om hur allt egentligen ligger till

Jag brukar inte vara såhär personlig och öppen här, men jag vet att det är så otroligt många fler som lider av liknande saker och då kanske det kan hjälpa lite grann att höra någon annans historia.

Under hela min uppväxt har jag varit smal. Spinkig, antagligen rent av underviktig och ändå kunnat äta precis hur mycket som helst utan att gå upp i vikt. Det var liksom inget jag la den mista tankekraft på. Men man blir ju äldre, man växer och någonstans i högstadiet gick jag snabbt upp en hel del i vikt (var dock fortfarande helt och hållet normalviktig) och då hängde jag själv inte riktigt med. Jag har alltid älskat mat, älskat att laga mat och testa nya saker. När jag inte längre kunde äta obegränsat utan att det gav resultat på min kropp, och med bidrag av vårt samhälles hälsohets, började jag väl sakta men säkert förändra min livsstil, eftersom att jag inte längre kände mig bekväm med hur jag såg ut. Från att aldrig varit speciellt "nyttig" eller tränat övergick jag till att tänka mer och mer på vad jag stoppade i mig och att jag borde röra på mig mer. Allt var väl fortfarande på en rätt normal och hälsosam nivå, men med ett stort kontrollbehov och en dålig självkänsla så gick det så småningom överstyr.

Jag har så svårt att minnas när eller hur allt började, för det har liksom bara växt fram mer och mer. Men jag skulle nog tro att jag började må dåligt för drygt ett år sedan, och sedan eskalerade det ytterligare. Självhatet blev starkare och starkare och så även ångesten när jag åt något som jag ansåg var onyttigt. Det gick nog ett ganska långt tag då jag "bara" hade ångest men inte valde att aktivt göra något åt det. Men sedan övergick det i att jag inte bara skippade det onyttiga, utan ångesten kom liksom vad jag än åt. Jag ville helst av allt laga alla mina måltider själv för att helt och hållet kunna kontrollera vad jag åt och inte åt. Beteendet blir värre och värre och jag började tillslut att svälta mig själv på riktigt. Jag åt mindre och mindre portioner, skippade måltider och åt i princip aldrig ordentlig lunch i skolan osv. Saker som jag njutit så mycket av innan var helt plötsligt det mest ångestladdade och jobbigaste jag visste.

Jag hade massa kompensationsbeteenden, som att ta långa promenader eller springturer på kvällarna för att förbränna det lilla jag ätit. Kaloriräkning är något som jag alltid har varit väldigt emot, eftersom att jag förstod att jag skulle knäckas totalt ifall jag började. "Jag provar en vecka bara, för att se hur det funkar" tänkte jag idiotiskt nog och laddade ned första bästa kaloriräknar-app. Det var otroligt naivt av mig att tro att jag skulle kunna sluta efter en vecka. Istället blev allt otroligt mycket värre och även om jag åt så lite som en fjärdeldel av det man borde få i sig per dag så hade jag mer ångest än någonsin. För det är det som händer när man blir sjuk. Man tror att man ska bli glad bara man går ner några kilo till. Men hur mycket man än skulle gå ner så blir man inte glad sålänge man är kvar i ätstörningen, och man nöjer sig aldrig. Psyket blir totalförstört långt innan man når de sjuka ideal som man strävar efter. Kaloriräkningen gjorde även så jag mådde dåligt över i princip allt jag åt. En banan, en avokado, ett glas juice. Sådana saker som brukar klassas "nyttiga" blev helt plötsligt kaloribomber i mina ögon.

Mina ätstörningar har gått i perioder, då jag ibland mått ganska bra och ibland väldigt dåligt. Vissa veckor kunde mitt liv bli helt upptaget av att tänka, planera och kontrollera vad jag skulle äta och inte äta. När jag skulle träna för att bli av med extra kalorier (som inte ens fanns då jag ofta låg ca 1000 kcal under mitt rekommenderade intag) och framförallt hur jag skulle dölja allt för min omgivning. Allt det här gick ut över mitt liv på olika sätt och jag kunde inte sova på nätterna, orkade ingenting och hade väldigt mycket huvudvärk, frös konstant och var svimfärdig och darrig i princip varje dag. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan och min mens försvann pga näringsbrist. Allt detta bara för att bli lite smal.

Varje dag var som en kamp mot mig själv. En del av mig ville bli bra igen, ville kunna leva utan att all min tankekraft gick åt till mat- och kroppsångest. Men en starkare del slog alltid tillbaka med att jag fortfarande ville bli smal och ha kontrollen, eller att jag inte var tillräckligt sjuk för att berätta om det och få hjälp. Det är nog en av de största anledningarna till att jag höll allt för mig själv så länge; att jag inte kände att jag var så sjukligt smal att jag kunde säga till folk att jag hade ätstörningar, och att jag skämdes. Men det är inte där sjukdomen sitter. Sjukdomen sitter i psyket och då spelar det ingen roll ifall man bara är på gränsen till underviktig eller rent av normalviktig.

En kväll berättade jag allt för min bästa vän. Jag orkade inte längre och allt var påväg att gå rent ut sagt åt helvete. Även om den kvällen blev ett konstant hetsgråtande från min sida så kändes det så otroligt mycket bättre efteråt. För halva grejen var ju att bära allt det här tunga själv, inom mig. Dölja allt för att ingen skulle kunna ta kontrollen ifrån mig. Nu vet folk i min närhet, speciellt mina närmsta, och det är så himla hjälpsamt. Jag insåg att livet är inte värt att kasta bort på kroppsfixering och ätstörningar. Det finns hjälp att få och det finns så himla mycket annat bra att lägga fokus på. Men vi lever i ett ätstört samhälle där vi hela tiden präglas av bantning, dieter, hälsohets och skönhetsideal. Men det är inte värt att leva som jag gjort, inte någonstans. Det är just därför jag, trots mycket tvekande, delar med mig av det här. För att det är så många där ute som lider av samma sak eller är påväg in i en ätstörning. Det finns så sjukt mycket bättre saker att bry sig om.

Idag mår jag bättre, men jag skulle inte säga att jag är helt fri. Det går fortfarande dagar då självhatet och ångesten dominerar och jag tänker fortfarande onödigt mycket på vad jag stoppar i mig. Men, det känns lite bättre och jag vet att varje kommande dag är ett steg framåt. En dag ska jag vara helt fri från den här skiten, det vet jag.
  • texter
  • 20 visningar

Gillar

Kommentarer

  • Bloglovin
  • Nouw