SMÅ HJÄRTEGULL. Jag har verkligen saknat detta. Skrivandet om precis allt? Ni som har följt mig känner mig som 14 åriga Alma, men nu fyller jag 20 till hösten 🧡
Det har varit en otroligt lång väg, den längsta någonsin faktiskt. Jag tror att allting har gjort sitt, och meningen med livet var nog tillslut bara jag som kunde göra något åt. Nu känner ni ju inte mig längre. Men å andra sidan hoppas jag på att ni kommer vilja lära känna mitt nya jag. Eller ja, den jag åstadkommit. Jag vet att jag hade otroligt många läsare under en period. Runt 3000 läste mina inlägg för flera år sedan och idag gör det mig så rädd men ändå förväntansfull för vad som komma skall. Att få vara till stöd, hjälp, eller bidra med minsta lilla, byter något otroligt mycket för mig. Varenda en som läser detta är viktig för mig.
Jag vet att det är lite snurrigt nu, meeenn(!!) ni ska få hänga med mig nu om allt blir som jag tänkt mig. Förhoppningsvis så kommer jag att börja igång här igen. Jag har trots allt saknat detta. 🤍
Jag är mer än någonsin exalterad över detta och det känns så himla bra och skönt att förhoppningsvis få komma igång igen. Jag hoppas att ni vill följa med mig på detta! 🤍

tills vi hörs nästa gång
ta hand om er❤️

Allt hon ville ha var dig.

Hon brydde sig inte om dina brister eller ditt förflutna. Hon brydde sig inte om vad andra sa. Hon ville att du skulle vara bra så hon väntade på att dina bra sidor skulle komma upp till ytan. Hon brydde sig inte om någonting annat i den här världen än dig.

Hon ville vara med dig. Hon ville älska dig och hon ville finnas för dig. Hon ville se ditt meddelande när hon vaknade och hon ville gå och lägga sig med dig i hennes tankar. Allt hon ville var att vara med dig.

Allt hon gjorde gjorde hon för er två. Er två tillsammans. Inte du och inte jag, utan vi. Hon försökte och försökte. Hon fortsatte att hitta hopp på platser som ingen tidigare hade letat. Hon stannade vid din sida även när en normal person hade lämnat för länge sedan.

Men du såg inte det eller?

Du såg aldrig hennes kämpaglad för er. Du ignorerade den. Du såg inte att hon slogs hela jorden runt för att få vara med dig. Istället tog du allt för givet. Du trodde hon skulle stanna vid din sida trots dina fel. Att hon skulle kämpa för dig bara för att?

Hon planerade att stanna med dig, men du stötte bort henne.

Du stötte bort henne med ditt skitbeteende, genom att inte uppskatta henne, genom att ta henne för givet, genom att få henne att känna sig ensam även när hon var med dig.

Grattis, du förlorade en tjej som var en på miljonen.

Du förlorade en tjej som krigade dag och natt. En som bara behövde din uppskattning och kärlek, inget mer. Du förlorade en tjej som någon annan skulle kunna dö för. Du förlorade en tjej du ska leta efter i varje tjej nu.

Ingen av de tjejerna kommer att vara lika bra för dig som hon var. Ingen av de andra tjejerna kommer att älska dig som hon gjorde. De kommer inte att behandla dig med respekt, kommer inte att titta på dig med beundran som hon gjorde. De kommer inte offra allt så som hon gjorde, och de kommer inte att stanna när du visar dem dina dåliga sidor. Ingen kommer att vara lika dum som hon var.

Men vet du vad? Du gjorde det här till en bra sak för henne. Du låter henne gå och öppnar ett utrymme för någon som kommer att uppskatta henne och älska henne som hon förtjänar att bli älskad. Vem hade anat – i slutändan gjorde du någonting rätt.

Denna ”hon” är jag.

Helt ärligt så vet jag inte. Jag måste bara skriva. Från djupet av mitt hjärta. Det var flera år sedan jag skrev eller tänkte på detta vis. Hade dessa demoner och hjärtstopp. När jag försöker tänka hur jag var då, och hur jag varit de senaste dagarna, så helt ärligt, så har dem senaste dagarna varit dem jobbigaste i mitt liv. Och det tar i att säga, när jag gått igenom ett liv utan mamma. Men att fortfarande säga att detta är det jobbigaste.

Det började med att jag gick flera dagar utan mediciner, då läkaren glömt skriva ut, tills jag försökte lägga in mig själv på psyket. Jag har aldrig som person försökt göra det tidigare. Aldrig som Alma försökt ta mitt liv på ett svårare sett. Någonting är fel. Jag kände så tydligt att jag blev den gamla Alma direkt, utan medicinerna. Men jag valde att möta det på ett vis som skulle göra det lättare för mig. Och bara hålla ut. Jag vet inte vad jag sa, gjorde eller försökte göra. Eller hur jag någonsin ska försöka beskriva känslan jag har. För nu är de värsta jag någonsin känt detta. Det tar aldrig slut. När jag valt att möta lyckan för en sekund, tar det emot och hugger mig igen, precis samma sekund. Som ni vet så handlar allt i mitt liv om att vara rädd för att vara ensam. Min mamma försvann och sen dess har jag aldrig hittat en trygghet. Det tog mig lång tid och jag fann den. Men alla jag fann, försvann. Nu är den bästa borta och det känns som att personen har försvunnit precis som mamma. Trots personen är ett telefonsamtal bort. Det börjar om på nytt, fast än denna personen inte är död. Så känns det verkligen som samma jag fick gå igenom med mamma.

Det är mörkt, riktigt mörkt och väldigt mörkt. Skillnaden denna gången är att det inte ens finns ett ljus, inte ett ända ljus som kommit till mig. Det är läskigt. Hur jag från en person till en annan person tog mig att förändras till de bättre under flera år, men sedan förändrades till sämre under en natt. Jag vet inte hur det kunde gå till så. Men allt jag vet är att jag inte valde detta. Eller ärligt så är allt jag vet, ingenting. Förutom att jag är den sämsta versionen av mig själv just nu och skulle offra allt för att få mig själv tillbaka.