När tålamodet brister

Idag vill jag dela med mig av en morgon jag hade för några veckor sedan när allt gick åt skogen och det dåliga mamma-samvetet fick mig att fulgråta. Anledningen till att jag skriver om detta är för att jag inte tror att jag är ensam, men där och då kände jag att jag var det.  

Det är onsdag. Måndag och tisdag gick bra på förskolan. Men den här morgonen går allt som kan gå åt skogen, åt skogen. Nova vägrar samarbete med någonting. Det börjar redan på övervåningen. Hon vägrar gå nerför trappan. Och jag får (såklart) inte bära henne. Så bara detta tar nog cirkus 20 min. Sedan kommer vi till nästa utmaning blöjbyte. Det brukar inte vara några problem, men idag bara skriker hon och rullar runt på skötbordet. Jag får absolut inte byta på henne. Men efter en brottningsmatch har hon till slut en ren blöja på sig. Nästa problem. Frukosten. Hon vägrar sitta i sin stol. Jag ger upp och låter henne sitta på en "vuxen-stol". Novas poäng, alltså. Sedan vill hon inte äta frukost. Jag ger henne fel mugg. Brer mackan på fel sätt. Häller i flingorna fel. Ja, ingenting är bra enligt Nova. Svetten rinner på mig vid det här laget. Klockan tickar på. Hon får äta mackan i soffan framför Pippi. Tandborsten är inte intressant. Den skiter vi i. Men kläder MÅSTE hon ha på sig. Det tycker dock inte Nova. Det slingras, protesteras och skriks. En strumpa åker på för att dras av lika snabbt igen. Till slut verkar allt vara på plats i alla fall. Klockan är mer än vad den borde vara. Bara ytterkläder kvar. Det där "bara" kan slänga sig i väggen. Inte ens JAG får ta på mig skor för Nova. Jag får jaga henne runt runt i huset och när jag väl får tag i henne och sätter henne i knät för att ta på henne skor ålar hon på ett sätt som gör det omöjligt för mig. Och här brister det. Mitt tålamod tog slut redan vid frukosten och nu kan jag inte hålla tillbaka det längre. Jag höjer rösten och säger "Nu skärper du dig". Nova blir ännu mer ledsen. Och jag hinner inte ens uttala orden klart innan det dåliga samvetet sköljer över mig och tårarna letar sig fram i ögonen. Jag vill inte vara en mamma som skriker på mitt barn. Men det brast för mig. Helt. Till slut är ytterkläderna på, men kampen om att få ned henne i vagnen ger jag upp utan att ens försöka. Så jag bär henne till förskolan. Inte hållbart någonstans. Jag vet. Men mina krafter var slut. Jag orkade inte bråka mer. Hon håller om mig hårt hela vägen till förskolan och jag henne. Vi är vänner igen. Men när vi kommer fram till förskolan börjar hon storgråta. Hon vill inte att jag ska gå. Men vi har ju alla lärt oss att korta avsked är det bästa för barnet så jag tvingas vända ryggen till och bara gå till tonerna av Novas gråt. Att skiljas från henne när jag för bara några minuter sedan skrikit åt henne var bland det värsta jag har gjort. Jag ringde Pontus på vägen hem och berättade gråtande att jag kände mig som världens sämsta mamma. Blir ledsen nu, bara av att skriva om det. Vilken fruktansvärd morgon.

Det var som tur var en engångsföreteelse. Igår och idag till exempel har hon varit världens goaste och samarbetat med allt. Morgonen är då precis den ljuvliga stunden med mor-och-dotter-tid som jag hoppats på. Så nu håller vi tummarna för fler sådana. Med detta vill jag bara säga att jag tror att ALLA mammor tappar tålamodet ibland. Det är inte tecken på dåligt föräldraskap. Det är tecken på att man är mänsklig. Och på något sätt kanske det till och med kan vara bra för barnen att se att vi föräldrar inte kan acceptera vilket beteende som helst. Även om jag hoppas slippa höja rösten på det sättet igen. 

Gillar

Kommentarer

oliveja
oliveja,
Du är inte ensam! Ständigt dåligt samvete med två barn och att höja inte rösten under en dag hör typ till ovanligheterna🤦‍♀️❤ Du är den absolut bästa mamman till Nova❣nouw.com/oliveja
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229