1 månad - Ärligt inlägg

I lördags blev denna älskling 1 månad redan. En månad som har gått så himla fort. En månad som bestått av kämpande och motgångar.

Amningen började inte bra och visade ju sig också att hans tungband var kort. Klippte de och de blev bättre. Dock har de alltid även nu varit detta pickande och en frustration från honom innan han får tag. Så fattar jag de som att håller på när dem ”beställer” mer. Ines höll på så massor när hon var 3-4mån vilket gjorde att jag slutade amma. Orkade liksom inte hålla på krångla vid varje amning. Men med M har de varit såhär mer eller mindre varje dag sen han föddes. Låter kanske inte jobbigt, men att sitta 1-5min med en pickad frustrerad bebis som samtidigt river och vevar med armarna vid varje amning blir till slut påfrestande för en annan. Man ammar ju inte tre gånger på en dag liksom. Här ammas de konstant speciellt nätterna som blir varje timma. Liggamningen har heller inte funkat just för att de inte är en lugn stund innan han får tag. Liggamningen gav mig så mycket sömn med Ines som amma och somna samtidigt som jag själv somnade ifrån.

Sömn är något jag verkligen inte fått denna månad. Varje natt har liksom varit ”vakna, sätta sig och amma, försöka få han och somna, själv försöka sova”. Detta kanske tar 30-45 minuter sen hinner man själv somna 45 minuter så börjar det om. Hälften av nätterna är enbart skrik av en otröstlig bebis. Har liksom sån ångest inför varje kväll/natt då det är ett kämpande medan man själv är så himla trött.

Magont/kvällsoro/kolik? De märks att han har haft och har ont i magen. Har testat droppar men tyckte inte de gav större skillnad så imorgon ska jag testa andra. Kvällsoro är ju vanligt vilket han garanterat har men tror även en släng av kolik med tanke på hur många timmar han håller på. Lite blandning av allt helt enkelt.

En månad som jag inte mått så bra helt enkelt. Sömnbrist samtidigt som man känt sig så hjälplös när han bara skriker. Att man vet att de kommer bli bättre men när? Har kanske haft två-tre hyfsade nätter på 30 dagar. De gör de väldigt svårt att se att de ska bli bättre. En månad låter så lite men de är sååå mycket med dessa sömnlösa nätter. Samtidigt får man sån ångest för att de känns som att man ”klagar” massor över ha fått en liten ny familjemedlem. Att man inte skulle älska han eller vilja ha honom vilket absolut inte är fallet. Man får ångest för att man inte känner att man kan njuta här och nu utan man vill bara spola fram tiden till de bättre. Ångest på ångest. De är dock inte konstigt att vilja spola fram tiden till något bättre.

Dagarna är dock bra tack och lov och nu börjar även leendet komma ifrån han. Då är natten bortglömd och förlåten direkt. De som gör att man fortsätter orka och göra allt man kan hela tiden.

Älskade Milton, du ger mig massa mys och kärlek samtidigt som du testar mitt tålamod o ger mig många gråa hårstrån. Vi må ha haft en tuff start och även fortsätter att ha men det kommer bli bättre. Kanske inte imorgon, om en vecka eller om en månad men nån gång. Då kommer vi ha de bättre än nånsin. Mamma älskar dig ❤️

Gillar

Kommentarer