livet, mina sjukdomar, psykisk ohälsa

Jag har varit sjukskriven i över ett år nu. Min depression har avtagit. Men utmattningen, och allt det andra, finns fortfarande här med mig. Utredningarna drar ut på tiden. Försäkringskassan behöver få in kompletterande uppgifter. Vårdcentralen bråkar. Jag trappar ut mediciner och börjar med nya. Jag tar ett steg fram och två bak. Men jag kommer framåt. Det händer något med mig under tiden som jag träffat min behandlare. Ofta måste jag ta ett steg tillbaka för att se ur ett större perspektiv precis som jag lika ofta måste räkna varje litet myrsteg som en framgång. Men det som är det allra svåraste, är att fortsätta månad efter månad med att veta att det är något fel med mig, men att varken jag eller någon annan vet vad det är för fel.

Jag känner mig som en fånge instängd i min egen kropp. Jag känner inte igen mig själv i spegeln, därmed undviker jag alla former av speglar. På något märkligt sätt känns det ibland som att jag har lånat en annan människas kropp, bara för tillfället, och att jag snart kommer att få tillbaka min egen igen. Varje dag som snart går över till en ny dag, vaknar jag med en smärtsam vetskap att jag fortfarande är fångad och att kroppen jag har är min och ingen annans. Förlusten av mig själv är smärtsam.

Symptomen och svårigheterna jag lever med både skrämmer mig och är samtidigt något jag börjat vänja mig vid. Jag blir utmattad av fysisk och psykisk aktivitet och jag behöver mycket återhämtning. Om belastningen varit för hög eller om jag har utsatts för mycket intryck och inte har möjlighet till återhämtning, får jag feberkänslor (ibland feber) och lättare halsont. Jag har somatiska och psykosomatiska symptom som snabbt förvärras av stress, belastning, aktivitet och intryck. Ryckningar i kroppen, domningar i händer, fingrar och läppar. Brainzapps. Hjärndimma. Så mycket hjärndimma. Overklighetskänslor. Ångest. Aldrig utvilad hur mycket jag än sover. Nedsatt minnes- och koncentrationsförmåga. När det är som värst, kan jag inte följa med i samtal, jag sluddrar när jag pratar och jag tappar ord och glömmer bort vad jag ska säga i mitten av en mening. Migrän. Ljud- och ljuskänslig. Mag- och tarmproblem. Mitt liv begränsas av mina diagnoser och min egen kropp, och det påverkar mina relationer till andra och min relation till mig själv.

Jag existerar men jag kan inte känna att jag lever, för det här är inget liv värt att leva.

När jag var barn, var jag ett aktivt barn. Ett glatt barn. Ett ängsligt, osäkert och oroligt barn, visst, men också ett glatt, aktivt och spralligt. Så som barn oftast brukar vara. Jag brukade följa med pappa ut och springa. Jag lekte utomhus barfota på somrarna under sommarloven, hemma, hos kompisar och släktingar. Jag tyckte om att röra på mig. Att cykla, åka rollerblades, springa, hoppa, leka häst, idrotta, gå på cirkusskola och utöva judo. I skolan var jag den snabbaste tjejen i klassen på låg- och mellanstadiet. Nästan snabbast i hela klassen, på plats nummer två efter en pojke i klassen. När jag gick i mellanstadiet spelade jag innebandy och testade också på fotboll. Jag älskade innebandyn, inte fotbollen. Jag spelade center och forward oftast i innebandyn och fick ofta höra att jag var duktig. Jag höll på i flera år.

Varför jag berättar det här, är för att jag har varit en aktiv människa och fortfarande egentligen är aktiv idag. Jag var aktiv på ett annat sätt när jag blev tonåring till skillnad från när jag var barn. När jag blev äldre studerade jag mycket, jobbade extra, umgicks med vänner efter skolan, hittade på saker hela tiden. Jag tyckte om att ha många bollar i luften, vilket jag egentligen tycker om att ha idag också. Jag vill väldigt mycket, men jag kan inte. Jag vill arbeta. Jag kan t o m känna en fysisk längtan efter det ibland. Jag längtar efter rutiner, till att få känna sig behövd, till att få tillföra något. Jag längtar efter att få arbeta för att sen komma hem och laga mat, kanske gå och träna, se en film med Robin, duscha och gå och lägga mig med Bertil sovandes på mina ben.

