Ångesten hänger, sliter och drar i mig. Blodet rusar runt i hela min kropp. Yrsel så fort jag rör mig. Idag är det det fysiskt onda i bröstkorgen som varit mest förhindrande. De få stunder då ångesten släpper för ett tag är chockartande skönt. Som att vakna ur en dimma. Konstigt hur snabbt kroppen anpassar sig och hinner vänja sig vid ett visst tillstånd. Så pass att det normala, det riktiga, det verkliga blir det avvikande.

 

Haft musiken igång när ångesten tillåtit intrycken. Ibland förvärrar den bara ångesten men ibland, ibland lyfter den bort den. Lyfter bort allt. All hjärtklappning, alla svårigheter med att ta ett andetag, allt tryck och all smärta från bröstkorgen, all yrsel, alla overklighetskänslor. Allt tar den bort. Om så bara för tre minuter.

 

Jag stannar upp mitt i rummet. Låter mig dras med i musiken, höjer volymen, känner gitarrerna, trummorna, tonerna. Allt det jag älskar, känner jag. Jag försvinner, för dagar som de senaste, är hela jag en sprängfylld ballong av ångest som spricker om någon rör mig.

 

En låt. En låt, på ett sätt en evighet, i den stunden. Å ena sidan alldeles, alldeles för otillräcklig.

 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tänk att något så enkelt som att andas, kan vara så svårt.

 

 

Likes

Comments

Be patient and tough; someday this pain will be useful to you.
- Ovid

 

Likes

Comments

It's darkest before the light, if we shut our eyes to see the things that we have lost inside the lines between.

Likes

Comments