Bytte antidepressiva för 10 dagar sen. Och det är helt otroligt vilken skillnad det gjort på så kort tid! Antagligen har väl måendet blivit mycket bättre i kombination med det och att så mycket annat har fallit på plats, som exempelvis den inbokade tiden hos terapeuten. Men ändå! Apropå terpeuten, så ska jag få reda på om denna medicin verkligen är rätt för mig och om det kan fastställas att det verkligen är generaliserat ångestsyndrom jag har. Jag är nästan 100 procent säker på att jag har det, på grund av egen "forskning" men även pga. samtal med terapeuter och läkaren, och verktygen jag fått av dem. Men det ska bli riktigt skönt att bli ordentligt undersökt, och verkligen ta reda på orsakerna till måendet.
 
Har kommit ur svackan nu, känner att de depressiva symptomen avtagit rejält. Jag känner mig gladare och framförallt klarare i huvudet, och jag har faktiskt ingen ångest alls. Haft det någon enstaka gång på kvällen/morgonen, men inte alls mycket till skillnad från hur påtaglig och konstant närvarande den alltid brukar vara. Det är helt sjukt vad skönt det är med tanke på vilken helvetesperiod jag hade där. Den senaste veckan, tio dagarna har jag kommit ifatt med skolan, lämnat in en eftersläpande tenta och hamnat i fas igen. Även det är en otrolig lättnad!
 
Imorgon ska vi fira fina Emma som fyllde år igår. Dock ska jag vara nykter men det kommer bli kul ändå, ser väldigt mycket fram emot kvällen. Kommer vara nykter på grund av att jag vill hinna få hjärna, psyke och kropp vana vid nya medicinen och vilja hamna i balans igen efter den mörka perioden. Men som sagt, det kommer bli trevligt ändå :)
 
Om en vecka kommer mamma, Mange och Tim (och förhoppningsvis Roy!) hit och hälsar på. Underbart!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

You call it demonic because you hear screaming.
I call it life saving because I hear the meaning.
 
 
 
 

Likes

Comments

Idag är det 2 månader kvar tills jag ska skaffa min första tatuering! Och om ungefär 1 månad ska jag även träffa min nya terapeut för första gången. Och om lite mer än 1 vecka kommer familjen och hälsar på. Jag har mycket att se fram emot! En annan form av rolig information är att jag idag varit rökfri i 1 år och 4, snart 5 månader. Thumbs up!

Likes

Comments

Att bli psykisk sjuk är skamfyllt och tabubelagt. Som sjuk vet man inte hur man ska förhålla sig till andra, hur mycket man ska tala om, hur ärlig och öppen man ska vara. För ofta så vet inte människor vad dem ska svara. Därför är det mycket lättare att bara säga "det är okej" eller "det är bra" fast det inte alls är så, att man i själva verket mår så jävla dåligt att man inte vet vart man ska ta vägen och man vill slita av sitt eget skinn. När jag blev deprimerad, ville jag inte att någon skulle veta det. Jag skämdes för att ha blivit psykisk sjuk och ansåg mig själv som SVAG. På riktigt, så kände jag. Och jag trodde att folk skulle tycka att jag var kass och svag som "lyckats" bli sjuk.

 

Jag drog mig undan socialt på alla sätt och vis som bara gick. Tog omvägar förbi skolan om jag skulle hem och hämta posten (jag bodde ju hos Ciccie några månader där). Jag cyklade eller gick med sån fart att jag var helt genomsvettig när jag kom fram. När jag mötte människor var jag livrädd att det skulle vara någon som jag kände. Tusen frågor i mitt huvud flög runt i denna lilla färd från Ciccie till min egen lägenhet. "Vad ska jag säga?" "Ska jag berätta?" "Hur mycket ska jag berätta?" "Hur kommer personen i fråga reagera?". De få gånger jag mötte någon sa jag bara "Det är sådär.. Ja om du inte hört så.. Ja, jag är sjukskriven.." Sen tog det stopp. Kunde inte förmå mig att säga att jag var sjukskriven för djup depression. Det gick inte. Jag skämdes. Ville inte att personen skulle bli besvärad. Bäst att undvika sanningen då. Då undviker vi en jobbig situation. Jag sa till mina närmaste vänner "Berätta inte för någon, lova att ni inte säger något till någon. Säg att jag mår lite dåligt bara". När Ciccie lyckades få med mig utanför lägenheten, så fick jag ångest. Det kändes som att det stod mitt i pannan på mig att jag var sjuk och därmed misslyckad. Att bara gå och handla gav mig sån ångest att jag var helt genomsvettig, skakis och helt slut efteråt.

