Gång på gång blir jag besviken på människor. Gång på gång låter jag mig själv bli det. Men jag är hellre den som tänker gott om dig än att vara som Scrooge.

Plus att den egenskapen bevisar att jag tänker högt om mig själv. Jag skiter i resten av erfarenheterna med andra,som visade sig vara idioter. Om du är en idiot så visar det sig också. Men jag tror,gång på gång, att du inte kommer att göra mig besviken.


Däremot kommer jag förmodligen aldrig att lägga ett ägg i mikrovågsugnen igen.

Eller gå med högklackat i skogen.


Det jag borde försöka tänka på,för att rädda mig själv från att falla utan att den jag faller för tar emot mig, är att jag inte ska vara så hängiven utan besvar.


Jag har lärt mig att jag inte ska bli besviken om jag inte vinner på det. Som att vara vän med någon som gör mig illa.

Och att vara medveten om att jag är naiv,hela tiden måste jag vara medveten om att jag är det. För det är inte andras fel att dem missförstår.

Och jag måste tänka på att alla inte förstår mig. Alla förstår inte att jag är naiv.

För jag maskerar det. Låtsas att jag är som dem... för att dem ska tro att dem förstår mig. Låtsas att jag inte är så dum så att jag inte har lärt mig av att jag har blivit sårad. Låtsas att jag har lärt mig, trots att jag överhuvudtaget inte förstår vad det är jag ska lära mig. Vad ska jag ta lärdom av utifrån att någon annan var en idiot?

Det blir som en vägg mellan mig och dem som inte förstår eller ser mig.

Och det är mitt fel.


Jag har alltid drömt om en självklar kärlek. Jag har drömt om den så att jag gör allt för att jag ska hitta den.

Men jag måste förstå att den hittar mig. Att jag inte kan ändra på saker, gräva i en relation som inte har den kärleken jag vill ha, för att hitta den.

Jag måste förstå att om den inte finns där så finns det ingenting jag kan göra åt det.


Jag är en drömmare, jag fantiserar hela tiden. Jag tror på fullaste allvar att det skulle kunna finnas en kanin med en klocka. Kanske bara inte i den här världen.


Det är därför jag kan känna mig så utanför.

I sällskap där alla får plats i den här världen. Med realistiska drömmar och mål.


Där sitter jag och försöker klämma ihop mina tankar i trånga rum, med trångsynta människor. Jag passar inte med alla, eller, kanske passar inte alla med mig.

Och det är inte deras fel.


Jag vill så gärna förstå, jag vill så gärna att folk ska förstå mig så därför kan jag ibland förkorta mig själv.

Det är jättefarligt när jag blir kär. För jag blir kär i mina ideér. Men den jag blir kär i blir inte det. Pågrund av väggen. Och jag är rädd för att han,utan väggen, inte skulle förstå.

Det är svårt att förklara.

Jag tror självklart inte att jag är ensam om mina känslor. Jag vet att det finns dem som förstår och jag har människor i mitt liv som förstår.

Och finns det ännu fler så hoppas jag att vi hittar varandra.


Jag blir så arg på mig själv när jag tänker på hur jag kommer att titta tillbaka på mig som ung, när jag är gammal.

Jag måste försöka strunta i småsaker.

Så jag kan sluta bli besviken, gång på gång.

Åtminstone i den här världen.

Kanske kommer jag till en bättre värld när det här livet är slut. Kanske blir jag besviken på den också. Men jag hoppas att jag får plats. Och att småsaker här,är skitstora där.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hon var hopplöst romantisk.

Han var romantiskt hopplös.


Likes

Comments

Du slets ifrån mig så fort.

Jag ljuger om jag säger att tiden läker mig.

Tid blev till något annat när du försvann.

Du blev någon annan när du inte längre var här.

Helig, på något sätt.

Det var du när du levde också,men lika som tiden, blev du så stilla kvar i mig.

Hur kan någonting som är stilla, röra i allt?

Hur kan någonting som känns heligt, kännas så grymt? Kanske är det just det.

Det irriterar mig att jag inte vet ifall döden egentligen är livet. För ibland spökar en tanke i mig, att du började leva när du dog.

Hemskt.

Men varför egentligen,är det mer hemskt än att dö när man levde?

Du lever i mig. Stilla, för evigt.

Fast du känns, överallt.

Ibland spökar tanken, att tiden stannade när ditt liv på jorden tog slut.

Knäppt,jag vet.

Men varför ska tiden gå utan dig?


Likes

Comments

Jag skulle nog mest av allt bara vilja tacka dig.

För jag tror på att alla människor man korsar vägar med i livet ska lära en någonting.

