Varför får andra fippla med maten, men inte jag? Jag förstår inte. Varför får andra försöka gå ner i vikt, men inte jag? Försöker förstå, men det är svårt. Så många frågetecken och så mycket oklarhet i mitt huvud runt den frågan. Hade inte kunnat ana vilken stor trigger det skulle vara. Vilken käftsmäll.

Nu har det gått några dagar och jag har hunnit tänka igenom det på tok för många varv. Dags att dela med mig, att skriva är liksom det sista steget på något sätt. Då kan jag släppa det lite granna och får känslorna i ord, det blir lättare att hantera då. När jag tänker efter har jag inte tidigare hamnat i en sån här situation och jag var absolut inte förberedd på att det skulle ta så hårt. Det var nog just det som gjorde att de tog så mycket, jag var inte alls förberedd på det.

Att någon som jag har runt om mig bestämmer sig för att gå på en diet för att gå ner i vikt, och på så sätt kunna få må bättre, blev en till ett ångestmoln ovanför mig. Jag försökte verkligen tänka rationellt. Ställa frågor till mig själv, som om att den här person behöver gå ner i vikt för att må bra, för att orka saker och kunna delta på olika aktiviteter. På något sätt måste jag ju förstå att en del personer kan behöva tänka på sin kost, utan att vara ätstörd.

Det här är en sån gång då jag inte har några bra svar. Alla tips om hur jag kan hantera det här tar jag tacksamt i mot. Jag har gråtit i timmar över det här, tyckt det varit svårt att förstå. Varför får andra fippla med maten, men inte jag? Jag vet ju att om jag börjar hoppa över måltider eller äta mindre så kommer jag bli sjuk, det vill jag ju inte. Dessutom behöver jag inte gå ner i vikt. Mina lår går ihop, men det gör inget. För min kropp funkar och orkar allt jag vill göra. Den mår bra och det måste ju vara det viktigaste.

Men nu tror jag att jag tillslut har lyckats peta in i mitt huvud att det är okej. Andra får gå på en diet om det är för att deras kropp ska må bra, då är det okej. Men jag har inget behov av att gå ner i vikt och därför finns det inte heller någon anledning att försöka göra det. Jag vet ju att det inte är något som min kropp skulle må bra av och inte jag heller. Kanske handlar det bara om att acceptera de? Men det vart en trigger och den har jag varit tvungen att hantera.

Först vill jag bara säga, att jag nu mår lite bättre, allt känns lite bättre. Jag har fått sova en bra natt, ätit, varit i stallet och ridit. Nu känns det lite bättre. Jag kan andas utan att ångesten tar emot. Känner mig inte lika dålig, utan mer okej. Som om att det inte spelar lika mycket roll som det gjorde inatt. Det känns mer okej. För jag vet ju att det är det. Det är bra, det är okej.

#nouwinfluencer

Tisdag 3 September, 00.49

Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Men det var länge sen jag kände så här. Stor. Inte tillräckligt smal. Mina lår går ihop. Magen är inte platt, speciellt inte när jag sitter ner. Då får den jätte många veck. Mina kindben syns inte. Dom är gömda bakom det där extra lagret. De syns inte. Mina jeans har blivit för små, rättare sagt, dom går inte stänga i midjan. Ännu ett bevis på att det inte är bara i mitt huvud. Det är faktiskt så, så att jag gått upp i vikt. Jag har lagt på mig några extra kilon. Ätit lite för mycket av det jag tyckt varit gott och prioriterat tid i soffan framför träning.

Är det här bara ett av min gamla ätstörnings försök att tränga sig in i mitt huvud igen? Ta över min vardag och börja hata mig själv? Eller har jag låtit det gå över styr åt andra hållet? Har jag blivit för rund? Ohälsosamt stor.

Alla tankar bli så mycket värre på natten. När jag borde sova, men är vaken och tänker. Försöker verkligen påminna mig själv om att det kommer inte spela någon roll om jag går ner några kilon. För om det är ätstörningen som försöker ta över, så kommer den inte vara nöjd. Hur mycket jag en går ner.

Min kropp orkar gå upp varje dag. Vara på jobbet, rida och köra häst, gå promenader, hänga med på äventyr, träffa kompisar. Jag fryser inte konstant. Mitt huvud snurrar inte så fort jag ställer mig upp. Låren som går ihop, är det mest muskler i. Magen är inte platt, men skulle jag må bättre om den var det? Säkert inte.

Kroppen verkar ju må ganska bra.

#bestofnouw #nouwinfluencer

Nu till helgen springs Tjejmilen i Stockholm. Jag borde ha tränat som en tok, sprungit x-antal mil under sommaren. Jag borde börja fundera på vilka tights jag ska springa i, vilka som är skönast. Jag borde ha hämtat ut min Skellefteå-tröja. Jag borde ha ett flyg bokat imorgon. Ett hotellrum någonstans i huvudstaden eller en sovplats på en soffa hemma hos nån kompis i närheten. Men det har jag inte. Inget av det där har jag.

I år ska jag inte springa. Det blev inte roligt, det blev ett krav från mig själv. Ordet borde förstörde nog delar av det. Att springa i skogen blev inte roligt. Då jag inte var tillräckligt bra. Att äta nyttigt orkar jag inte bry mig om på samma sätt som då. För då var jag fortfarande sjuk. Inte sjukast, men sjuk. Inte frisk. Som idag.

När jag var som sjukast i min ätstörning för flera år sen hade jag som mål att en dag kunna springa Tjejmilen. Att vara tillräckligt frisk för att boka in ett sånt lopp. Veta att jag skulle klara det. Jag gjorde det. Inlägget jag skrev efter jag gått i mål förra året var total lycka. Det var de verkligen. Men jag hade pressat mig själv hårt för att klara det. Jag klarade det. Jag sprang över mållinjen förra året. Det räcker för i år också.

Min springkompis, som jag brukar springa lopp med, ska inte heller springa i år. Så redan där tappade jag lite motivation. Sen har jag inte tränat och haft fokus på löpningen i den mån jag vill om jag ska springa. Jag är inte "där" i år, det här beslutet är det jag mått bäst av. Det var en lättnad när jag bestämde mig för att i år får det vara.

Tjejmilen 2018 var en otrolig upplevelse. En milstolpe i tillfrisknandet från min ätstörning. Som jag skrev då "I lördags sprang jag över mållinjen och lyckan var total. Jag har klarat mitt mål, som ibland känts omöjligt eller väldigt långt borta. Men jag klarade de. Vilken resa jag gjort, och den har bara börjat!".