Friskförklarad

Det här är så mycket blandade känslor. Igår var jag tillbaka på ätstörningsverksamheten för att göra en uppföljning till något som heter Riksät. Var ett år sen sist. Idag visade allt att jag faktiskt har kommit så långt att jag är friskförklarad. Frisk från den där ätstörningen som i så många år har bestämt över mig. Den där ätstörningen som har gjort allt den bara kunnat för att bryta ner min kropp inifrån. Sjukdomen som fått mig springa så många rundor som jag aldrig annars skulle ha sprungit. Den där rösten i huvudet som fått mig att gå upp kl.5.00 för att kunna träna innan skolan eller jobbet.

Friskförklarad. Det känns väl bra. Att jag faktiskt inte är ätstörd. Att jag har bevisat för mig själv att det går o bli frisk. Jag vet och tror att jag kanske alltid kommer behöva vara lite extra uppmärksam på dom där varningssignalerna när de börjar gå dåligt. Att jag kanske inte kommer klara av att fuska med maten lika mycket som någon annan. Utan att jag faktiskt behöver äta ordentligt och se till att få i mig bra saker. Men jag vet också att så gott som varje dag kan jag äta det jag vill utan att tänka på hur de kommer påverka mig o min vikt.

Samtidigt är jag lite rädd. Rädd för att vara frisk. Vet jag hur man gör? Kommer jag klara det? Konstigt de där. Jag har ju varit sjuk så länge.

När jag satt där igår och svarade på alla frågor så förstod jag också hur långt jag kommit. Jag är faktiskt inte ätstörd längre. Hur ofta oroar jag mig över min vikt eller hur jag ser ut? Inte alls i närheten av hur det har varit. Oftast tänker jag inte ens på det. Jag ska inte skriva att det alltid är lugnt, för det finns helt klart stunder då jag blir så där ätstörd och livrädd. Kanske beror de på att det inte är så länge sen jag hade en riktigt dålig ätstörnings period. Men nästan hela tiden, dom allra flesta dagarna så bryr jag mig inte. Jag läger ingen energi på det. Jag tycker att jag är fin som jag är och kan vara nöjd med hur jag ser ut.

Men en sak finns det faktiskt som jag inte klarar av. Det är att väga mig. När jag har varit tvungen av någon anledning att väga mig, som idag. Då de skulle registreras bland alla frågor, så ställer jag mig på vågen och blundar. Låter nån annan titta och sen ser jag till att jag inte får se det. Kanske har det gått så pass lång tid nu att jag klarar av att se vad jag väger...? Det känns onödigt att chansa. Jag vet hur triggad jag kan bli av det. Hur jobbigt det kan vara för mig. Därför väljer jag att inte veta vad jag väger. Jag tror jag mår bäst av det.

Tänk så många år jag har lagt ner på att fundera på hur jag ser ut, hur jag ska undvika att äta eller hur jag ska lyckas få in ett träningspass. Men tänk om jag hade vetat att jag skulle vinna. Jag såg till att ätstörningen inte fick stå som segrare. Jag är så glad, att jag faktiskt klarade det. Tacksam för att min kropp har orkat, att den aldrig har gett upp eller tagit allt för mycket skada. Klarar jag det här, då klarar jag nog vad som helst.

Gillar

Kommentarer

JuliaVNMelin
JuliaVNMelin,
Så underbart,kramar<3
nouw.com/juliavnmelin
amandassofi
amandassofi,
Matilda Berlin
Matilda Berlin,
Men åh! STORT GRATTIS HJÄRTAT!! Du är så fantastiskt jäkla stark!! STOR KRAM <3
matildaberlin.se
amandassofi
amandassofi,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229