Bild från sommaren 2017.

12 Februari 2019. Dagen då jag blev friskförklarad från min ätstörning. En stor dag för mig, en stor dag för de som sätt mig kämpa och ett bevis på att det går. Det är sommar nu och mitt Instagram flöde men även några av de bloggar jag följer, ser jag hur personen bakom ramlar neråt. Jag ser på bilderna att det är sämre, mindre glädje och mer tuffhet. Mellan raderna läser jag att det är jobbigt, svårt och kämpigt. Några faller tillbaka, berättar öppet om det, skriver att dom har ramlat igen. Andra är det första gången för. Första gången de faller med huvudet mot marken så hårt att det gör ont i varje millimeter. Jag vet vad som väntar dom, ungefär. För så är det. Du som aldrig varit där kan inte riktigt känna eller veta, men jag kan öka din förståelse för någon av dessa personer genom att dela min berättelse. Men kom ihåg, jag är bara jag och jag bär bara på min historia. Alla historier är olika, alla behöver hitta sin grej och alla får kämpa olika länge.

Jag kan bara berätta min del. Hur jag kämpade, hur jag blev frisk och hur jag orkade. Att minnas tiden innan kan jag knappt. Jag kan inte komma ihåg när vardagen inte handlade om mat, att fippla med maten, ta kontroll och bryta ner min egen kropp. Jag kommer inte ihåg tiden innan. Men jag kommer ihåg tiden under, hur jag kämpade och hur många gånger jag ville ge upp. Jag vet också hur bra det är att vara frisk, att kunna andas lite lättare när en egentligen så grundlägande sak som maten fungerar.

Bild från sommaren 2017.

Just nu har jag inte orken att skriva min historia rakt upp och ner. Den finns ju trots allt samlad i blogginlägg och även i min bok Ångestladdad. Jag tog beslutet att vara öppen, dela med mig och även ta nästa steg med att skriva en hel bok. För mig har det varit rätt beslut, men om det är rätt för alla? Det tror jag inte. Jag tror man måste hitta sin grej, sin väg. Men samtidigt våga ta emot hjälp och lyssna på dom som kan, de som har mer kunskap än en själv.

Så vad vill jag ha sagt? Ta hand om varandra, ta hand om dig själv och var snäll med din kropp. Vi har bara en kropp och att inte äta ordentligt, fuska med maten eller på andra sätt inte vara snäll. Kanske självskada eller något liknande. Försök låta bli, men framför allt våga ta den hjälp som finns och erbjuds.

Lämna gärna en kommentar eller skicka ett DM om det är något specifikt ni vill att jag ska skriva mer om eller om de är någon fråga som jag kanske kan ha något svar på. Kram.

#bestofnouw

Ibland behöver jag påminna mig om var jag är idag, hur grym jag faktiskt varit och är. Tänk att jag blev frisk från min hatade älskade ätstörning. Här hittar ni inlägget som jag skrev när jag blev friskförklarad Februari -19. Det är ju faktiskt lite galet tycker jag, att det bara gått 14,5 månader sen dess. Oftast känns det som en evighet sen, men ibland känns det som igår. Jag har satt ihop en lista med saker som jag äter och gör, som jag inte gjorde när jag var ätstörd. Vi kör.

Dricker Oboy Tro det eller ej, men Oboy var förenat med livsfara. Skulle aldrig komma på frågan att hälla i sig ett glas Oboy som sjuk.

Struntar i att träna Så här, jag tränar och rör på mig. Men, jag tvingar mig själv inte att träna och det är inte ett måste som ligger över mig som ett moln dygnet runt. Träning ska man ju må bra av.

Köper (lösvikts)godis Som sjuk var allt godis strängt förbjudet, men lösviktsgodis var något av de sista godiset jag tillät mig själv att äta, så just det är liksom något extra att trycka upp i ätstörnings ansikte.

Salt och smör i maten Tror inte jag behöver säga mer än att maten smakar bättre nu.

Är inte rädd för att de ska synas att mina lår går ihop Kunde inte bry mig mindre om mina lår går ihop eller inte, spelar ju ingen roll egentligen. Men som sjuk var jag galet rädd att mina lår skulle gå ihop om jag blev frisk och som sjuk lovade jag mig själv att jag aldrig skulle ha byxor där de syntes att låren gick ihop. Som sagt, kunde inte bry mig mindre.

#bestofnouw

Varför får andra fippla med maten, men inte jag? Jag förstår inte. Varför får andra försöka gå ner i vikt, men inte jag? Försöker förstå, men det är svårt. Så många frågetecken och så mycket oklarhet i mitt huvud runt den frågan. Hade inte kunnat ana vilken stor trigger det skulle vara. Vilken käftsmäll.

Nu har det gått några dagar och jag har hunnit tänka igenom det på tok för många varv. Dags att dela med mig, att skriva är liksom det sista steget på något sätt. Då kan jag släppa det lite granna och får känslorna i ord, det blir lättare att hantera då. När jag tänker efter har jag inte tidigare hamnat i en sån här situation och jag var absolut inte förberedd på att det skulle ta så hårt. Det var nog just det som gjorde att de tog så mycket, jag var inte alls förberedd på det.

Att någon som jag har runt om mig bestämmer sig för att gå på en diet för att gå ner i vikt, och på så sätt kunna få må bättre, blev en till ett ångestmoln ovanför mig. Jag försökte verkligen tänka rationellt. Ställa frågor till mig själv, som om att den här person behöver gå ner i vikt för att må bra, för att orka saker och kunna delta på olika aktiviteter. På något sätt måste jag ju förstå att en del personer kan behöva tänka på sin kost, utan att vara ätstörd.

Det här är en sån gång då jag inte har några bra svar. Alla tips om hur jag kan hantera det här tar jag tacksamt i mot. Jag har gråtit i timmar över det här, tyckt det varit svårt att förstå. Varför får andra fippla med maten, men inte jag? Jag vet ju att om jag börjar hoppa över måltider eller äta mindre så kommer jag bli sjuk, det vill jag ju inte. Dessutom behöver jag inte gå ner i vikt. Mina lår går ihop, men det gör inget. För min kropp funkar och orkar allt jag vill göra. Den mår bra och det måste ju vara det viktigaste.

Men nu tror jag att jag tillslut har lyckats peta in i mitt huvud att det är okej. Andra får gå på en diet om det är för att deras kropp ska må bra, då är det okej. Men jag har inget behov av att gå ner i vikt och därför finns det inte heller någon anledning att försöka göra det. Jag vet ju att det inte är något som min kropp skulle må bra av och inte jag heller. Kanske handlar det bara om att acceptera de? Men det vart en trigger och den har jag varit tvungen att hantera.