Äntligen plingar telefonen till. Det har gått 4 timmar. Jag skickade iväg ett sms för 4 timmar sen, frågade vad han gjorde. Bara för att visa att jag tänkte på honom, jag tänkte om jag skriver, kommer han förstå att jag vill prata med honom. 4 timmar efter jag skickat meddelandet får jag ett svar. ‘’Ingenting, du då’’, skriver han. Jag undrar om han gjort ingenting i 4 timmar. Han ber inte om ursäkt för att han svarat segt, vilket är helt okej. Jag kommer på en ursäkt åt honom och svarar.

Telefonen plingar till igen. Den här gången var han snabb. Jag suckar, ett annat namn syns på displayen. Det är han som skriver hela tiden, som inte verkar förstå att jag inte är intresserad. ‘’Ingenting, du då’’ svarar jag snabbt. Nu måste han ju fatta att jag inte är intresserad.

Jag är en självutnämnd expert när det kommer till falska förhoppningar, jag slänger runt med dem hejvilt. Ibland behöver man inte ens säga någonting till mig. Om han skulle struntat i att svara, inte skrivit någonting efter 4 timmar. Hade jag troligtvis intalat mig själv att han hade svårt att visa känslor eller han bara behövde lite mer bekräftelse. Det hade jag självklart gett honom, med ytterligare ett sms och massvis av emojis. När du har intresse för någon är det lätt att inbilla sig att den andra har det också. Det är som att du lurar dig själv, sänker dina förväntningar, blir nöjd med mindre, bara för att det lilla han ger ska räcka till. Du ser allt han gör som ett tecken. Ett tecken som ger dig förhoppningar. Det är problematiskt, men helt mänskligt. Vill man ha någon är det lätt att glömma bort vilka krav man själv har. Utan väljer att accepterar det man får, du tar det lilla svaret, omvandlar det i huvudet och ger dig själv hopp. Det känns som människor ibland antar att folk ska förstå. Förväntar sig att den andra personen ska förstå vad du känner. Tror att den andra ska läsa mellan raderna och bara förstå vad det är dem vill säga.

Ibland är det också lätt att påbörja något, man har en bra kemi. Du känner att du inte inbillar dig. Allt är absolut inte glasklart, men det brukar kännas annorlunda, när båda visar intresse. Ibland tröttnar den andra, intresset släpper. Vilket händer, du kan inte hjälpa det. Det handlar inte om dig eller om att du inte räcker till. Utan att ni två tillsammans, inte räckte till. Om personen helt plötsligt drar sig tillbaka, fegar ur. Börjar svara på dina sms 4 timmar senare. Om det här sker, kastas vi tillbaka på ruta ett. Du börjar inbilla dig, sänker dina förväntningar. Blundar för det som står mellan raderna. Du blir nöjd med det lilla du får. Personen som slutar svara, antar att du ska förstå, utan att säga något, utan förvarning. Du förväntas läsa mellan raderna och förstå vad det är dem vill säga.

Kanske borde vi, börja ställa lite egna krav. Kanske borde vi, fundera om det som står mellan raderna verkligen är tydligt för alla. Vore det inte lättare om vi skippade det här mystiska. Slutar skriva saker mellan raderna. Vi borde kanske, sluta anta att någon ska förstå något, som aldrig blivit sagt. Utan om vi är intresserade, säger vi det och om det inte blir sagt. Antar vi att dem inte är det.

Ska man sänka sina förväntningar, ska man bli nöjd med mindre. Ta det lilla man får, bara för att inte riskera att få något alls. Vad gör man när någon helt plötsligt slutar svara? Är det vi som inbillar oss, är det vårt egna fel att vi får falska förhoppningar eller ger människor varandra falska förhoppningar med flit, bara för att ha någon på kroken? Ska vi tvivla på oss själva när vi bli lämnade utan förklaring. Hur undviker vi att få falska förhoppningar och hur undviker vi att ge någon falska förhoppningar?

En liten sammanfattning av vad inlägget kommer handla om på söndag, allt om mina egna erfarenheter. Hur hanterar man en sådana situation? Finns det något vi tillsammans kan gör eller är det är något man bara får lära sig leva med? Ni som läser min blogg för första gången kanske undrar vad det här är.. Ni hittar mina tidigare söndags texter under kategorin: krönikor.

Hur hanterar ni falska förhoppningar?

Det hjälper mig. När vädret är grått. Dagarna är mörka och känns långa. För mig, hjälper det att fixa mig lite extra, klä upp mig lite mer, piffa till mig. När vädret är grått och dagarna mörka. En jacka som omfamnar mig, helst en vit. En vit, lurvig jacka, precis en sådan som jag bär idag. En vit jacka , varm, mysig, lurvig. Som omfamnar mig när dagarna är mörka och känns längre än vanligtvis.

Jag vill även patrullera fram. Ta mig igenom dagen med attityd. Svarta boots, svarta byxor. Höra klack ljudet när jag går på perrongen, känna mig lite extra bossig. När jag hör ljudet av klackarna. Känns det som att jag har makt. Inget kan stoppa mig, inte ens mörkret, regnet eller dagar som känns längre än vanligt kan förstöra. Jag patrullerar fram och jag fylls med självförtroende. Om jag fixar mig lite extra, piffar till mig och känner att min utsida är on point. När jag gör det, mår jag ännu bättre på insidan. Jag är redo att fånga dagen.