Header

Morgonmyser med Siri och en kopp kaffe. 💛


IgÄr gjorde jag nÄgonting helt fantastiskt, jag sprang min livs första mil. Jag har varit ganska aktiv den senaste mÄnaden men jag har inte sprungit som trÀningsform pÄ flera Är. Jag har alltid sett mig sjÀlv som personen som inte kan springa, som inte har tekniken eller konditionen. Hon som helt enkelt inte Àr skapt för att springa. Jag har en nÀra vÀn till mig som springer mycket och lÄngt, jag har alltid tyckt hon Àr helt fantastisk för att hon faktiskt kan. Jag har alltid sett det som hon gjort som nÄgonting jag aldrig skulle kunna göra.


I förrgÄr hade jag en riktigt oproduktiv dag och jag kÀnde verkligen starkt att jag behövde göra kommande dagar till nÄgonting bra Àven om jag inte hade nÄgonting speciellt inplanerat. Jag gick och la mig med tanken att om jag skulle dö den natten sÄ skulle det kÀnts som om jag slösat bort min sista dag pÄ jorden, att jag borde spendera varje dag Ät nÄgonting jag Àlskar och Ät nÄgonting som gör mig glad. IgÄr nÀr jag vaknade var den första tanken som kom upp, vad skulle jag göra om det hÀr var min sista dag? Vad skulle jag vilja göra innan jag dör? Springa en mil, idag Àr dagen jag ska springa en mil, tÀnkte jag.


DÀr och dÄ raderade jag o frÄn omöjligt, och kvar fanns bara möjligt. Jag snörade pÄ mig mina trÀningsskor, pluggade in hörlurarna och började jogga. Den ena jÀvla foten framför den andra, sÄ simpelt. Jag sprang, och jag sprang och jag sprang och jag tÀnkte hela tiden "det hÀr Àr möjligt, jag klarar det, jag springer en mil". Visst var det sjukt jobbigt, men det var ocksÄ fruktansvÀrt roligt, jag kunde inte sluta le. Hur trött jag Àn var sÄ kunde jag inte sluta le. Det var sÄ roligt att uppleva hur stark viljestyrkan var, och hur stort inflytande tankekraft har. Jag sprang och jag sprang och jag sprang en mil och tjugo meter, utan att stanna en gÄng, utan att gÄ ett steg. Jag klarade det för att jag intalade mig sjÀlv att jag kunde klara det, och jag Àr sÄ stolt över mig sjÀlv. Det var en helt underbar upplevelse som jag vill göra om, om och om igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min vÀn talade om för mig för en stund sedan att hon alltid sett mig som bortskÀmd, för jag hade alltid allt jag ville ha. Jag fick alltid lov att göra precis det jag ville, bestÀmma över mig sjÀlv trots att vi faktiskt bara var barn. Jag hade alltid allt jag behövde och jag hade förÀldrar som alltid skjutsade mig och stÀllde upp nÀr jag behövde hjÀlp. Jag har aldrig sett mig sjÀlv som bortskÀmd, för jag var alltid lojal och tacksam. Visst fick jag alltid allt jag ville, men samtidigt sÄ var jag vÀldigt snÀll och jag förvÀntade mig aldrig att fÄ min vilja igenom nÀr jag bad om nÄgonting. SÄ jag sÄg aldrig mig sjÀlv som bortskÀmd, för det jag ville Ät kom som serverat till mig utan att jag behövde be om och om igen. Det var heller inte sÄ att jag stÀllde höga krav, jag var alltid tacksam vad de Àn mÄ varit. Om jag behövde nya skor var jag vÀldigt tacksam om jag fick de blÄ, trots att de var de gula jag egentligen ville Ät. FörstÄr ni vad jag menar? Jag sÄg mig sjÀlv aldrig som bortskÀmd för jag stÀllde inte höga krav, jag förvÀntade mig inte att fÄ allt serverat men jag fick allt serverat ÀndÄ. Jag var mammas lilla prinsessa, och pappas lika sÄ.


