Det som hände..

Hej hörrni.
Jag vet att det varit lite tyst här på senaste tiden men det är för att jag haft det lite för jobbigt för att kunna sätta mig ner och skriva vad jag känner och hur jag tänker. Varje gång jag försökt så har det bara stressat mig och gjort mig obekväm så därför har jag bara låtit bli men nu tänkte jag att jag ska berätta vad det var som hände som fick allt att bli knas.

Jag tänker inte gå in speciellt i detalj för det är lite jobbigt men jag kan börja med att säga att jag aldrig kommer ta min förr väldigt uppskattade promenad hem från jobbet själv eller i mörkret igen.

Det va måndagen för snart 2 veckor sen och jag skulle gå hem från jobbet. Jag va på bra humör, skuttandes hem efter att jag fått sluta lite tidigare. Plötsligt stoppar en kille på moped bredvid mig och slår till mig rejält på röven. Jag tittar på honom och så skriker jag "what the fuck is wrong with you?!". Sen gick resten väldigt fort. 
Killen hoppar av moppen, greppar tag i min höft och slänger mig ner på marken. I det här läget så slår mitt hjärta så hårt att det känns som att det ska slå sönder bröstet på mig. "Vad är det som händer?" Tänkte jag.
Jag började slå och riva mot hans ansikte men han reagerade inte ens och medan han försöker riva av mina kläder så lyckas jag få tag på 2 stenar som låg på marken, detta gick i slowmotion för mig.
Jag slog killen i ansiktet med stenarna och han slutar och hoppade på sin moped och började köra. 
Av någon anledning hade min hjärna fått spel så jag reser mig upp, skriker och börjar jaga efter honom med stenarna hårt i händerna. Han körde runt ett hörn och när jag kom fram så var han helt borta och min första tanke var bara "Gud nu har han gömt sig någonstans och kommer för att ta mig." 
Så jag rusar mot ett av dom turkiska husen som ligger på vägen och börjar skrika in i deras fönster, en turkisk man tittar ut och undrade vad som hände.
"Can you please watch me when I walk home? It is just down the street can you please just watch me walk?" Hade jag sagt i panik, inte riktigt tänkt på att turken jag pratade med inte förstod ett ord av vad jag sa. 
Så jag gjorde vad alla sinnesrubbade person skulle göra och betedde mig super konstigt hela vägen så att mannen skulle kolla på mig när jag gick endast för att han ville se vad den där idiotflickan skulle göra härnäst. 

Jag kom hem och svetten rann ner på mig, det såg ut som jag kommit ur duschen. Mina enda tankar va "duscha och ring mamma". Det va som ett eko i hjärnan. 
Vid det här laget va jag i chocktillstånd så jag skickade ett meddelande till mitt jobbs fb-chatt och sa "se till att inte gå den vägen själva, blev nyss påhoppad." 
Jag minns inte att jag skrev detta meddelandet. Allt jag minns va min hjärna som sa "duscha och ring mamma". 
Det va inte förrän jag satt mig ner efter duschen och ringt mamma som jag insåg vad som hänt och jag tror jag bara satt och grät med min mamma i 30 minuter. Jag va så rädd och kände mig så äcklad. 
Jag är fortfarande rädd, jag är fortfarande äcklad. 2 veckor senare och jag går fortfarande med min sten i handen till jobbet varje morgon och spyr nästan av stress varje gång jag går förbi platsen där det hände. 
Saker har hänt för att göra det bättre och jag kommer komma till den delen av historien också men just nu tänkte jag bara skriva av mig av vad som hände. 
Man ska inte behöva gå och va rädd för att bli påhoppad påvägen hem. Tjejer va inte det. Men snälla ta hand om er själva och se till att om något händer så kan ni ta er ur det eller få hjälp. Sånt här ska inte få hända. 

Tack för att ni läste min historia, det va svårt att skriva. #meetoo

Gillar

Kommentarer