DRAKAR LYFTER I MOTVIND

Psykisk ohälsa

Hur går man vidare när man känner sig halv?

Cirka en månad har passerat sedan mitt livs jobbigaste beslut och mitt livs största misstag. Under en månads tid har jag gått runt med ett påklistrat leende på läpparna och hållit huvudet högt. Jag har tryckt undan alla tårar som har velat komma fram, andats mig igenom varje panikångestattack och hållit mig själv sysselsatt konstant för att slippa tänka och känna efter. Jag har låtsats vara glad och fejkat att allting är bra. Jag har sett till så att jag i princip aldrig är ensam för att det är då alla jobbiga tankar kommer. När jag har varit ensam har jag sovit för att slippa tänka. Jag har inte pratat om hur jag mår och hållit allt inom mig. Jag har verkligen försökt att vara stark - och det har gått förvånansvärt bra. Men nu känner jag att jag börjar närma mig min bristningsgräns och snart går det fan inte mer.

Jag är en känslig person och gråter väldigt lätt och ofta. Så fort jag är ledsen, arg, frustrerad, besviken och stressad så kommer tårarna. En endaste liten tanke kan få mig att börja gråta, och den tanken behöver inte ens överensstämma med verkligheten.
Den senaste månaden har jag gråtit ungefär 3 gånger. Tro mig, jag har försökt att trycka fram tårar, men det har verkligen inte gått. Jag vet inte varför, men det är hur som helst inte likt mig. Jag känner ju så mycket, så starkt, men det är som att kroppen inte orkar producera tårar för att det är så mycket annat som händer inom mig. Som att kroppen prioriterar de delarna av mig som behöver det mest just nu.

Men som sagt - jag känner ju så mycket. Jag känner så mycket att jag inte ens vågar släppa fram allt, för jag har ingen aning om hur jag skulle hantera det. Jag är osäker på om jag skulle orka det, men snart vet jag ju att jag kommer explodera som en enda stor känslobomb. Alla tankar kommer frigöras, alla känslor kommer bubbla ut. Hur fan ska jag ens orka med det?

Jag känner mig verkligen halv. Som att en del av mig har dött. Och den delen, den halvan, saknar jag något enormt. Jag vill bli hel igen. Det gör så jävla, jävla ont just nu och jag vet inte hur jag ska gå till väga för att ta mig vidare.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägget. Jag är inte ute efter sympati eller uppmärksamhet utan behövde bara skriva av mig lite. Och någonstans, mitt i all elände, så vill jag väl ge mig själv en klapp på axeln också. För att jag, trots att jag mår som jag gör, ändå har lyckats hålla igång mitt pluggande, lyckats vara en bra mamma och ändå har klarat av två (hittills) arbetsdagar. Ja, som rubriken lyder - drakar lyfter i motvind.

Gillar

Kommentarer