När jag för några veckor sedan hade sån pass kraftig oro och ångest att jag bokstavligen inte visste vart jag skulle ta vägen, fick jag (igen) nog av hur illa jag ska behöva må och att det gång på gång är tydligt att jag inte kan må bättre utan terapi. Därför beställde jag hem tre böcker som handlar om ångest och oro. Jag har i veckan börjat läsa en av de - Bli av med din oro (orginaltiteln är The Worry Cure) som är skriven av Robert L. Leahy. Jag har innan varit skeptisk till självhjälpsböcker för det känns som att lura olyckliga människor på pengar och ge de falska förhoppningar om ett bättre liv. Dessutom har det varit en fet förolämpning när personalen på min vårdcentral slängt ur sig att jag ska köpa en självhjälpsbok och gå promenader för att bli av med min ångest, eftersom de förminskar och inte tar min diagnos med dess faktiska legitimitet på allvar. Det som fick mig att ändra mig nu, är att jag visste att jag inom en viss tid, kort som lång, skulle få hjälp via vuxenpsyk eftersom jag lyckats få in min fot där efter mycket om och men. Och jag tänkte därför att dessa böcker skulle kunna finnas till hjälp för mig innan och efter behandlingen, som extra stöd och hjälp (en ska tydligen inte läsa en självhjälpsbok som "behandling" utan vårdgivares godkännande, alltså ska en inte blanda terapi med självhjälpen. Har jag hört åtminstone!)
 
Jag har kommit fram till den delen av boken där man ska skapa en orosprofil, sista kapitlet av bokens första del. De två första kapitlena i boken överumplade mig totalt. På ett positivt sätt. Det har varit som att läsa en självbiografi, som jag samtidigt inte varit medverkande i alls. Det är som att läsa om mig själv, med någon annans ord. Han sätter ord och förklarar det som jag själv inte kan sätta ord på med att leva med GAD. Ni kanske tror att det bara är självuppfyllande profetia. Men faktum är att när jag försöker förklara för andra, inklusive mig själv ibland, hur det är att leva med sjukdomen förklarar jag det på liknande sätt som han skriver på. Jag har nu hittat någon som ger svar på allt det här mycket bättre än vad jag själv kan. Och det allra, allra bästa är att man får förklarat för sig varför man oroar sig och hur man kan bli av med sin oro.
 
Jag tänkte dela med mig av några delar av boken bara för att jag tycker den är så jävla bra!
 
-
 
Det finns 7 stycken orosregler för människor som lever med verklig oro, till exempel människor som lever med generaliserat ångestsyndrom, GAD. Dessa är riktiga sanningar och verkligheter för dessa människor:
 
1. Om du kan föreställa dig att något hemskt ska hända, är det ditt ansvar att oroa dig för det.
Inför alla situationer jag möter i livet, finns det tusen möjliga, hemska scenarion som skulle kunna hända. "Tänk om" är ett mantra. Dessa scenarion ältas om och om igen i mitt huvud för att se om det inte är något jag missat, som kan rädda den framtida händelsen. Alla möjligheter råder i mitt huvud vilka jag ältar om och om igen. Det är ju mitt ansvar.
 
2. Acceptera ingen ovisshet - du måste förvissa dig om hur det verkligen ligger till.
Mitt psyke och min hjärna, förväntar sig att min oro och mina olustiga känslor ska lägga sig efter att jag ältat alla möjliga skräckscenarier (allt från att jag aldrig kommer må bra till att ingen egentligen tycker om mig), om jag nu kommer på lösningar på alla problem. Jag måste veta hur jag kan lösa en möjlig situation, för den kommer ju med stor sannolikhet att inträffa. Därför måste jag komma på olika lösningar för att kunna slappna av. Jag klarar inte av ovissheten. När det kommer till allt. Det är därför jag har svårigheter med att vara lugn och sansad inför nya kurser exempelvis. För tänk om jag hade den absoluta vissheten, då skulle jag ju inte oroa mig alls!
 
