Måndag till fredag spenderar vi här - i slumområdet nedanför soptippen Bhalswa. Berget där på bilden består av sopor. Oändliga mängder sopor. Varje dag kommer lastbilar med nytt avfall som dumpas här. Delhi är hem till nästan 17 miljoner människor. Tillsammans slänger de omkring 10 000 ton sopor varje dag.

Många av de människor som bor i anslutning till soptippen jobbar med att samla sopor, sortera dem och sälja vidare materialet. Det är ett slitsamt arbete. Att klättra omkring på berget av sopor är en fara i sig, men så är omgivningarna smutsiga och giftiga också.

I området omkring soptippen bor tusentals människor. Här driver Erikshjälpen, HCDI och deras partnerorganisation center för de barn vars föräldrar arbetar som "ragpickers". Det finns fyra center. Här får barnen så kallad "non formal education". De barn som inte har fått börja skolan fångas upp, får grundläggande utbildning och slussas sedan vidare till rätt årskurs i den statliga skolan. När organisationen började arbeta i området var det många barn som inte gick i skolan, trots att det är obligatoriskt. På centren får barnen också hjälp med läxläsning och tillgång till ett mål mat om dagen.

Miljön här är hård. Det är så annorlunda från allt jag känner till sedan tidigare. Jag tänker mycket på hur mitt liv såg ut när jag var barn, på hur livet ser ut för barn i Sverige, och jämför det med det liv de här barnen lever. Olikheterna är många - men det är likheterna också. De här barnen leker samma lekar, har samma skratt och samma drömmar som barn över hela världen. Någon vill bli pilot, en annan lärare och en tredje läkare. Deras drömmar har inga begränsningar. När de skuttar in på centrens sandiga stengolv med sina alltför stora väskor över axlarna, sätter sig tillrätta på mattan framför sin lärare, plockar upp sina böcker, pennvässare och pennskrin bygger de en framtid. En framtid som alla människor borde ha rätt att bygga.

Lördagar och söndagar är vi lediga och då passar vi på att turista. Igår besökte vi alla de stora sevärdheterna i Delhi. Vi började i presidentens trädgård, som endast är öppen en månad om året, fortsatte till Indian gate och avslutade på två av stadens marknader. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Igår landade vi i New Delhi. Det är kallt här. Kallt och väldigt grått. På morgnarna ligger smogen tung över staden. Tidigt i morse, då morgontrafiken inte hade hunnit komma igång än, satte vi oss i bilen för att åka till andra änden av Delhi där vi skulle besöka ett hostel, eller ett internat, för barn som tidigare arbetat på soptippen. Från motorvägen var det nästan omöjligt att se ut över staden, smogen bildade en enda stor, vit vägg.

Vår värdorganisation här i Indien, som stöds av Erikshjälpen, heter HCDI. De kommande fem veckorna ska vi spendera hos HCDI:s partnerorganisation i Delhi, en kyrka som implementerar flera projekt. De tog med oss hostlet i utkanten av staden. Mellan vete- och senapsfält ligger byggnaden som har blivit hem till 50 flickor. Innan de kom till hostlet, för ett halvår sedan, bodde och jobbade de på soptippen Bhalswa dump yard. Det är en av New Delhis cirka tolv soptippar.

Här på hostlet får barnen ett tryggt hem med mat och utbildning. Precis så som alla barn borde ha det. Vi fick spendera eftermiddagen med dem. De lärde oss indiska danser och berättade om sina favoritlekar. Att spela badminton verkade vara den stora favoriten.

Hostlet är inte ett av de projekt som Erikshjälpen driver, men imorgon ska vi besöka de center som finns i anslutning till soptippen och som Erikshjälpen är med och stödjer. Där får de barn vars föräldrar arbetar på Bhalswa möjlighet till utbildning och fritidsaktiviteter.

Hostlet har en egen liten köksträdgård där man odlar ekologiska grönsaker som sedan används till matlagning.

Likes

Comments

Det är fullt av liv i Pune. Ingenting står still. Förutom här, i parken runt Agakhan palace, trots att den omges av bullrande vägar. Mellan 1942 och 1944 satt Mahatma Ghandi, hans fru Kasturba Ghandi och hans sekreterare fängslade i palatset. Idag finns deras aska begravd här, mellan palmer, rosor och fontäner. 

Vi besökte parken igår efter att vi gått igenom hur organisationen jobbar med dokumentation och kommunikation av sina projekt. Jag blev förvånad över stillheten och tystnaden. Vi anpassar oss allt mer till tempot här, till trafiken och alla ljud. Helt anpassad blir jag nog aldrig, men det börjar kännas mindre och mindre överväldigande.

Det är vår sista helg här i Pune på en månad. På måndag flyger vi till New Delhi där vi ska ta del av organisationens "ragpicking"-projekt. Ett projekt för barn som bor och arbetar på soptippen.

Likes

Comments

Alla barn har rätt till liv och utveckling, till att skyddas och höras. Det är några av de grundläggande principerna i FN:s barnkonvention. Indien skrev under konventionen 1992 och har en stark konstitution som ska skydda barns rättigheter. Lagarna är alltså flera och utförliga, Indiens utmaning är att implementera dem. Den organisation som vi är på jobbar för att barns rättigheter ska tillgodoses.