Jag vĂ€xte inte upp under press, jag behövde aldrig göra nĂ„gonting. Det var aldrig nĂ„gon som pushade mig nĂ€r jag var redo att ge upp, det var aldrig nĂ„gon som hade nĂ„gra förvĂ€ntningar pĂ„ vad jag skulle Ă„stadkomma. Det var aldrig nĂ„gon som lĂ€rde mig att om vi vill uppnĂ„ nĂ„gonting mĂ„ste vi jobba för det hĂ„rt. Jag blev skjutsad pĂ„ trĂ€ningar, till stallet, jag fick hjĂ€lp och jag blev stöttad men aldrig var det nĂ„gon som pushade nĂ€r jag inte ville mer. Mamma och pappa skjutsade mig alltid pĂ„ trĂ€ning trots att vi bodde tio minuters promenad frĂ„n gymnastikhallen, för att jag var rĂ€dd för mörkret. Mamma spenderade dagar i gymnastikhallen, för att jag ville att hon skulle se pĂ„. Mina förĂ€ldrar betalade tĂ€vlingsavgifter, dyra redskap, tĂ€vlingsdrĂ€kter och hotellnĂ€tter för att jag skulle kunna tĂ€vla. Vid fjorton Ă„rs Ă„lder vann jag och mina lagkamrater ett SM-silver i gymnastik, nĂ€r jag var femton Ă„r och pĂ„stod att jag “tröttnat” var det ingen som pushade mig till att fortsĂ€tta. Min mamma köpte min första hĂ€st till mig nĂ€r jag var tolv, hon var med mig i stallet varje kvĂ€ll efter gymnastiken för att jag var rĂ€dd för mörkret. Hon hjĂ€lpte mig i stallet och hon gick bredvid nĂ€r jag red. Hon spenderade nĂ€stan all sin lediga tid pĂ„ mig och mina intressen. NĂ€r jag var sexton Ă„r och behövde en vĂ€n, fick jag min andra hĂ€st. Mamma betalade utrustning och trĂ€ningar och hon försĂ„g oss med allt vi behövde, mig och min hĂ€st. Pappa byggde oss ett stall, de byggde hagar och de hjĂ€lpte alltid till nĂ€r jag behövde hjĂ€lp. NĂ€r jag vĂ€xte upp och fattade intresse för att resa och ville testa mina vingar var det ingen som pushade mig till att ta ansvar för min bĂ€sta vĂ€n, ta hand om min bĂ€sta vĂ€n. Under min sista termin under mitt sista Ă„r pĂ„ gymnasiet höll jag pĂ„ att gĂ„ in i vĂ€ggen, jag lĂ„g efter med fjorton inlĂ€mningsuppgifter och prov i mars mÂŽĂ„nad och jag hade inte börjat med mitt gymnasiearbete Ă€n. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, för jag hade aldrig behövt göra en lĂ€xa i mitt liv. För nĂ€r jag inte ville, kom jag alltid undan. Det var första gĂ„ngen jag pĂ„ riktigt behövde ta tag I nĂ„gonting, jag behövde börja och slutföra mitt gymnasiearbete, samt komma ikapp med allt skolarbete jag lĂ„g efter med pĂ„ bara nĂ„gra fĂ„ veckor för att kunna ta studenten. Jag klarade det, det visade sig att nĂ€r det krĂ€vdes disciplin sĂ„ hade jag disciplin. NĂ„gonting jag aldrig tidigare upplevt.


I takt med att jag blivit Àldre och Àldre och mer och mer ansvarig för mina egna vÀgval sÄ har jag haft det svÄrt. Jag har alltid stÄtt vid korsvÀgen och tvekat, för jag har aldrig tidigare behövt gjort svÄra val, behövt kÀnna uppoffring, behövt kÀmpa hÄrt. Jag Àr sÄklart fruktansvÀrt tacksam för allt de lÄtit mig uppleva och allt jag lÀrt mig av det, men Àr det nÄgonting de lÀrt mig sÄ Àr det att jag ska lÀra mina barn att det vi vill Ät mÄste vi kÀmpa hÄrt för. För behöver vi aldrig kÀmpa, förstÄr vi heller aldrig vikten av vad vi faktiskt har.

Likes

Comments

SoluppgÄngen i morse, helt magisk.


Den senaste tiden har personlig utveckling varit en stor del i mitt liv. Jag kom frÄn en ganska lÄg punkt dÀr jag spenderat hösten pÄ ett vÀldigt oproduktivt sÀtt och dÀr min vardag cirkulerade vÀldigt mycket kring Fredrik och vÄrt förhÄllande. NÀr han lÀmnade för att Äka upp till Norrland och jobba följde en vÀldigt jobbig period och för att ta mig upp ur den svackan sÄ behövde jag jobba vÀldigt mycket med mig sjÀlv. Jag behövde lixom lÀra mig att vara sjÀlv igen.


Jag inser mer och mer om mig sjÀlv och om livet var dag, och de senaste dagarna har min tankeverksamhet kretsat vÀldigt mycket kring framgÄng, och vad det innebÀr för mig.


Jag har kommit fram till att framgÄng för mig Àr lycka, inte kÀnslan av lycka men sinnesstÀmningen lycka. Jag uppnÄr den sinnesstÀmningen genom att slÀppa kÀnslorna, eftersom kÀnslorna har minnen som Àr bundna till dem och jag vill inte se tillbaka, jag vill leva hÀr och nu. För att kunna uppnÄ sinnesstÀmningen lycka mÄste jag slÀppa kÀnslorna och med dem minnena. Jag sÀger inte att jag vill glömma, men jag vill inte att mitt förflutna ska bli min framtid eller mitt nu.


För att uppnÄ sinnesstÀmningen lycka mÄste jag ocksÄ ha ett mÄl som jag hela tiden kan arbeta mot Jag mÄste kunna ta hand om mig sjÀlv ekonomiskt. Jag behöver leva hÀlsosamt och vara frisk och aktiv. Jag behöver omge mig med mÀnniskor som sprider bra energi och jag vill ha platser att kalla hem pÄ platser som fÄr mig att kÀnna mig hemma. Men det viktigaste av allt, jag mÄste göra det jag Àlskar och Àlska det jag gör. Varje dag.


Det, det Àr framgÄng för mig.