3. Behandla alla dina negativa tankar som om de verkligen vore sanna.
Jag har alltid trott att jag varit en negativ, pessimistisk person. Som är lite tvär, lite mörk. Men sanningen är att jag inte har det. Jag har både bilder på och minnen av mig själv från när jag var liten, som en glad liten blondin i färgglada kläder som älskade att vara aktiv, leka, rita, ja göra allt som ett glatt barn brukar göra. Dock har jag alltid varit mer eller mindre orosbenägen, men det var under tidiga tonåren, när det inträffade en hel del saker, som GADen började slå sin rot ordentligt och utvecklas. Det är under den här perioden i livet jag minns att jag började se allt väldigt negativt. Och att allt det jag tänkte också var sant. Det var även här min sociala osäkerhet och ångest fick kraft. Om jag tror att någon inte tycker om mig, är det nog så. Om jag inte klarar tentan, kommer jag hamna efter och inte ta examen. Om jag inte hittar någon att skriva C-uppsatsen med kommer jag aldrig ta examen. Om jag tror att någon är upprörd, tror jag att det handlar om mig. Exempelvis stannade jag hemma från skolan om min bästa kompis var hemma för att hon var sjuk, och jag misstolkade (misstolkar) andra människors beteenden och signaler felaktigt, förvrider sanningen och tror att jag inte är omtyckt. 
 
4. Allt hemskt som kan hända återspeglar vem du är som person.
Men varför ska man bry sig om vad andra tycker? Jo, för det säger ju allt om vem jag är. Om jag inte tar examen eller inte klarar en tenta, då är jag inkompetent. Om en person inte gillar mig, är jag en misslyckad person. Om jag inte klarar av något, ser andra mig som en dålig person. Allt som kan hända, kommer att spegla vem jag är som person. Detta gör att jag har svårigheter att gå och handla och gå ut och springa. Jag klarar inte av att folk ser mig, för jag tänker alltid att de tycker vissa saker om mig och det därmed blir en del av mig.
 
5. Misslyckande är oacceptabelt.
För oroliga personer är det inte acceptabelt att göra fel, att misslyckas, att göra bort sig. Om jag nu skulle misslyckas med något, kommer alla att få reda på det och tycka att jag är värdelös. När jag först drabbades av psykisk ohälsa med min svåra depression för två höstar sedan, skämdes jag för att jag blivit sjuk och jag kände mig så himla misslyckad. Misslyckad för att jag drabbats av depression, som att det är något jag kan styra över. Inte känner man sig misslyckad för att man får Chrons syndrom eller cancer?
 
6. Gör dig omedelbart av med alla negativa känslor.
Vid det här loppet i tankeprocesserna, har oron ökat i styrka. Jag känner oron fladdra i magen, jag kallsvettas, får kvävningskänslor, tryck över bröstet, kippar efter luft, hjärtat slår hårt och snabbt, overklighetskänslor och så vidare. Detta är självklart oerhört obehagligt och jag vill bli av med dessa känslor, och det fort. Jag tänker och försöker möta känslorna och ångesten, och jag låter de komma och jag andas. Men de försvinner ju ändå inte! Olusten och de jobbiga känslorna är kvar. Eftersom de inte försvinner, betyder det att något hemskt faktiskt kan hända, och det kanske finns något jag inte tänkt på? 
 
7. Betrakta varje fall som ett akutfall.
Eftersom de inte försvinner, måste jag lösa situationen och det på en gång. Jag kan bara inte vänta. Allting måste lösa sig nu. Alla mina problem, alla mina känslor, all min oro måste ordna sig och lösas nu. Jag måste akut få svar på allt.
 
-
 
Jag och andra orosbenägna människor tror alltså att jag måste ta tag i saker och ting innan de blir ohanterliga (alltså innan de ens existerar och är ett faktum), och därefter måste jag bli av med alla obehagliga känslor och samtidigt lösa alla dessa möjliga och en del faktiska problem.
 
På grund av olika omständigheter (trauma, ärftlighet, erfarenheter) har min hjärna lärt sig en (dålig) metod, som är att följa dessa regler, som tror sig göra av med olustiga känslor. Om jag gör det (det vill säga om jag oroar mig) kommer det göra att jag mår bättre och blir tryggare. Detta är ju ingen metod som fungerar, vilket jag och alla andra som lider av orosproblematik, är medvetna om.
 