Min livssituation idag gör mig rastlös, frustrerad, irritabel, understimulerad. Och, vad som känns, instängd. Varje dag när jag vaknar, känner jag mig misslyckad, meningslös. Jag känner en djupt pågående sorg över allt jag har kämpat för, för mig själv och för min framtid. Mina studier har varit förgäves. Inte nog med att jag har enorma studieskulder och inte kan arbeta inom sociala yrkesområden som utbildningen gett mig validering till att göra, så är det ett enormt personligt misslyckande. Som jag fortfarande har svårt att acceptera.

Jag har ingenstans att ta vägen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

livet

Ikväll har jag bytt bloggportal från blogg.se till som ni märker, nouw.com. Har faktiskt funderat emellanåt under en längre tid på att byta till just nouw för då jag tycker deras designer och upplägg är både snygga och tydliga. Jag har bloggat via blogg.se sen jag började blogga överhuvudtaget vilket är, om jag minns rätt, sen år 2011. Är nöjd med mitt resultat och det känns skönt med en förändring. Det allra bästa med förändringen är att jag importerade alla inlägg och bilder från den förra bloggen till den här. 

När jag nu velat fram och tillbaka kring om jag skulle byta portal, så var det just därför jag tvekade, om alla mina gamla inlägg skulle försvinna. Bloggandet har för mig mer ofta än sällan varit en ventil där jag kan kanalisera mina känslor, tankar och upplevelser. Därmed är det många av inläggen som betyder något. Periodvis går jag tillbaka och läser gamla inlägg just för att det ändå finns nästan 500 inlägg. Det är både roligt och nostalgiskt som smärtsamt och tungt. 

Jag har en längre tid nu känt ett behov av att komma igång med bloggandet igen, ordentligt. Som det ser ut nu så kommer det ett inlägg var tredje månad ungefär. Men det är ju pga att jag är sjuk så jag försöker att inte ha alltför mycket ångest kring att det varit trögt. I och med denna form av nystart kanske jag får både mer ork och lust att skriva oftare. Vem vet?

Likes

Comments

livet
Idag är det ett år sedan hela min tonårstid kom tillbaka och slog mig gul och blå så jag inte kunde stå efteråt. Det kanske var bra att allt hände då, när allt redan hände... Men ibland kan det vara skönt om inte alla problem kommer på en och samma gång (erkänn att ni sjöng "på EEEEN och samma gång") men livet have a way to do that.

För ett år sedan hade Robin precis åkt till LA, jag hade migrän dygnet runt och mådde allt sämre och du hamnade i en situation där du inte längre kunde förneka hur allting egentligen stod till. Det var som att du behövde skakas om ordentligt för att vakna. För att förstå. Jag var så orolig. Jag var rädd för att du skulle utsätta mig och mina syskon för det din pappa utsatte dig och dina syskon för.

"Om du gör något dumt kommer jag aldrig förlåta dig". Då svarade du. Och jag kunde nästan andas igen.

Tänk att ett år kan gå så fort. Man behöver bara blinka så har ett helt år gått. Men under ett års tid kan det också hända väldigt mycket. Och det har hänt väldigt mycket. Det är mycket som egentligen inte är främmande för mig, för jag har redan varit med om det här en gång, men den absolut största och viktigaste skillnaden är att du idag förstår, accepterar och försöker gottgöra oss för allt du åsmakat oss genom att ta ansvar och ta hjälp.

"Innan någon av oss dör, måste jag berätta allt". ​En mening som varje natt sedan flera år tillbaka, har funnits i mitt huvud varje gång jag ska sova.

Den tanken upphörde för ett år sedan. ​Äntligen. När det gäller dig, och all den oro som hört till, har jag levt med i hälften av mitt liv. Men den oron är stillad nu. Inte helt, men tillräckligt.
Jag tror kanske att det behövde bli riktigt jävla jävligt innan det kunde bli, inte bättre, utan bra på riktigt.

