Förlossningen

Vi kom till Helsingborg den 21 juni och på kvällen kom en läkare in till oss på förlossningen och berättade att de tänkt ta över Malmös plan och snitta mig morgonen därpå. Jag kände mig så lättad, ledsen, förväntansfull, nervös och kunde inte förstå att vi snart äntligen var i mål och skulle få se vilka det var som levt rövare i min mage. Personalen kom in flera gånger den kvällen och frågade om jag ville ha något att äta och det enda jag kunde tänka mig var filmjölk och cornflakes. Skulle vara fastande från midnatt och fick duscha magen i descutan. Jag var förvånad över mitt lugn och kunde sova till och från under natten. Vaknade tidigt, låg och väntade på att en läkare skulle komma in och i lugn och ro gå igenom vad som skulle hända. Barnmorskan som jobbade den morgonen gillade jag inte alls men kunde inget annat än att bita ihop, hon skulle vara med vid kejsarsnittet. Hade fullt upp med mina egna tankar att jag inte såg henne i stunden, hon var bara en i mängden.

Klockan nio fick vi beskedet att ett akut kejsarsnitt skulle bli av, därefter gick allt väldigt fort och jag som trodde allt skulle gå lugnt och sansat blev plötsligt väldigt panikslagen och bara grät. Fick en kateter insatt, blodprov skulle tas och jag fick byta om. Blev nerkörd i en säng till operationssalen och jag minns hur jag skakade av rädsla, fruktansvärd känsla, jag som redan var så förlossningsrädd sedan tidigare blev ännu mer skräckslagen när vi närmade oss trots att jag så länge längtat efter att få ett avslut. Vet inte hur många gånger jag flaggade för min rädsla under tiden vi var inlagda men ingen tog mig riktigt på allvar, de menade på att jag nog inte var så panikslagen som jag själv trodde och det var så frustrerande när jag känner mig själv så väl. Hade även hört så mycket gott om narkospersonalen och hur duktiga de var på att distrahera men jag upplevde den inte alls tillmötesgående och lugnande och jag behöver ödmjuka människor som ser mig när jag är som mest rädd.

Det var dags att lägga ryggbedövningen och jag fick sitta och kuta med ryggen, höll Niklas hårt i handen och ena narkosläkaren vid min andra sida så att jag kunde luta huvudet mot hans arm. Ett, två, tre. Fy in i helvete! Det gjorde så ont, tårarna sprutade och min puls var skyhög! Jag frågade om den låg på 150 och de undrade hur jag visste det. Jag kände det! Svetten rann, jag var så skakig i benen att jag inte kunde sitta still och det enda jag fick höra var "Amanda, kuta med ryggen, sitt still" men jag hörde ingenting, jag var så utmattad redan här. "Hon sitter inte still" sa narkosläkaren till den andra som stod vid min sida. Jag ryckte till rejält men tyvärr blev det fel, efter tre försök fick jag lägga mig ned och då kände jag att benen började bli tunga men jag hade fortfarande känsel och kände hur de nöp mig i magen, precis som att man råkar nypa sig i skinnet när man plockar ögonbrynen. Bedövningen tog inte som den skulle och efter 16 minuter fick de söva mig.

Operationen hade gått bra och Lion var först ut klockan 10.18 med sina 1570 gram. Lillebror Wille kom till världen 10.20 och vägde 1250 gram. De hade skrikit direkt de kom ut och Niklas fick vara med från första stund och klippa deras navelsträng innan de sedan skulle transporteras upp till neonatalen där för tidigt födda barn vårdas.

Vaknade upp av att någon sa "Amanda! Amanda!" men jag var så grogg av narkosen att jag inte visste vilken planet jag var på. Väl på uppvaket vaknade jag till ordentligt och även här grät jag hysteriskt. Hade världens bästa personal som stöttade mig. Minns att det första jag frågade var "Lever barnen?" och jag minns hur jag kände mig på magen, kunde inte förstå att barnen var ute. Det riktigt rev i halsen av andningstuben och jag kunde inte hosta, det gjorde olidligt ont i snittet så de fick spruta in morfin direkt i blodet. Efter 1,5 timme fick jag lämna uppvaket och blev uppkörd till neonatalen där första mötet med barnen skulle äga rum. Redan samma kväll skulle jag resa mig upp, det brände i snittet och jag kände mig överkörd av tåget, var så svag i kroppen och kunde inte ens stå rakt på benen. Det var en läskig känsla och även om snittet inte kan gå upp kändes det obehagligt att sträcka på ryggen.

Gillar

Kommentarer

Amanda Asplund
,
Grattis till era pojkar Amanda!! 😊 Måste verkligen vara världens bästa känsla att äntligen få ha dem ute! <3

& Så spännande att få läsa en ärlig & sann förlossningsberättelse och man känner verkligen med er när man läser! Starkt av dig att kunna dela med dig av allt, även de jobbiga bitarna 😊 all lycka till er!
amandabloom
amandabloom,
Tusen tack!! Ja, det är helt fantastiskt 😊 Kram
nouw.com/amandabloom
Anna
,
❤️
amandabloom
amandabloom,
Amanda Kander
,
Tråkigt att det blev en liknande upplevelse för dig med kejsarsnittet som för mig.. 😞
Fick också bli sövd för att bedövning inte tog och kändes som att personalen bara drog i en för att man skulle ligga som dom ville. Av alla nere på operationen var där en man som ägnade lite tid till att lugna mig och min sambo...
amandabloom
amandabloom,
Stackare, ja, det är tråkigt att det blev som det blev. Tur vi fick världens finaste present, värt all smärta i världen såklart 😊
nouw.com/amandabloom