Olika omständigheter och händelser i mitt liv, har lett till att denna metod omedvetet har utveckats hos mig. Det blev lösningen, eller snarare hanteringen av det jag upplevt. Leahy skriver bland annat att trauma, känslomässig otrygghet i relationer och avfärdade känslor kan vara anledning till oro. När något sådant inträffar, uppstår det självfallet jobbiga och obehagliga känslor. Att oroa mig blev omedvetet mitt sätt att hantera mina jobbiga känslor och min ångest jag haft med mig sedan den tiden.
 
När jag var yngre, närmare bestämt innan jag blev sjuk, var jag en jäkel på att inte hantera mina känslor och allt jobbigt som var närvarande då. Fråga vem som helst i min familj, några vänner från då har jag inte kvar idag. Jag blånekade, och ville och kunde inte hantera känslor. Den här boken har redan lärt mig att jag var (och fortfarande är) rädd för mina känslor, men framförallt att jag inte bearbetade vissa känslors betydelse.
 
-
 
Det jag vill trycka på i detta inlägg är att ingen människa vill oroa sig så pass i den grad att det orsakar eget lidande. Ingen vill ha sådan kraftig oro och ångest att det blir en smärta och en begränsning. Ingen vill ju må dåligt! Det är alltså inte bara att "sluta oroa sig". För en person med GAD tror man till exempel att oron är lösningen på problemet och oron ger också en illusion av kontroll. Dessutom hindrar oron utlopp av starka känslor och hindrar personens ångest från att stiga - det vill säga är det en form av ångesthantering, som är väldigt dålig. Jag och många andra oroar oss även för man vill ha kontroll över sina tankar och känslor. Det sistnämnda stämmer in klockent på mig, eftersom jag tror att andra människor inte kan bekräfta eller förstå hur dåligt jag mår. Det vill säga har jag ingen tilltro till mina egna känslor.
 
Om man lider av GAD söker man ofta lugnande besked för att känna sig tryggare, man begär mer information, man vill veta allting säkert, och om man inte vet något säkert drar man direkt slutsatsen att det kommer gå illa. Man oroar sig hela tiden så man kan hitta det absolut perfekta svaret (som inte finns) som tror sig reducera ovissheten. Ovisshet är alltså likamed hot, bristande kontroll, misstag och ånger.
 
-
 
Personer som oroar sig (även jag) brukar bland annat få höra välmenande ord och råd som:

"Försök vara mer positiv"

"Sluta oroa dig bara!"

"Det kommer gå bra"
 
"Tänk inte på det"
 
Men tyvärr hjälper de i bara några få minuter, om ens alls. I själva verket är oroade personer rädda för att vara positiva!
 
Leahy skriver också att oroliga personer ofta har ett "privat, neurotiskt" jag. I mitt fall, och i många andras, är det så. Varför? Jo, för att man skäms.
 
Jag är så öppen jag bara kan vad gäller mitt mående och min ohälsa. Men, jag visar endast detta "neurotiska jag" för min familj. Mina vänner, mina släktingar och mina kollegor vet att jag är orolig och har ångest, de vet att jag har GAD - men jag tror inte att någon har sett det, på riktigt. Eftersom min relation till mina känslor är knepiga och obegripliga håller jag de för mig själv, för att ingen förstår hur jag känner samtidigt som jag skäms.
 
-
 
Det finns så mycket mycket mer jag skulle vilja skriva om boken, för att förklara för er som läser min blogg hur det är att ha kronisk oro. Jag har tagit upp delar av boken för att sprida information och kunskap, och därmed försöka öka förståelsen av hur det är att leva med ångestsjukdomen.
 
GAD är en sjukdom som är väldigt osynlig idag och många vet inte alls vad är för något. Ändå har 7 % av oss GAD. Kvinnor har dubbelt så stor risk att drabbas av problemet som män. GAD har dessutom en hög samsjuklighet med depression och missbruksproblematik, faktiskt runt 33%. Med andra ord är det väldigt angeläget att lyfta fram denna sjukdom i samhället, och sprida information och kunskap så att drabbade kan få en värdig vård och därmed ett värdigt liv!
 
