Hur jag mår egentligen

Min frånvaro här är rätt påtaglig. Jag tittar inte in dagligen, jag svarar sällan på kommentarer, men läser varenda en. Jag skrollar kanske igenom någon annans blogg, men ett stort kanske. Jag går till jobbet, sköter mitt jobb felfritt och har än så länge noll sjukdagar sen jag byte tillbaka till macken i början av November. Jag är glad att jag är tillbaka där, jag gör det ska och sen går jag hem. Jag behöver inte ta med mig jobbet hem, utan lämnar de när dörren går i lås bakom mig och jag sätter mig i bilen för att rulla därifrån. Då lämnar jag jobbet och tänker inte mer på det. Uppskattar just det, väldigt mycket. Jag behöver lämna jobbet på jobbet. Ja, mitt jobb byte innebär mer sena kvällar och många helg- och röda dagar som spenderas på jobbet. Men det är okej. Jag trivs, jag uppskattar jobbandet, mina kollegor och chefen väldigt mycket. Dom alla är jag väldigt glad att få lära känna och arbeta med. De är bra människor.

Men jag är trött. Jag mår inte bra. Har extremt mycket ångest, sover väldigt mycket, för mycket alltså och har oftast en dålig känsla i mig som jag inte riktigt lyckas sätta ord på en. Det ringer i telefonen, men jag har inte orken att svara. Ett sms plingar till, kanske läser jag det, men med största sannolikhet så läser jag det först några timmar eller dagar senare. Jag tar in hästen från hagen, borstar honom, ger honom mat och ska sen sela eller lägga på sadeln. Men det tar stopp, orken är slut. Jag tar fyrhjulingen de 400 meter som de är till fårhuset istället för att gå, jag är för slut. Kanske föder en taka och lammen behöver hjälp ut, men förhoppningsvis kan jag krypa ner bredvid en taka som redan fått sina lamm och halvsova en stund bredvid. För jag är slut.

Den dåliga känslan går liksom inte bort, den bara kommer och går. Jag lyckas inte sätta den under kontroll, den är svår att ta på och opålitlig. Jag har dippat och kämpar mer eller mindre varje vaken sekund för att fortsätta hålla mig självskadefri. Inom mig slåss två viljor, två starka viljor. Den ena vill vara fri, kunna fortsätta funka och vara bra. Den andra känner att det vore enklare att falla, att försöka glömma att jag snart, väldigt snart, kan säga att jag varit självskadefri i hela två år. Det är svårt. Väldigt svårt, och jobbigt. Det är inte enkelt, jag gör så gott jag kan och gör precis allt för att fortsätta vara självskadefri. Allt och lite till. Jag har ju kommit för långt för att bara strunta i de. Snart, snart, två hela år, två år. De är så mycket längre än vad jag vågat drömma om. Ta hand om varandra.

Gillar

Kommentarer

emelivet
emelivet,

Stor kram på dig ❤️

nouw.com/emelivet
Emmaakarlegrund
Emmaakarlegrund,

Ta hand om dig vännen ❤️

nouw.com/emmaakarlegrund