Det tar tid.

Det tar tid att bli hel igen. Som att bygga ett hus för hand. Bit för bit.
Det.
tar.
tid.

Dagar. Månader. Kanske till och med år.
Men när det börjar bli klart. När det står färdigt som ett tomt skal. Då är man redo att öppna dörren och låta någon komma in. Komma in och bygga upp ett hem. Fylla skalet med liv. En trygghet. En fast punkt.

Året var långt och mörkt. Sommaren blev aldrig ljus och hösten var svartare än vanligt. Men så en dag, när vintern var som mörkast och all värme var som bortblåst - när jag stod färdig som ett tomt, mörkt skal. Då kom han. Han kom in, byggde upp och fick de sista bitarna att falla på plats.
Blotta åsynen av honom får mig att le. Det är konstigt, men mitt hjärta känns dubbelt så stort som förut. Fjärilar i magen som flyger upp och blir till porlande skratt, omöjliga att hålla inne.

Jag hoppas att jag får somna med hans andetag i min nacke varje dag för resten av mitt liv. För med honom vill jag göra allt. Leva - och inte bara vara vid liv.



Världen & jag.

Gillar

Kommentarer