.

Den 11 Juni 2015 träffade jag min första och riktiga kärlek. Jag var femton år vid tillfället, och hade aldrig ens kunnat drömma om vad jag hade framför mig då den där skolavslutningskvällen i mitten av Juni. Jag var 15 år och ganska ledsen på livet vid det tillfället och jag sa och tänkte ofta att jag var i behov av att ha någon att älska och någon som skulle älska mig lika mycket tillbaka - men jag kunde inte drömma om hur det skulle vara att älska en människa så oerhört och extremt mycket, jag visste inte hur det skulle kännas att älska en person, med hela sin kropp och själ.

Den 11 Juni vann en kille mitt hjärta på ett sätt som ingen annan någonsin hade gjort förr. Jag visste vad folk tyckte om honom, jag visste vad dom sa och pratade om. Jag visste allt.. Jag hade blivit varnad för denna killen minst femtio gånger av vänner och icke vänner, jag visste. Den där kvällen i Juni var det människor i parken, människor precis som han och jag fast i olika åldrar och i olika tillstånd. Men det ända jag kunde se var honom och hans varma famn som ville värma mig när jag frös. Jag spenderade hela natten i den där parken den 11 Juni med honom och några fler. Vi var sist kvar och vi ville inte släppa varandra, jag minns varje sekund, varje blick och varje kyss den natten och jag minns när han följde mig hela vägen hem till mitt hus - för att sedan cykla hem till sig själv igen. Han trodde förmodligen att jag bara gick in i huset, upp på mitt rum och la mig för att sova. Men för mig var det var så mycket mer än så, jag satt ner i duschen i över en timme den tidiga morgonen och sena natten. Jag satt ner för att jag kunde inte ställa mig upp igen, mina ben skakade av rädsla för den främmande känslan jag kände. Den för mig då, så främmande kärleken.

Det gick 11 månader innan jag vann denna killens hjärta. 11 månader, men han vann mitt första dagen. Det gick 11 månader innan han ville bli min och jag fick vara hans på riktigt - 11 månader innan vi blev tillsammans och jag blev den lyckligaste tjejen som vandrade på denna jord. Det var månader fulla av en förstörd tonåringstjej som inte visste varken vem hon var eller vad hon ville bli , hon hade inga drömmar och inga mål. Förutom ett, att bli en del av hans liv, på riktigt.

Många av mina vänner vände mig ryggen under denna period, för att jag vägrade inse det dem berättade för mig. Min vardag bestod av meningar som "han kommer aldrig vilja ha dig på riktigt", "han kommer aldrig kunna ha en flickvän", "han utnyttjar dig bara!!!", "sluta träffa honom bara, hur svårt kan det vara?" och värst av allt "sluta kämpa för någon som inte kämpar för dig". Nu kanske ni tänker att dessa meningar satt sår i mig, djupa sår, att dem gjorde ont att höra och att jag tillslut efter alla om och men faktiskt gav upp - som förmodligen de flesta normala människor skulle göra. Men jag vägrade. Jag vägrade ge upp hoppet om en förändring och det var där jag gjorde fel. Jag försökte hjälpa en människa att förändra sig för vad jag inte förstod då var att en människa kan bara förändra sig själv. Det är något jag har insett först nu. Varje gång jag fick sova jämte honom , varje gång jag fick gå hem med honom efter en fest , varje gång han hörde av sig så gav det mig nytt hopp och nya förväntningar. Men tillbaka till de meningar som mina bästa vänner sa till mig varje dag, de rann av mig likt vatten. För jag vägrade ge upp. Jag ska sluta tjata, ni förstår grejen va?

Folk pratade bakom min rygg, man skrev om mig anonymt i en skvaller app och på fester visste alla att jag "var upptagen, ifall att han skulle vilja att jag följde med honom hem". Men jag gav.aldrig.upp, varför? För att jag var olyckligt förälskad och vägrade inse det.

Den 17 April 2016 sent på natten klockan 04 skrev han att han älskade mig första gången och jag tror inte att det tog 5 sekunder för mig att svara "jag älskar dig också". Senare den dagen var det plötsligt inte bara han och jag, det var vi. Min dröm hade gått i uppfyllelse. I 11 månader var vi tillsammans. Utan avbrott, utan pauser. Och oj vad vi älskade varandra, det är jag säker på för det har jag aldrig tvivlat på en ända gång under vårt förhållande, och jag tänker inte heller göra det nu. Vi var oskiljbara där ett bra tag, och varje dag utan honom vid min sida var den tuffaste någonsin. Jag vet inte om ni kommer ihåg det förra inlägget jag skrev om honom, "Att älska någon på avstånd". Där skrev jag bland annat om den jobbiga distansen men jag la fram det på ett sätt som löd: "tänk er själva att gå i skolan en hel vecka, slita dag ut och dag in med alla inlämningar och prov, för att sedan bara kunna lämna på helgen och åka rakt in i armarna på sitt livs största kärlek. Det, är ren lycka". Jag skrev också att min teori var att älskar man varandra tillräckligt mycket, så klarar man vad som helst. Jag var helt säker på det då, men inte längre.

Jag har i 6 dagar gråtit varje morgon, varje dag och varje natt. Jag har känt mig så betydelselös, sviken och lurad. För det är så det är, och jag har ingen anledning till att ljuga om det. Det är precis så jag har känt, och tusen andra känslor som jag inte ens kan förklara. Ni kanske trodde i början av denna texten att det återigen skulle vara en kärleksförklaring likt många andra här på bloggen, men det är med tårar längst kinderna jag skrivit hela detta inlägg för att förklara att saker tar slut och förhoppningar och löften bryts. Och det var tufft att skriva om, det var jävligt tufft. För sanningen är att saknaden är tuff, och hård och för jävlig och framförallt så känns den , den känns i varje millimeter av kroppen samtidigt som hjärtat och hjärnan skriker i kör med varandra att; JAG ORKAR INTE MER!!! Men sanningen är att det gör du, du orkar så mycket mer än du tror. Du orkar allt i världen - om du bara vill.

Det känns för jävligt och det gör ont, så in i helvetes ont gör det. Det gör till och med så ont så att man inte vet vart man ska ta vägen eller vafan man ska ta sig till. Det gör så ont så att du i vissa fall måste kippa efter andan för att kunna andas. Det gör så ont att du varannan sekund ställer dig själv frågorna "vem ska nu trösta mig när jag är ledsen?" "vem ska nu hålla om mig tills jag somnar?", "vem ska kunna göra mig hel igen?", "vem ska nu bära upp mig i sin famn och kyssa bort mina tårar?" och "hur ska jag kunna bära något, om jag knappt kan bära mig själv?". Men sanningen är den att människor kommer att göra dig besviken i livet, och löften kommer att brytas så börja med dig själv, för det gjorde inte jag. Börja förvänta dig mindre av andra och lita mer på dig själv. Alltid.

Gillar

Kommentarer

Lindow
Lindow,
Fan vad tråkigt när livet vänder sådär, verkligen. Men du tar dig upp igen fortare än du tror. Kram!nouw.com/lindow
almalarsson
almalarsson,
Den kommentaren satt verkligen sina spår i hjärtat. Tusen tack, fina fina du! Kramarnouw.com/almalarsson
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229