Inte just nu

Jag vet att man egentligen inte går sönder. Inte på riktigt som i tusen bitar som ligger på golvet och som aldrig kan bli ihopsatta igen. Jag vet det men det känns så. Precis så. Som att allt man någonsin varit och allt som man är faller samman och som att man aldrig kommer att bli hel igen. Det finns många saker jag vet. Men som livet har fått mig att tvivla på. En av dem sakerna är hur man kan känna sig så trasig och så förstörd samtidigt som man ser hel ut på utsidan. Jag vet inte hur jag ska låta bli att bryta ihop på jobbet och låsa in mig på toaletten för att gråta, jag vet inte hur jag ska slippa vakna upp på morgonen fylld av ångest och med tårar i ögonen för att jag nyss drömt en dröm som var bättre än verkligheten. Jag vet inte hur jag ska lyckas förvandla alla mina finaste minnen. Studenten. Balen. Lyckan och glädjen. Tryggheten. Till någonting bra igen. För allt är förstört och jag kan inte tänka tillbaka på det och bli lycklig för att jag fick fira dessa dagar med de finaste människorna i mitt liv. Jag tänker tillbaka på det och ser sorg. Och jag vill inte mer. Jag vill inte känna av sorgen. Jag vet inte hur det är att acceptera att man måste fortsätta leva fast att man inte vill för att det inte går. Jag vet inte längre hur det är att gå på en fest utan att längta hem till en trygg famn. En trygg plats. Någonstans där jag hör hemma. Jag vet inte hur det är att behöva somna varje kväll och varje natt jämte tomheten. Utan någon att få krama om. Någon att viska godnatt till. Någon att älska till djupet och botten av mitt hjärta. Jag vet verkligen inte hur det känns längre att vara lycklig för det var för längesedan jag var just det. Det ända jag är helt säker på just nu. Det är hur kapabel jag är till att älska någon så vansinnigt och osannolikt mycket så att det gör ont i hela kroppen. I varje jävla centimeter av mig. Mig, som jag borde vara stolt över. Som jag borde tycka om. Men som jag för tillfället inte kan acceptera. Ingenting spelar någon roll. Inte att vakna, inte att göra saker jag tycker om, inte att ha roligt. För ingenting spelar någon roll utan honom. Och ni kan säga det, tiotusen gånger, att tiden läker alla sår. För ja, det gör den säkert. Den kanske läker alla sår, men den kan aldrig läka mig. Inte just nu

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229