Instagram maximalkramInstagram maximalkramInstagram maximalkramInstagram maximalkramInstagram maximalkramInstagram maximalkram

"Vad fan är oddsen?"

Ikväll stod jag och mamma och pratade i köket. Vi pratade perspektiv. Breda, stora, vackra, hemska perspektiv, på mig. På mitt mående, på deras mående i en situation med en självmordsbenägen dotter. Vi pratar sådär ibland nuförtiden. Vi minns tillbaka, ser framsteg och bakslag, hur långt vi kommit tillsammans, och vad som finns kvar att ta sig igenom.

Mamma berättade idag särskilt om en gång för 2 år sedan när vi hade varit i Göteborg hos en ryggspecialist, för min rygg, som alltid gjorde/gör ont. Ryggspecialisten gav beskedet att jag plus ungefär 2% till i Sverige har en slags ”sjukdom” i ryggen där man har en extra led/utväxt i en kota som blir inflammerad och gör svinigt ont i perioder. Det värsta är väl att man inte kan göra något åt det. Man får lära sig leva med det.
Jag pratade inte mycket med mamma och pappa under den här perioden. Jag var arg, inåtvänd, ledsen, djupt deprimerad och ytterst, ytterst fåordig. Speciellt mot min familj. Jag kan nog i snitt räkna orden jag sa till dom under en dag på två händer, utan att överdriva.
Jag hade inte sagt ett ord till mamma på hela vägen ner till Gbg. Det jag fick ur mig till mamma, som den fåordiga person jag var då, när vi gick ut ifrån specialistavdelningen var ”Vad är oddsen för det här?” Och jag sa inget mer till henne på hela vägen hem.
Hon skjutsade mig till skolan, och väl där dröjde det en kvart innan hon fick komma och hämta mig igen. Hon fick ett samtal om att jag inte mådde bra. Jag kommer inte ihåg något av detta själv, men har fått berättat för mig att jag i vanlig ordning ramlat ihop, fått en panikattack och svimmat. Det var standard, varje jävla dag.
Visst kan man tänka i allt det, bland väldigt mycket annat – ”Vad fan är oddsen?”
Vad fan är oddsen för allt som inträffar och drabbar en?
Jag kan fortfarande tänka så, Gud, om du visste vad jag lipar nu för att allt kommer över mig. Men jääävlar vad jag gråter av tacksamhet, på samma gång. Jag hade nog aldrig kommit såhär nära min familj som jag är nu om det inte varit för allt jag gått och går igenom. Jag ser mina föräldrar som mina vackraste, största förebilder och upptäcksresandevänner. Min syster är min allra bästa vän och hon och jag har äran att dela allt i livet, hand i hand, applåderande åt varandras framgångar.
Jag har fått möjligheten att kort och krasst sortera ut vilka som är mina vänner och värda att ha kvar. Det är några få, som jag är ytterst tacksam över att ha vid min sida.
Jag har ÄRAN att vara min egen vän och förebild i allt jag tar mig för. Jag har äran att fått kämpa som fan för att komma dit där jag är idag. Jag har äran att kunna hjälpa andra som går igenom samma sak jag gått eller fortfarande går igenom. Jag skulle inte byta bort något av detta för en endaste sekund.
Jag tänker avsluta med ett ”tankesätt”, eller vad man nu kan kalla det, som en fin vän talade om för mig.
Det finns ett citat som går ungefär såhär: ”Gud ger sina tuffaste strider till sina tuffaste soldater.”
Vi suddar ut det.
”Gud använder de tuffaste striderna till att skapa sina tuffaste soldater.” Förstår ni skillnaden?
Det är ingen som älskar dig (i detta fall Gud) som med flit ger dig de tuffa striderna. Han använder de redan existerande fighterna för att använda dig, och skapa en stark soldat av dig.
Jävlar vad man går igenom mycket, men att bli använd är något jag längtar efter, tar vara på och vill bli varje dag.
Du behöver inte tro på Gud för att ta åt dig av detta. Vila bara i att större saker väntar, och du finns i dem.

#psykiskohälsa #kärlek #familj #psykiskhälsa #depression #återhämtning

Gillar

Kommentarer

olivianataliaa
olivianataliaa,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229