Panikångest är ett heltidsjobb

Varför jag delar med mig av det här? För att jag vill att du som går igenom samma skit, ska veta att du inte är ensam. Men också, för att jag vet att man kan sluta skada sig själv. Det är kanske det svåraste jag gjort, men samtidigt det bästa beslut jag någonsin tagit.

Varför en bild med Bajen? Enkelt. Han har varit till en sån stor hjälp i det hela. Att jag varje dag har någon att gå upp för, som verkligen behöver mig. Han har verkligen en speciell plats i mitt hjärta. När han kom till oss i Januari lovade jag att han skulle få massor med ridturer i skogen och ett hem med villkorslös kärlek. Har jag lovat något, då ser jag också till att det blir så. Ska jag kunna fortsätta ta hand om han, så kan jag inte börja göra mig själv illa. Då går det inte.

Söndag 13 Oktober, 22.37

När det slår till kan jag inte andas. De känns som jag ska gå sönder, kanske till och med dö. Panikångest. Det gör ont i bröstet, andningen är alldelens för snabb och det logiska tänkandet är som bortblåst. Jag kommer om jag inte får luft snart. Trycket på bröstet lättar inte. Jag lägger handen över mitt hjärta, det slår fort.

Är det de här hela mitt liv ska handla om? Isåfall vill jag inte. Jag vill inte att varje dag ska vara så här. Vill inte må så här, känna mig värdelös och dålig. Varför kan jag inte skärpa mig? Ska hela mitt liv handla om att överleva? Jag vill ju leva. Se värden, hitta ett jobb jag trivs med och ha en vardag med min sambo. Där ångesten inte ingår.

Jag hatar ångest. De ställer till de så mycket för mig. Gör att jag inte bara kan vara. En ständig oro, rädsla, som är svår att beskriva. Den värsta jag känt. Var kommer den ifrån? Vad ska ångest vara bra för?

Mycket vet jag om just ångest, men ändå känns det som jag vet så lite. Att jag inte kan något alls eller aldrig kommer besegra den till hundra procent. Trots att jag måste. De finns inga andra alternativ.

Jag önskar att det här var den sista panikattacken jag någonsin kommer ha. Att jag aldrig mer ska behöva känna just den här paniken, för den gör så ont. Mina händer skakar, fingrarna vill inte skriva rätt bokstav. När jag känner efter, så är det inte bara fingrarna som skakar, det är hela jag. Varenda millimeter av mig, varenda cell. Det gör så ont. Ångesten.

Försöker korta ner panikattacken så mycket som möjligt. Jag vet ju att det inte är någon fara, jag kommer inte dö. Snart är det över. Men minuterna är så långa. Ni som tycker att de där sista tvättmaskins minuterna är långa, ni har inte provat panikångest... Där kan vi snacka långa sekunder, inte bara minuter.

Snart är de över. De känner jag. Kroppen börjar sakta återgå till något normalläge. Där jag inte har panik. Bara den vanliga ångesten. Som gör ont, lägger sig som en knut i magen och ett tryck just ovanför ögonen. Kroppen skakar inte lika mycket längre.

Men nu är jag helt slut. Tårarna rinner ner längst båda kinderna och droppar ner på min gråa tröja. Jag villbli omhållen av någon av de som står mig närmast. Men just ikväll är jag själv. Har inte möjlighet att ha någon av de nära. Får se till att klara de själv. Fast de är bland de värsta som finns. Att gå igenom alla de här minutrarna helt själv. Det är så svårt.

Jag vill göra mig själv illa. Men det är ett avslutat kapitel för mig. Så ska det fortsätta vara. Det är svårt. Kanske bland de svåraste jag gjort. De som krävt min fulla uppmärksamhet dygnet runt, alla dagar i veckan, året om. Bara för att jag ska kunna sluta skära mig. Jag visste inte att de skulle vara så här svårt att sluta.

Ikväll vann jag över panikångesten. Det här är de tuffaste jag någonsin gjort. Jag vill bara att det ska vara över. Men imorgon är det en ny dag. Kanske med panikångest, kanske utan.

Hur det en blir, måste jag se till att de finns ork att hantera en panikattack om den kommer. Bara det är ett heltidsjobb.

Gillar

Kommentarer

Pauline
Pauline,
åh panikångest är verkligen hemsktlillafrokenhurtig.blogg.se
amandassofi
amandassofi,
Inte roligt alls alltså, tufft.nouw.com/amandassofi
Melinabjorkmangot
Melinabjorkmangot,
Jag levde med panikångest i 3 år och det ledde till social fobi. Jag klarade inte heller av stora utrymmen som ett torg med massor av människor men inte heller ett torg som är tyst och tomt. Jag fick även tvångstankar och jag var konstant rädd för en enda sak, det var att en dag skulle en attack ta död på mig - på riktigt. Det är den värsta perioden jag varit med om i hela mitt liv och jag bearbetade aldrig, det försvann bara en dag. Men har börjat komma tillbaka. Så ska börja träffa någon och påbörja bearbetningen. Starkt av dig att dela med dig 🧡🍂nouw.com/melinabjorkmangot
amandassofi
amandassofi,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229