Jag är stolt över dig och jag älskar dig. Glöm aldrig det.

Likes

Comments

livet
I övermorgon är det alltså midsommar. Samtidigt som jag tycker tiden går sakta så går den samtidigt fort. Kändes som det var förra veckan jag och Robin firade midsommar med mamma och Magnus.

I år ska vi till Ciccie och Laikis i Åkersberga. Ciccie hyr en mysig liten stuga nära skog och vatten. Jag hoppas vädret är på vår sida så jag får ta mitt första dopp för i år. Även om det säkert kommer bli regn (det regnar väl typ alltid på midsommar?) så kommer det bli så mysigt. Har sett fram emot att få umgås med min älskade sis och mosters gris. Kommer bli kanon tror jag. Eftersom min bil är i himmelen så får vi låna svärmors bil till Stockholm. Vi åker imorgon sen eftermiddag efter hon slutat jobba. Ska lämna Berten hos mamma och Magnus.

Nu är ju sommaren här på riktigt. Min behandlare gick på semester den här veckan och är borta till vecka 29. De senaste två gångerna jag var hos hen fyllde jag i en TCI (utredningsunderlag för personlighetsstörningar). Fick reda på förra veckan att jag måste göra om den då underlaget har uppdaterats. Men det gör inte så mycket. Jag blev nästan lättad, då jag får chansen att kontrollera att det jag svarar på verkligen stämmer in på mig. Får göra det hemma i lugn och ro vilket känns himla bra. Dessutom är svarsalternativen bättre nu efter uppdateringen. Inte bara \"sant eller falskt\" som svar. Eftersom jag har GAD är jag ju extremt orolig för att svara \"fel\" och att veta vad som är bra eller dåligt. Men försöker bortse från det eftersom det handlar om hur jag känner och hur jag är som person utifrån värderingar och åsikter. Har fyllt i den och läst igenom den en gång, ska posta den imorgon. Återkoppling på detta kommer inte ske förrän i början av september. Det är frustrerande att det tar så lång tid med hela utredningsproceduren, men det är sommar och alla som jobbar ska ju självklart få ha semester. Och vi ska ju skynda långsamt. Även om det kryper i hela mig.

Nästa helg ska jag och Robin till Liseberg med Tim, Daniel, Adam och pappa. Jag och Robin åker som vi gjorde förra året med Blåklintsbussen när vi var där med Tim och Daniel. Resan dit och hem samt inträde för inte ens 400 kronor. Riktigt nice. Ser fram emot det väldigt mycket. Jag ska försöka se till att jag laddar upp ordentligt inför vistelsen så jag inte blir totalt slutkörd. Vila dagarna innan och efter osv.

Ha en fin midsommar alla ni som är inne och läser här. Ta hand om er!

Likes

Comments

livet, mina sjukdomar, psykisk ohälsa
"Recovery is not a team sport. It’s a solitary distance run. It’s long. It’s exhausting. And it’s lonely as hell. The length of your recovery is determined by the extent of your injuries. And it’s not always successful. No matter how hard we work at it. Some wounds might never fully heal. You might have to adjust to a whole new way of living. Things may have changed too radically to ever go back to what they were. You might not even recognize yourself. It’s like you haven’t recovered anything at all. You’re a whole new person with a whole new life."

Likes

Comments

livet









Am I truly living a dream when the only time I spend with you is in my sleep?
20 dagar kvar.

Likes

Comments

livet
Det har snart gått ett år sedan vi fick reda på varför vår lilla Bertil mådde så dåligt. Otaliga besök hos veterinären som inte gav mer än nonchalanta avvisningar ledde tillslut till att vi av ren tur fick träffa en veterinär som var medicinsk utredare och som såg luckor i Kiaras behandling och prover. Mitt mammahjärta visste att något var fel! Domen föll efter en massa prover och ultraljud. Kronisk njursvikt. 70 % i förlorad kroppsvikt. Uttorkad. Avmagrad. Min lilla älskling.