 
 
 
 
 
 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

När man talar (illa) om trollen så står de i farstun. Igår förmiddag ringde en psykolog från vuxenpsykiatrin. Ska på bedömningsmöte med hen på fredag, för att se vilken behandlingsmetod som är mest lämplig för mig och hur vi ska gå tillväga. Dock är jag påläst och är snart färdig socialpsykolog så något annat än KBT-terapi vore ytterst konstigt. Med andra ord måste man ringa själv och påminna om att man faktiskt har bett om hjälp, annars förblir man bortglömd. Ja, mycket finns det att säga kring vården men nu ska jag äntligen få komma dit och nu händer det på riktigt. Jag ska få hjälp på riktigt med min ångetsproblematik. Efter mer än två år.

 

Veckan kommer utöver detta bestå av studier och annat vardagligt pyssel. På lördag åker vi till Göteborg för en liten klassfest med det "gamla gänget". Ska bli så kul! Speciellt att få träffa Josse igen :) Var ju "bara" fyra månader sen sist!

Likes

Comments

Förra veckan var en tuff sådan, men som tillslut avslutades på bästa möjliga sätt. Varför den var tuff tar jag en annan dag. Allt jag kan säga är att jag är så fruktansvärt less på den psykiatriska vården i Skövde. Blir nog en anmälan som sjuksköterskan antydde jag skulle göra. Finns medmänniskor mitt i all skitvård.

 

I fredags hade jag webbaserat seminarium i barnrätten och städade därefter lägenheten i sex och en halv timme, och fick därmed ur mig lite frustration tack och lov. Lördagen bestod av festligheter med mina efterlängtade vänner! En hel del reddes också ut, vilket jag visste att det tids nog skulle göras. Jag är glad att det gjorde det nu. Fina vänner har jag allt! Det var en mycket bra och dimmig kväll, och igår mådde jag som jag förtjänade. Så det ska vara! 

 





 

 

 

Likes

Comments

 Veckan hemma i Trosa var underbar! Hann umgås och mysa med mamsen som var hemma och var sjuk, och hann träffa Adam, Bella och pappa. Utan stress! På torsdagen åkte jag upp till Stockholm skapligt för att träffa Tim! Vi fikade och kollade runt lite i Liljeholmen innan vi åkte bort till honom och Roy. Var så skönt att få träffa min fina Tim igen, vi har ju pratat i telefon vareviga dag sen jag åkte till Skövde igen i augusti. Kul att se hur han bor också! Vi låg i soffan och drack kaffe i flera timmar sen åkte jag och mötte Ciccie <333 Jag sprang runt inne i Täby Centrum och hämtade ut bljetter, handlade mascara åt mamma och var på systemet innan vi möttes, så var härligt svettig efteråt sen. Typiskt mig att stresshandla för att slippa stressa dagen efter, som ändå slutar med stress i slutändan. Nåväl, hanterar ju ångesten bättre i såna stunder - alltid något. Vi åkte hem till Ciccie och Mattes nya lägenhet, som är så himla fin!! Vi slängde i oss en varsin hamburgare sen bytte vi om till stallkläder då Ciccie hade ridlektion på kvällen. Mycket mysigt avslut på en fartfylld dag!

 





 

Smidig och stel hund man har..




















 

 