 

Varför jag skämdes, undvek att träffa folk, undvek att säga sanningen, att släta över det hela med att jag mådde lite dåligt bara, handlar om att psykisk ohälsa är ett sånt pass tabubelagt ämne idag. Det är en skam. Att ha en fysisk diagnos eller ha halsfluss är ju inget konstigt, det är inget man tänker att man ska ljuga om. Har man ont i halsen, så har man ont i halsen liksom. Inget mer med det. Jag vill att det ska vara såhär när de kommer till psykisk ohälsa också. Det är så jävla sjukt att det inte är så! Det är inte skamfyllt att bli psykisk sjuk. Det är inte heller svagt att leva med en psykisk sjukdom. Det är så fruktansvärt starkt att leva med en sån. Det finns för mycket okunskap kring ämnet, både vad sjukdomen innebär och hur man som anhörig/vän/kollega/släkting/klasskamrat/bekant ska bemöta en person som är psykiskt sjuk. Det ska vara lika naturligt att säga att man lever med depression eller är bipolär eller vad man nu har för sjukdom, som att säga att man har brutit armen eller har öroninflammation.

 

För lite mer än ett år sen skämdes jag för att ha blivit sjuk. Hatade mig själv, klankade ner på mig själv, kunde inte se mig i spegeln för att jag kände mig så misslyckad. Nu är det helt tvärtom. Jag är så öppen med det som det bara går. Känner att jag är så jävla grym som fortfarande står på två ben idag. Att jag tar mig igenom dagarna och lyckas ta mig upp på morgonen trots att ångesten kväver mig ibland. En stor anledning till det är att jag fick kontakt med min vän Julia som har likande erfarenheter som jag, men även tack vare bloggar och andra sociala medier om exempelvis Twitter. Det finns huuuur många människor som helst där ute som lever med psykisk ohälsa. För många. Och det har hjälpt mig att inse att jag inte är ensam och att det inte är något att skämmas över.

 

Den psykiska ohälsan är något som också måste tas på ALLVAR. Att uppleva sorg, motgångar, en lätt svacka är inte samma sak som att vara riktigt deprimerad. Det är faktiskt inte det. Det är inget som ska gå att släta över, det går inte att släta över! Att få höra att man ska rycka upp sig eller försöka vara positivt är det värsta man kan få höra. Psykiska sjukdomar ska tas på allvar precis som fysiska åkommor tas på allvar. Inte nog med att vi som lever med ohälsan kämpar med sjukdomen eller tillståndet i sig, vi kämpar dessutom mot skammen, att inte bli tagen på allvar av andra människor och ofta inte heller i vården. Vi får ofta inte den hjälpen vi behöver, och vi får dessutom kämpa med försäkringskassan och andra enheter för att ens kunna bli sjukskriven. Nej. Det ska inte vara såhär. Därför försöker jag vara så öppen som möjligt med min ohälsa, samt dela länkar och sprida information och budskap som berör ämnet på Facebook, Twitter mm. Och jag tänker fan i mig fortsätta göra det. Så att åtminstone kanske en person förstår budskapet.

 

Gå in på den här bloggen: http://inutioss.se/ och läs bland annat fakta om olika psykiska sjukdomar och läsarberättelser. Läs, reflektera, fundera. Den osynliga psykiska ohälsan ska bli synlig!

