feminism
Jag skäms. Jag har skuldkänslor. Innerst inne, långt där inne, vet jag att det inte är rimligt att jag känner så. Men lik förbannat gör jag det ändå. Jag känner en enorm skuld inför mig själv, inför andra, inför samhället. Varför kan jag bara inte arbeta, som alla andra? Varför kan jag inte bara må bra, orka göra allt som alla andra gör? Varför klarar jag inte av att ha en fungerande vardag? Jag är som instängd i min egen kropp, är förhindrad av mig själv, håller min själ fångad i en sjuk och trött kropp med ett skört psyke. Det ÄR inte rimligt att slå ned på mig själv som jag gör, det gör ju såklart att jag mår mycket sämre. Jag vet det. Logiskt sett förstår jag det. Jag är så oerhört snabb med att sparka på mig själv när jag redan ligger ned.

Jag har så mycket att jobba med. Så mycket att reda ut. Jag kan för fan inte ens känna mina egna känslor!? Jag är livrädd för dem och motar bort dem med egna små knep som jag mer eller mindre är medveten om. Min behandlare säger att det kommer bli tufft. Att jag kommer tycka hen är skitjobbig. Jag kommer vilja sluta. Men jag kan inte fortsätta såhär. Så jag måste hålla i. Stå ut.

Vi skulle för ett par månader sen påbörja en form av känslobearbetning. Påbörja att peta, röra och dra fram alla känslor och sätta dem i rätt kontext. Hen förstod ganska snabbt att vi först måste ta reda på, en gång för alla, genom utredningar vad det egentligen är som pågår, innan känsloterapin startar. Hen och jag kämpar för att bli färdiga med det men,framförallt jag, möter motstånd. Jag möter motstånd i form av byråkratiskt tjafs och ramar för diagnosciterande. Jag möter motstånd och blir inte tagen på allvar i primärvården för att de (garanterat) stirrar sig blint på min generaliserade ångest och därmed drar egna, felaktiga slutsatser. Jag blir inte lyssnad till, jag blir inte respekterad.

Hur fan ska man orka kämpa för att få hjälp hela tiden? Hur är det ens möjligt att bli behandlad såhär utifrån sin psykiska hälsa? Varför är samhället och vården fortfarande så trångsynta och speglade av fördomar? Än idag?

Hur orkar man gå vidare? Och till vad?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

mina sjukdomar, psykisk ohälsa
Jag hade utan tvekat huggit av mig min ena hand för att få vara "normal". Få vara frisk. Leva ett vanligt liv. Att kunna jobba, heltid, fem dagar i veckan mellan klockan 08.00 och 17.00. Kunnat träna tre-fyra dagar i veckan. Kunnat umgås med vänner och familj under helgerna. Orkat med ett socialt liv. Men hur jag än försöker, så stupar jag. Famlar runt i en enda röra. Mina ambitioner och mitt driv krockar med min egen kropp och mitt eget psyke. Varje dag vaknar jag och känner en överväldigande sorg och ett totalt misslyckande. Allt jag vill ha går inte att uppnå. Jag kommer troligtvis aldrig kunna jobba heltid. Jag kommer kaske klara av att arbeta halvtid, om ens det. Det är en sorg som knappt går att bära över att ha slösat bort fyra år på universitet och inte kunna arbeta med det man så länge drömt om. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vet inte vad nästa steg är i mitt liv. Allting är så oklart.

Jag ska utredas inom psykiatrin. Har blivit utredd vid två tidigare tillfällen men kanske inte i samma grundlighet som nu. Det finns en misstanke om en rad olika diagnoser som jag själv känner att jag kan ha men det är många som jag definitivt vet att jag inte är drabbad av. En utredning om personlighetsstörningar, PTSD, dystymi och neuropsykiatriska diagnoser står på agendan och jag är rädd. Rädd för sanningen eller en inbillad verklighet? Den diagnosen jag själv tror att jag drabbats av, enda från starten av min ohälsa, är en kamp att få bli utredd för ens en gång. Den diagnosen vill man inte ställa på en person som lever med exempelvis GAD, som jag gör. Det ena verkar utesluta det andra trots att den ena är en fysisk åkomma och den andra en psykisk. Saken är den att jag har blivit utredd och behandlad, flera gånger om, för både GAD och utmattningssyndrom. Men min hälsa är fortfarande nedsatt och mycket mer försämrad än någonsin. Jag är i princip sängliggandes, har ingen minnesförmåga, jag sluddrar, tappar ord, kan inte följa med i samtal. Jag har mer eller mindre konstant yrsel, svårigheter att stå upp, en trötthet som aldrig försvinner hur många timmar jag än sover. Jag orkar inte röra på mig. Jag blir utmattad av att gå en promenad på en kvart. Jag får svimningskänslor av att jogga eller utföra yoga. Jag blir mer och mer låst och begränsad av mig själv och jag känner ett motstånd från vården när jag lyfter min problematik.

Av otaliga mängder människor inom vården är det en enda person som tror på mig. Som ser mig, förstår mig, läser av mig och vill hjälpa mig. Jag håller hårt i min behandlare och blir på riktigt så jävla berörd över hens engangemang och vilja att hjälpa mig.

Det är så mycket som händer samtidigt som tiden står still. Allting är en dimma som aldrig vill lätta. En börda som aldrig vill släppa. Jag försöker med allt men får ett slag i ansiktet som svar.

Vem är jag och vem vill jag vara? Kan jag vara den jag vill vara? Hur kommer livet att bli? Att vara normal och vara som alla andra har aldrig varit så lockande.

Likes

Comments