Likes

Comments

Livet har berg och djupa dalar. Jag har upplevt mörkret i mÄnga av de djupa dalarna och jag har sett utsikten frÄn nÄgra höga toppar, men högre ska jag klÀttra. Jag Àr en tÀnkare och det hÀnder hela tiden vÀldigt mycket i mitt huvud vilket Àr nÄgonting jag haft svÄrt att hantera, men för varje Är som gÄr det lite bÀttre och för varje Är som gÄr fÄr jag mer förstÄelse. Det Àr inte sÄ att jag tÀnker mindre, jag lÀr mig bara hur jag ska omvandla det som hÀnder i mitt huvud till nÄgonting positivt vad det Àn mÄ handla om. Det senaste Äret har jag haft svÄrt att hantera en prestationsÄngest som jag tidigare i mitt liv aldrig insett att jag haft. Jag kÀnner dock igen symtomen och kan koppla kÀnslan till minnen riktigt lÄngt tillbaks i tiden. I somras gick det sÄ lÄngt att jag inte ens reflekterade över att mina tankar stÀndigt var negativa och de negativa tankarna gjorde mig utmattad. Jag kÀnner igen kÀnslan nu nÀr jag jobbar pÄ mitt gamla jobb igen. En kÀnsla av att jag som varit dÀr sÄ lÀnge borde veta allt, kunna allt, ha koll pÄ allt och alla. Jag borde var den alla kan luta sig mot, den alla kan lita pÄ har allt under kontroll. Ibland vaknar jag pÄ morgonen med en klump i magen och tÄrarna precis under ytan, med prestationsÄngest. Jag har dock ett annat synsÀtt nu. Jag tÀnker inte ge vika, jag tÀnker kÀmpa hÄrdare och jag tÀnker leva upp till mina egna förvÀntningar. Jag tÀnker acceptera att jag inte kan allt men jag tÀnker aldrig sluta lÀra mig, jag tÀnker aldrig sluta utvecklas, jag tÀnker kÀmpa hÄrdare sÄ att jag blir bÀttre. Jag tÀnker acceptera att jag inte har full koll, men jag tÀnker aldrig sluta strÀva efter att ha stenkoll, vara den vem som helst kan frÄga vad som helst, jag tÀnker lÀra mig mer och jobba hÄrdare sÄ att jag blir bÀttre. Jag tÀnker inte sluta utvecklas, jag tÀnker inte ge upp. Jag tÀnker fortsÀtta göra vad jag Àlskar och jag tÀnker fortsÀtta att Àlska det jag gör. Jag tÀnker lÄta mitt hjÀrta brinna intensivare, lysa starkare. Jag tÀnker inte ge vika till de dÀr tankarna som talar om för mig att jag inte Àr bra nog, jag tÀnker bevisa för mig sjÀlv att det inte Àr sant, jag tÀnker jobba hÄrdare sÄ att jag aldrig mer blir besviken pÄ mig sjÀlv. Jag tÀnker göra allt jag kan och jag tÀnker inte nöja mig dÀr, jag tÀnker ta ett steg till och ett till. Alltid göra lite till.

Likes

Comments

Jag har alltid haft en dröm, en dröm jag gett upp pÄ om och om och om igen. En dröm jag gett upp pÄ sÄ mÄnga gÄnger att jag inte ens kan rÀkna dem. Jag har en dröm, en dröm jag gett upp pÄ nÀr jag blivit trött, omotiverad, oinspirerad och oinspirerande. En dröm jag gett upp pÄ varje gÄng nÄgonting annat kommit i min vÀg. En dröm jag om och om igen gett upp pÄ över en dag, en natt, ett ögonblick. Det slog mig inatt, att den obefintliga motivationen och den obefintliga inspirationen bara beror pÄ att jag gett upp, att jag gett upp innan jag ens försökt; och för vad? För att jag blev lite trött, för att jag blev distraherad eller för att jag var upptagen med att göra allt det dÀr som inte spelar mig nÄgon jÀvla roll. Jag insÄg inatt, jag insÄg att nÀr vi faller mÄste vi resa oss igen, försöka en gÄng till, jobba hÄrdare och strÀva. Ingenting kommer till oss sÄvida vi inte tar kontroll över vÄra tankar, vÄr motivation, viljestyrka och elden inom oss. En dröm Àr nÄgonting vi brinner för, nÄgonting vi vill uppnÄ; sjÀlvklart Àr det nÄgonting vi ska strÀva efter, jobba lite hÄrdare för att nÄ. ALLTID. Jag mÄste sluta leta efter genvÀgar, snabba lösningar och jag mÄste sluta vÀnta pÄ att mina drömmar ska uppfylla sig sjÀlva. Jag mÄste resa mig upp, falla och resa mig upp igen. Jag mÄste vara stark, starkare, och kÀmpa hÄrdare. Vad Àr livet? Jag vet Ätminstone att det inte Àr en genvÀg, det Àr den dÀr milen extra, den dÀr lÄnga resan, de dÀr topparna och dalarna; och allt som spelar roll, Àr vad vi gör idag.

Likes

Comments

Instagram @amandalouvisa