Och idag insåg jag även att jag inte tror på uttrycket "var bara dig själv" i något som helst sammanhang eftersom man alltid är sig själv. Jag har trott hela tiden att jag inte var mig själv med dig och att jag ljög för dig.

Men jag har kommit fram till att jag omöjligt kunde ha varit någon annan.

Jag var mig själv.

Jag var den jag är i den situationen jag var i med dig.

Och jag ljög aldrig för dig.

Jag sa bara aldrig som det var,för att jag ljög för mig själv.

För det var den JAG var.

Trots att jag hela tiden visste vad jag vill,egentligen.

Jag vill vara med någon som får mig att känna mig bra utan att behöva göra mig till utifrån vad den personen ska tycka om mig. Jag vill att den personen jag är med ska TYCKA OM mig för att jag inte bryr mig om vad den ska tycka om mig.

Att den tycker om mig för att jag genuint tycker om mig själv och hur jag känner mig.


Så,tack!

För att du fick mig att inse vad jag känner själv,lära känna mig själv bättre och för att jag också har insett att jag borde skita i vad du tycker. Att jag istället borde bry mig om vad jag tycker.

Och jag tycker inte om att du skiter i vad jag känner.

Men det jag har lärt mig iallafall är:


Att jag inte ska vara med någon som slickar på sina fingrar och släcker lågan på ljuset jag precis har tänt.

En som inte rättar mina känslor som om det finns ett rätt och fel.

En som vill vara med mig.


Det räcker där.

Du vill inte vara med mig.

Och jag vill ju vara med mig.


Jag är så jävla stolt över att jag hade överseende med att du var trasig trots att jag skadade mig på dina trasiga bitar.

Det suger att jag har blivit ledsen och lite ärrad av att haft en relation med dig.

Men jag är så stolt över att jag har kommit närmare några egenskaper hos mig.

Att jag är hoppfull och inte ger upp.

Att jag,trots tidigare erfarenheter som borde ha ändrat på mitt synsätt, ser klarare.

Och att jag gärna alltid ser det bästa hos människor.

Tack för det.


Likes

Comments

Jag vill inte få uppmärksamhet eller medlidande nu. Jag vill bara uppmärksamma.

Jag får väldigt ofta dåligt samvete.
Jag ifrågasätter mig själv, är jag billig? Framstår jag som någon som vill bli köpt?
Varför tror han att jag vill veta hur han hade haft sex med mig? Gör jag något fel?
Jag rannsakar mig själv och mina sociala medier för att hitta vad jag gör för fel.
Jag kan inte ens inbilla mig hur ont det gör i kvinnor och flickor som blir utsatta för fysisk våld och värre psykisk våld. Hur dåliga dem lär känna sig, hur äcklade dem lär bli av sig själva. Och hur dem kanske tror att dem är lika med skräp.
Det här måste få ett stopp.
Dessa meddelanden jag mottager är ingenting jämfört med vad andra kvinnor och flickor runt om i världen får utstå.
Men ändå,av det här lilla, får jag dåligt samvete.

Snälla du, som värdesatte mig så lågt att du följde efter mig en ljus eftermiddag för att du ville tafsa på mig. Tänk om.
Snälla du, som värdesatte mig så lågt att du jämförde mig med en vara på Ica, tänk om.
Snälla du, som gav mig gratis golden circle biljetter på Justin Bieber konserten, och sedan ville ha mig i utbyte. Tänk om.
Alla män. Tänk om.
Även om det är du själv,din pappa,farbror,kompis eller bekant.
Säg ifrån. Det gör skillnad.
Snälla. Jag vill att ni ska förstå att jag drar er alla över en kam för att överleva. Det går inte att analysera varje man en möter för att döma om han är en våldtäktsman eller ej. Jag måste tänka att ni alla är det, för att överleva.
Snälla män, använd inte det emot oss i den här kampen.
Snälla,kämpa med oss.

Likes

Comments

Ögon som ser mig precis som den jag är.

En hjärna med tusentals kloka tankar.

Axlar att gråta på och armar som tröstar och kramas.

Ett hjärta som älskar mig. Som slår för fred,bultar för kärlek och pumpar liv i den jag älskar.

Händer jag håller hårt i, händer som håller hårt i mina. Som torkar mina tårar, alla andras och hennes egna.

Ben som kan ta henne vart hon vill i världen, bara resten av henne vågar.


Oavsett ful, oavsett vacker.

Oavsett misstag eller avstånd.

Oavsett vad,

mitt vackra helvete.


För alltid min.

För alltid din.

/Din person

-A.


Likes

Comments

Klockan är 02.

Jag röker en cigarett i den nyfödda höstkylan för att öka processen av nagellackets torkan.