fredagen tog jag sovmorgon sen duschade jag och gjorde mig i ordning i lugn och ro inför konserten. Mötte sen upp Ciccie i centrum för att handla lite till och sen åkte jag och mötte upp Ludde! Vi åt på tacobar innan vi åkte bort till Tyrol. Insläppet var klockan 18 och spelningen drog igång vid 19, och det var rätt lång kö in så vi missade typ en och en halv låt med Secrets som var första bandet. Lite surt men det gjorde inte så mycket egentligen. Det var i alla fall en sjukt bra kväll! Alla banden var suveräna live. Det bästa var nog att man fick hänga och prata lite en av sångaren i Secrets respektive Crown The Empire. Och EH. Det var fantastiskt! Älskar att band gör så. De fattar nog inte hur stort det är för fansen! Efter spelningen var slut åkte vi och tog en öl med Luddes kompisar. Någonstans där hände något som jag verkligen avskyr. Alkoholens effekt förstärktes av mina antidepressiva. Jag dricker måttligt och är liksom med i matchen, och sen bara BAM så är jag borta. Som att bli drogad, typ. Verkligen hatar när det händer, då jag blir helt okontaktbar, borta och okapabel till att tänka och handla. Det har hänt några gånger, kanske fem gånger eller något sånt inom loppet av två år, men det är sjukt obehagligt. Jag blir i en väldig utsatt situaion där egentligen vad som helst kan hända. Kom i alla fall hem efter mycket om och men till Ciccie och Matte.

 

Secrets







 

Jag och Aaron i Secrets!! :)


 




 

 

Blev inga bra bilder på Crown The Empire (stod på andra sidan lokalen då) men blev några bilder på mig och Dave från bandet i alla fall :)







 

The Ghost Inside



 

Och äntligen Asking Alexandria! :) Danny gick runt med en Sverige-flagga :)













 












 

Under lördagen var jag såklart seg, men vi laddade upp inför kvällen då Ciccie och Matte skulle ha inflyttningsfest med fika och pizza tillsammans med Tim och Roy! Det blev en jävligt lyckad kväll, så otroligt rolig haha! Ett extra plus var att en av C&Ms kompisar hade med sig sin lilla "fralla", Bosse :) Världens sötaste! Vi gick och la oss vid halv fem den kvällen (morgonen) så alla var bra trötta dagen efter. Men det var det värt :)

 



















 

Bosse!!! <3



















 



















 


















 

 

 

Likes

Comments

Gårdagen blev inte riktigt som planerad då jag åkte på migränliknande huvudvärk tidigt på eftermiddagen. Gav upp plugget, tog två migräntabletter och la mig och sov i några timmar. Det gav inte med sig utan höll i sig mer eller mindre hela dagen och kvällen så sköt upp middagen hos pappa tills idag. Var lite mör i huvudet när jag vaknade i morse men det känns mycket bättre nu! Har precis lämnat in veckans uppgift och ska ta och sätta igång med resten av dagen.

 

 

Likes

Comments

Startade denna regniga och gråa tisdag med en kopp chokladte, tända ljusa och frukost med mamma i soffan. Himla mysigt. Idag ska jag plugga lite innan jag svänger förbi jobbet och kramar på lite kollegor. Därefter blir det middag hos pappa! Längtat efter honom, skruttungen min och Bellso.
Förresten är Kiara fortfarande under utveckling, och hon ÄLSKAR att vara här i det stora huset.
 

Likes

Comments


 

Det är med ett leende på läpparna och pirr i magen, av mer än en anledning, jag sitter på ett tåg på väg hem till lilla Trosa. En vecka ska spenderas hemma hos mina nära och kära. Som grädden på moset blir det Asking Alexandria med flera på fredag. Underbart är bara förnamnet!

Likes

Comments

Tack vare vila, vila, vila, mindre kaffe, knaprande av ångestdämpande, ingen alkohol, otroliga mängder sömn, mindre intryck, inga möten med andra människor så är jag tillbaka. Typ. Men jag kan andas igen. Lättnaden jag känner nu går inte att beskriva. Jag känner mig som en helt annan människa varje gång en sån här ångestattack lägger sig. Till skillnad från panikångestattacker (som jag visserligen fick tidigare i veckan) så sträcker sig en ångestattack sig längre när man har generaliserat ångestsyndrom. När jag har en attack går hela jag mig på helspänn (mer än vanligt vill säga heh), jag har en ständig rynka mellan ögonbrynen, sammanbitna käkar, en orosslöja som lagt sig tung så att jag inte kan.. Vara, liksom. När den väl släpper är det som jag vaknat efter en god natts sömn. Klarvaken i huvudet, lätthet i att andas. Tankarna i lillhuvet är i någorlunda schack. 

 

Det är skönt att vara här igen. 

Likes

Comments