Min sociala fobi

Hej!

Har precis kommit hem från att ha både hämtat mat och medicin på Apoteket, nu tänkte jag att jag skulle berätta lite om min sociala fobi och hur den började.

När jag växte upp hade jag inte den bästa uppväxten min mamma och pappa försökte va tillsammans för min skull men när jag var 3 så gick det inte längre. Dom gjorde slut och jag bodde varannan vecka hos dom. Min uppväxt var relativt bra tills jag började säga ifrån då började jag och mamma bråka mer o mer och hon började även trycka ner mig. Säga saker som att jag var jävlig och dum osv. Och även fast jag gjorde saker så blev hon aldrig nöjd. Ju mer hon tryckte ner mig desto mer instängd blev jag i mig själv, började må dåligt mer o mer mamma kunde använda psykisk misshandel nästan varje dag. Och var jag inte så som hon ville jag skulle vara så var jag jävlig. Och hon ville när jag började må dåligt att jag skulle berätta men det går ju inte då det är hon som gör så man mår dåligt, och de gånger jag började berätta så började hon säga att HON hade ont där eller hon hade haft ännu värre. Det var alltid mer synd om henne än om mig så tillslut gav jag upp och berättade saker och höll allt inom mig istället. Vilket gjorde mig deprimerad. För när man började berättade om hur man mådde så var det ALLTID min mamma som hade de värre än mig, hon bryr sig mer om sig själv. Så jag har bara lärt mig att vara tyst och att folk dömer mig så jag vågar inte öppna mig eller så analyserar jag meddelande att jag ibland är dryg fast personen inte kanske tycker det eller att jag stör. Sen hade jag inte heller så många kompisar hade bara 1 min mamma lät mig nästan aldrig träffa kompisar. Och nu kanske ni undrar vart min far är i det här men han träffade sin nuvarande fru när jag var 6 och tog honom ifrån mig mer eller mindre.

Så kvar har jag en mamma som misshandlar mig psykiskt som gjorde att jag dels fick min depression och ångest men även formade min sociala fobi.

Det var lite kort om hur allt med min psykiska ohälsa började och som sagt detta var bara en liten del det finns mycket mer tyvärr, men att växa upp med en mamma som min som förmodligen är narcissistisk är inte lätt men idag är jag fri och har ingen direkt kontakt med henne av flera anledningar. Men jag är stark men kämpar varje dag.

Kram/Amanda

Gillar

Kommentarer

Naatly
Naatly,
Åh, så hemskt. Förstår att du inte mår bra och har en massa spöken av gamla händelser med dig ❤️ Tyvärr känner jag igen en hel del jag med. Kram och du är GULD VÄRD ❤️nouw.com/naatly
hanilas
hanilas,
Hade missat detta inlägg. Så tråkigt och ledsamt att du fick växa upp på detta sätt. Tur att du är så stark o jobbar med att bli kvitt ångesten, jag hoppas du lyckas med det. nouw.com/hanilas
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229