Idag började vårt schema här på riktigt. Tillsammans med en kvinna som är doktor i psykologi diskuterade vi just barns rättigheter. Jag vågar säga att det är en av de mest intressanta föreläsningar jag har varit på. I ett samhälle med många djupt rotade traditioner och värden, som i många fall inte ligger i linje med FN:s barnkonvention, engagerar hon sig för alla barns lika rätt till ett värdigt liv.

På eftermiddagen tog vi oss från den ganska tysta, svala föreläsningssalen ut i bruset för att gå till tivolit. Vi vågade oss inte på några karuseller dock. Det lät lite konstigt om dem och Pariserhjulet gick i hundra kilometer i timmen såg det ut som. Men, det fanns ganska mycket annat att titta på - skor, smycken, kryddor och kläder i alla möjliga färger. Och så pickles. Det är tydligen världens grej här, man äter det till allt. Alla former av pickles, inte bara gurka som hemma i Sverige utan mango, kyckling, jackfruit... allt möjligt.


På bilden till höger syns pickles i olika former. Det tar tydligen ganska lång tid att tillverka, fick vi veta. Det blandas i keramikkärl som sedan förvaras ute i solen.

Likes

Comments

...brukar man ju säga om New York. Men Pune sover nog aldrig heller. Det är en väldigt levande stad. Människor och djur, trafik och färger överallt. Staden i sig är ganska färglös - gråa och vita hus och asfalterade gator kantade med sand. Men alla målade lastbilar och reklamskyltar, de gröna, gröna palmerna, all frukt och alla grönsaker som prydligt läggs upp på tyger vid vägkanten, barnen i sina slätstrukna skoluniformer och kvinnorna som bär saris i alla möjliga nyanser gör den väldigt färgglad.

Pune ligger i västra Indien och är delstatens Maharashtras näst största stad. I själva staden bor det tre miljoner människor, men i storstadsområdet runt fem miljoner. 

Vi vill gärna dyka, med huvudet före, ned i kulturen direkt och se så mycket som möjligt. Men, på organisationen är de ganska försiktiga med oss. "Ni kanske ska börja lite försiktigt", sa organisationschefen till oss igår. Han syftade nog mest på maten och menade att vi borde introducera den traditionella indiska maten stegvis. Igår beställde vi dosa, en slags pannkaka, och idli, mjuk riskaka, till frukost. Men, i morse tog vi hans råd till oss och gick till affären tidigt på morgonen för att köpa yoghurt, frukt och rostat bröd.

Idag fick vi se lite mer av Pune. Vår handledare och en kvinna som jobbar på organisationens huvudkontor tog med oss till stadens zoo. Efter det åt vi lunch tillsammans med vår handledare, indisk lunch såklart - men lite mildare än den vanligtvis är.

Likes

Comments

Indien är överväldigande. Vi har knappt varit här i tio timmar, men så mycket kan jag säga. Trafiken brusar och tutar, det är människor, kossor och hundar, bilar, vespor och taxis överallt. Det finns så mycket att se - så mycket färger och så många kontraster - att man nästan blir lite yr.

Vi landade kvart över fem i Mumbai i morse och blev upphämtade med bil. Staden höll på att vakna när vi sicksackade fram mellan all trafik. Vi såg solen gå upp bakom bergen, den var blodröd - jag har aldrig någonsin sett en så röd sol förut - himlen var alldeles rosa och både jag och Johanna mållösa. Det kändes så häftigt alltihop. Vi hade sådan sjå med att hålla koll på staden utanför bilfönstret att vi knappt tänkte på trafiken. Den var galen. Och inga säkerhetsbälten hade vi heller (förlåt för det mamma). Det behövs inte, fick vi veta, det är bara föraren som måste ha bälte.

Bilresan från Mumbai till Pune tog bara lite mer än tre timmar men kändes som en evighet. Vi åkte genom Mumbais fattigaste områden, över bron över Arabiska havet och upp bland bergen. Pune är inte alls lika stort som Mumbai, men minst lika livligt. Det är hem till lite mer än tre miljoner människor, oorganiserat och ganska högljutt. Men jag tror att jag gillar det, väldigt mycket.

Vi bor jättefint på organisationens huvudkontor, med grindvakt och en innergård där vi är fria att promenera omkring hur vi vill. Vi har ätit specialbeställd, väldigt god, indisk mat (så att den inte skulle vara så stark - men vi tyckte att den var det ändå) och indiskt, väldigt sött, te. Allt är liksom lite mer här.

"Det här är er livs resa", sa en norsk dam som vi satt bredvid på flyget mellan Istanbul och Mumbai igår. När hon var i vår ålder åkte hon tåg i Asien. Det nästan lyste i hennes ögon när hon berättade om den resan och hur den hade påverkat henne. Jag litar på henne. Det här är nog vårt livs äventyr.



Likes

Comments

Nu byter jag ut ett vintrigt, isande blått Stockholm mot ett varmt, färgglatt och, vad jag har fått höra att jag ska förbereda mig på, ganska kaotiskt Indien. Det känns läskigt och obehagligt och samtidigt väldigt, väldigt spännande.

Jag har ingen aning om vad som väntar, allt jag vet är att det kommer att bli annorlunda. Och att livet nog inte kommer att vara detsamma när jag landar i Stockholm igen om ett halvår. Jag hoppas på en massa nya intryck och kunskaper, mängder med historier att skriva ned och en del nya perspektiv på livet.

Hej Indien, jag hoppas att vi ska bli bra vänner.


Likes

Comments