Hon hade mått dåligt i flera månader, det smög sig på successivt. Kräktes allt oftare. Från direkt efter maten på golvet, till att hon kräktes direkt maten. Det hann knappt inte in i hennes lilla mage. I slutet var hon så sjuk att hon inte ens orkade komma till dörren och hälsa på mig när jag kom hem från jobbet. Hon orkade inte prata som hon alltid gör. Hon orkade inte äta, hon bara drack och drack och drack. Och låg bakom soffan där jag lagt hennes pläd, precis vid elementet. Hon protesterade inte ens när jag lyfte upp hennes taniga kropp i min famn.

Efter insättning av medicinerna och rätt foder kom hon med små steg tillbaka. Vi insåg att hon mådde bra igen när hon började prata, tjata och gnälla på oss. Åh, som jag hade saknat hennes lille "eeeeuuuuuww". Idag har vi lyckats minska på medicineringen till ingen alls. Hon var alltför stressad av att tvingas i det varje dag. Det är heller inget liv. Det är bara njurfoder som gäller nu.

Hon mår bra idag. Hon jamar, snackar, gosar, busar, springer runt i lägenheten som en galning som är förföljd, hon trampar, nosar, buffar, spinner. Min lilla plutt är tillbaka.

Att man kan älska en liten fyrakilos, hårig och grå sak så mycket! Min lilla bebis, min lilla tant <3






Likes

Comments

musik, livet

Ett av världens bästa album. Genom alla tider. Det väcker så mycket känslor att lyssna på det. Jobbiga som härliga. Det är skapat av bandet som jag följt och avgudat flera år, enda sen jag snöade in mig i genren för massor av år sedan. Det är skapat av ett av de band jag sett live flest gånger, ett av banden jag haft turen att få träffa. Av bandet som är en av mina största favoriter. De har hjälpt mig så himla mycket.

beyond this sleek veneer
beneath the neon existence
her face is grey
and everything she longs for is pulling away

Likes

Comments

livet
Det går faktiskt inte en dag utan att jag tänker på dig. Farfar. Ingvar Ohlsson. Min farfar. Som jag aldrig fick träffa. Jag har så många frågor att ställa till dig. Så många tankar att få ventilera, så många funderingar. Så många frågor, tankar och funderingar jag aldrig kommer få svar på.

Jag har fått höra att jag är lik dig. Att du också var en person som var mycket orolig och ängslig. Som funderade. För mycket. Som grubblade, ältade. Som blev sjuk i depressioner. Jag önskar att det hade varit lättare för dig farfar. Jag förstår att det måste varit förjävligt att leva i ett samhälle där ingen pratade om psykisk ohälsa. Om du hade levt nu, hade du kanske kunnat få hjälp och blivit frisk. Om samhället bara hade jobbat lite snabbare, hade du kanske kunnat få hjälp och levt idag. Jag behöver dig. Jag vet inte mycket om dig men jag vet tillräckligt för att veta att du och jag har mer än bara samma blod gemensamt.

Jag önskar verkligen att du hade levt. Att du hade fått känna hur det kändes att leva och få må bra. Att slippa allt det svarta och svåra. Att du hade fått träffa alla dina barnbarn. Att du hade fått träffa mig, Tim, Ciccie. Adam. Åh, du skulle ha älskat Adam. Nästan mer än oss. Men det hade inte gjort något. Jag önskar att du hade levt idag. För att kunna finnas där och hjälpa pappa, din son. Finnas där för mig. För dina andra barn och barnbarn. Vi hade kunnat hjälpa dig också. Det är så otroligt konstigt hur en kan sakna och längta efter en person som en sett på foto endast ett fåtal gånger och som en aldrig pratar om.

Förrän nu, farfar. Du ska veta att vi pratar om dig. Och saknar dig, även om alla kanske inte kan uttrycka det. Frustrationen över att aldrig ha fått träffa dig och att jag aldrig kommer att få göra det tär på mig. För att jag behöver dig.

Likes

Comments