Psykisk ohälsa. Så sjukt jävla jobbigt rent ut sagt. Idag vaknade jag efter att ha sovit i 9 timmar och kände bara att fy fan, jag vill somna om och ligga kvar här, fast jag var ju inte trött på det sättet. Jag är trött i själen. Vissa dagar känns varje liten sak otroligt jobbig. Det kan vara svårt att tänka sig eller förstå men det är jobbigt och ansträngande att gå upp ur sängen, klä på sig, borsta tänderna, gå utanför dörren och att ta sig någonstans, vare sig det är med ben, buss eller bil. Egentligen är jag väl relativt stabil i mina känslor och mående, jag har inga rejäla dippar, men jag har inte heller några toppar där allt är bra. Det är stabilt, men tråkigt och likgiltigt. Jag har sagt till alla mina olika psykologer under åren att, jag känner nästan ingenting, inga känslor liksom, men många har tyckt att det var konstigt då de menar att "klart man måste känna NÅGONTING". Men jag känner mig inte glad eller ledsen, den känslan jag kan sätta ord på är nedstämd, annars vet jag inte.

Jag kan ha drabbats eller varit extra sårbar för psykisk ohälsa på grund av biologiska faktorer som går i släkten. Det känns liksom bara mer och mer sannolikt eftersom jag mått psykiskt dåligt sedan 2013, FEM år. I augusti tog jag 9 olika prover för att kolla om det var några saker som var fel i kroppen, för höga/låga substanser av något men vitaminer, salter, blodet, sköldkörteln, insulin, gluten osv var som det skulle. Så läkaren dubblade mitt intag av fluoxetin samt att jag tar olika vitamintabletter och järntabletter (för att ha en bra nivå järn) varje dag, men mitt mående har inte förändrats någonting. Är inte det konstigt?

Slutligen vill jag tillägga att jag INTE är suicidal, absolut inte, även om livet inte känns särskilt roligt så har jag ändå hopp om en ljusare framtid. Jag vet inte vad jag vill säga med detta inlägg men jag kände att jag ville skriva av mig och dela med mig. Göra fler medvetna. Och om det är någon där ute som känner sig ensam i sin sjukdom så ska den veta att det är den inte. Det är fler än man tror som lider av en eller annan psykisk ohälsa men med tiden så blir man bättre på att dölja hur man egentligen mår och målar upp en falsk fasad.

Nu när löven har fallit kan man ju inte längre förneka att hösten faktiskt är här. Lite blandade känslor angående det då mörkret kan påverka mig ganska negativt och tynga ner mig men samtidigt finns det ju väldigt mysiga stunder med hösten också.

Mycket har hänt sedan sist. Jag har bland annat börjat skolan igen och läser 5 kurser som jag har kvar sedan gymnasiet och även börjat vara hundvakt åt Kakan varje dag! Har även haft ryggont som en 80-åring sen i juli men fick inte förrän i torsdags träffa en sjukgymnast. Hon kom fram till att jag har diskprotrusion vilket innebär att kota 4 och 5 (ländryggen) buktar utåt och därför har jag haft ont. Så nu kör jag övningar flera gånger varje dag och försöker att sitta så lite som möjligt. Övningarna har som tur är hjälpt så jag hoppas att det fortsätter åt samma håll så att jag kan röra mig som vanligt snart!

Igår, söndag, hade jag, mamma och Linnea en heldag med Charlie på Gamla Linköping. Vi åt på pizzeria först, gick till Cloettaboden och köpte godis och avslutade med att se Pelle Svanslös på teater. Supermysigt!