 

Likes

Comments

What do you see when you close your eyes?
How do you feel when you see it?
Who is to say that it isn't real?
And why can't we learn to believe in, to believe in something?

Look into the emptiness and step into the cold.
Gravitate your body and your soul.
Deep inside of all of us there's something left to hold.
Even when we give up all hope, there's space enough to grow.

I know that we are all terminal. We sail on borrowed time.
It's never about what we live without, it's how we live out our lives.

What do you see when you close your eyes?
 
 
 

Likes

Comments

Julen och nyår flög förbi. 2014 kom fortare än jag hann blinka. Ungefär lika snabbt försvann även alla mina krafter, hela jag föll ihop och mitt mående började dala direkt när jag satte foten i min lägenhet hemma i Skövde.

 

Efter en intensiv och stressad period med mycket intryck är det vanligt att panikattacker kommer, när man tar en paus och tiden stannar upp, och det var precis det som hände även med mig. Min intensiva period har mer eller mindre hållt i sig i fem månader, det vill säga från det att jag började skolan igen i augusti fram till början på januari. Jag har kämpat och kämpat med skolan under dessa månader, vilket ibland har utvisat mycket goda resultat, men jag har också kämpat med att hålla mig ovanför ytan när det gäller mitt psykiska mående. Mina symptom på det generaliserade ångestsyndromet har pendlat mycket upp och ner och har ofta tagit överhanden, kontrollerat mig och påverkat mitt mående negativt. Bristen på terapi har varit en plåga rent ut sagt då jag inte får den hjälp jag behöver för att bli frisk från både utmattningsdepressionen liksom GADen, som jag blivit diagnoserad med ändå rätt nyligen. Ändå har jag försökt hålla huvudet högt, krigat på och många gånger varit genutint glad. Men krafterna tog slut tillslut.

 

Så att ha kämpat med att komma tillbaka till platsen där jag blev sjuk, att börja träna upp både minnesförmågan liksom den kognitiva fömågan igen (då dem blev totalt ur balans och nog aldrig kommer bli lika starka igen efter utmattningen), att bråka med mina demoner och negativa tankar som skriker att jag är ett misslyckande för att jag blivit sjuk samtidigt som jag fastnat i min tillfriskningsprocess för att jag inte får någon möjlighet till terapi, ledde till slut till att jag nu hamnat i en djup svacka. Under två veckor har jag haft otaliga panik- och ångestattacker, gråtit, sovit enorma mängder timmar, uppvisat depressiva symptom och haft mörka tankar, struntat i mig själv och min egenvård, bara orkat bry mig om min katt, dragit mig undan från mina vänner för att jag inte orkar vara social för jag orkar ju inte med mig själv. Under dessa två, nästan tre veckor har jag blivit illa behandlad, kränkt, förminskad och inte tagen på allvar inom vården när jag desperat har skrikit på hjälp. Det gör mig så fruktansvärt ledsen, sårad och framförallt arg att det ska behöva vara såhär, att bli behandlad på det här sättet.

 

Inget ont som inte har något gott med sig, brukar man ju säga. Ur denna djupa svacka som sakta men säkert börjar vända, har jag fått en förklaring på varför de depressiva symptomen börjat uppvisa sig igen. Min nuvarande medicin fungerar inte längre. Jag har därför gjort ett medicinbyte av antidepressiva då vi troligtvis har utrett vad som egentligen är grundproblemet. Precis som jag själv trodde, har jag blivit utmattningsdeprimerad tillföljd av GADen. Därför har jag börjat äta Cymbalta (istället för Citalopram) som främst behandlar generaliserat ångestsyndrom men även egentlig depression. Om ungefär en månad kommer jag få träffa en annan terapeut. Jag har tillsammans med stöd av vänner och familj sagt ifrån och stått på mig tills jag fått den chansen till bra vård som alla människor är värda. Men det har tagit onekligen mycket av mig och så ska det inte behöva vara. Jag har en sjukdom som inte syns, men för den sakens skull betyder det inte att den inte finns.

Likes

Comments