att ta upp då jag skäms över att tänka såhär.

Senaste tiden har jag blivit ännu mer medveten om att jag triggas när andra får ”mer” hjälp än mig. Inte på det sätt att jag förminskar andras behov av hjälp, jag vill att alla ska ha den hjälp de behöver och jag tycker oftast att jag själv bör komma sist. Utan, har nu, insett att det är för att jag inte upplever att jag får tillräckligt med hjälp. Jag trodde verkligen att det var för att jag är en hemsk människa men tack vare att jag är mer öppen med min syster så fick jag denna synen istället. Och idag när jag såg detta så kände jag direkt att det stämde.

Jag måste lära mig att validera mig själv. Mina känslor. Jag måste söka den valideringen hos mig själv istället för i mängden hjälp jag får av andra. Och att vara medveten och ärlig mot sig själv om det är ett steg i rätt riktning. Jag måste inse att bara för att andra får hjälp betyder det inte att mina problem är mindre verkliga. Jag har psykotiska symtom, dissociation, tvångstankar, ångestattacker, nedstämdheten och allt som ryms i det oavsett vilken hjälp eller vilket stöd jag får.

Att vara medveten om detta kanske ökar mina chanser att få den hjälp jag behöver för att få ett mer värdigt liv. Jag vågade fråga om DBT och ljusterapi idag. Jag vågade säga att jag behöver mer stöd annars orkar jag snart inte mer. Jag vågade fråga det utan att känna mig som en parasit.

Just nu går tankarna bananas av att jag känner avundsjuka mot vissa som får ”mer” hjälp än jag. Men jag är medveten om det. Medveten om att jag inte är hemsk som tänker så utan att det visar att jag inte känner mig riktigt förstådd i vården. Inte känner att jag fått all den hjälp jag kanske behöver.

Jag funderar fortfarande mycket på att lägga in mig. Jag klarar inte av att bo själv just nu fortfarande. Jag har inte sovit i lägenheten själv sen innan jul. Jag har ångestattacker varje dag och mina suicidtankar blir svårhanterliga. Men jag har lite planerat hela veckan. Arbetsträning och vårdbesök. Vi får se om jag hamnar i slutenvården under veckan.

Ta hand om dig <3

Mina självmordstankar känns bara värre och värre. Jag vet knappt var jag ska ta vägen hän. Funderar på inläggning men samtidigt så känns det för jobbigt. För jobbigt att åka hela vägen dit och sen prata med läkare och allt. Sen komma hem igen och må lika dåligt ändå. Jag behöver mer stöd och hjälp. Det funkar inte med enbart samtalsstöd och öronakupunktur. Jag behöver terapi. Med en psykolog. Kanske traumabehandling eller dbt. Ljusterapi? Jag behöver hjälp, annars kommer jag inte leva om ett år, max.

En av mina farbröder dog igår också. Jag har inte träffat honom sen jag var liten och jag tyckte alltid att det var lite obehagligt. Så jag får dåligt samvete över att jag inte är ledsen pga den orsaken. Visst påverkas jag av pappas sorg men annars känner jag inte så mycket. Bara skam och skuld.

Jag sänkte ju venlafaxin igår också så det påverkar säkert också. Men suicidal känner jag mig ändå. Ångestfylld trots lugnade. Ångestattacker.

Skrek och grät i det värsta när jag var helt ensam hemma hos mina föräldrar. Ångest gör så jävla ont. Det känns i varenda cell i kroppen och jag vet inte hur jag ska hantera det. Självmordstankarna blir extrema och jag känner hur livet borde försvinna.

Orkar inte ha det såhär. Men blir helt handlingsförlamad av all ångest och av nedstämdheten. Benen känns ju tunga som sten när jag mår såhär. Tänkte gå en runda idag men kom inte längre än att få på mig ett par träningsbyxor. Sen bröt jag ihop. Ångest ångest ångest. Som en jävla ångeststen i bröstet. I kroppen. I halsen. I benen. I magen. Överallt.

Jag behöver bara mer hjälp. Snälla.