Jag har precis stött på den revolutionerande känslan av att jag klarar mig själv, utan honom, för hundraåttioelfte gången och det känns lika häftigt som den allra första.

Jag skymtar lite åt sidan där norrskenet med skinande svep smeker min aura som för tillfället känns enorm.

Och jag känner,

att jag älskar allting med mig själv. Även mina ben som har varit mitt största komplex sedan för alltid.

För jag känner, att dem dansar mitt nya revolutionerande jag på norrsken.

Likes

Comments

Jag är en drömmare med ett hungrigt hjärta och en hungrig själ.

Jag vill ha en långfilm om mitt liv när jag försvinner. Den ska vara fylld av en massvis med korta,vackra scener ifrån stunder i mitt liv som jag tar för givet när jag upplever dem.

Som när jag kittlar min syster med ett grässtrå,solen möter hennes ansikte och vackert bildar en guldkant längs med hennes profil.

När jag plåstrar om mitt lilla barn när det har ramlat med cykeln.

När jag slumrar till lite på bussen och kollar mig omkring för att se ifall någon annan märkte.

När jag springer till jobbet med frukostmackan i munnen.

När jag skäller ut min son eller dotter som har smugit ut mitt i natten.

När jag får en kallsup, missar flyget eller när en råkar stöta till varandras näsor lite för hårt under kyssen.

Och så ska det vara mycket fågelkvitter,alarm och barnsång.

Vi uppskattar inte alla små stunder i livet lika bra...Vi borde göra det. Det är något väldigt fint i allt det "fula". Det är fint med misstag,hjärtekross,tårar och förseningar. Det är äkta.

Vi minns allt det andra så väl ändå. Eller hur?

Likes

Comments

Mars månad.
Snön börjar sakta men säkert smälta marken naken.
Asfalten smyger sig fram. Likaså min klump i halsen.
Kroppen har ställt in sig på ett repeterande alarm.
Mars månad.
Snön smälter och min saknad kryper fram.
Mitt kroppsliga saknadsalarm börjar ringa.
Jag känner inte längre doften av asfalt,jag känner doften av dig. Överallt.
Jag känner inte längre solens värme mot mina kinder. Jag tror att den är din.
Jag känner inte längre hunger. Jag känner mig mätt på saknad.
Min mage minns hur det kändes när jag hörde orden som förklarade att du inte längre fanns.
Du saknas mig självklart hela tiden. Varje sekund,minut,dag och månad.
Men jag klandrar Mars. Nästan som om det är Mars månad som svepte dig ifrån mig. Nästan som om du smälte bort tillsammans med snön och istället för att finnas här nere så värmer du mina kinder uppifrån,bredvid solen.
Du finns här. Det är det allra värsta. Du är inte borta,jag kan bara inte krama dig.

Mars månad. Jag hatar dig. För du påminner mig om att han fanns hos mig den här dagen för 10 år sen. För du påminner mig om varje lidande stund utan honom.
Jag hatar dig. För jag älskar,saknar och behöver min Pappa och under Mars månad försvann han ifrån mig.

Likes

Comments

Missförstå mig rätt.
Jag avskyr dessa dagar. Dagar då människorasen hittar kryphål där rädslan sipprar ut i form av hyllningar. Vi är rädda för att vår existens inte har en mening.
Därför har vi kommit på den briljanta idén att fira olika genrer en viss dag på året lite extra mycket. Det är allt ifrån Jesus födelse till semlor. Människan har genom historien alltid haft ett behov av att hitta svaret på livets gåta.
I ca 2 veckors tid om året får jag höra att folk har svårt att bestämma sig för vad de ska köpa till farsdag,specialerbjudanden på rakhyvlar "från oss till dig". Jag saknar min pappa varje dag och jag tycker det är synd att ni som har pappor som lever inte hyllar dem varje dag. Som sagt,missförstå mig rätt. Självklart ska ni fira era pappor! Självklart ska vi fira kvinnor,män,semlor etc.
Men gör det varje dag! Så ofta ni bara kan! Krama era människor mer och uppskatta dem högre än i era tankar!
Jag hör hellre "Tack för att du finns Alva" en dag utan titel,då personen säger det för att den vill säga det och inte för att det är bestämt att den ska det.

Vi är djur,precis som fåglar. Hur skulle det se ut om fåglar firade julafton,hundar hade "internationella tikdagen" och katter hade "blötmats-dagen"? De existerar bara och njuter av solen,att rulla sig i gräset och gottar sig på allt livet har att erbjuda.
Det borde vi också göra mer. Tanken är vacker men tänk isåfall oftare,högre och mycket mer!
Hylla varandra på dagar utan titlar och tvivla aldrig på din mening!

Likes

Comments