Min förlossning.

Natten den 31 oktober 2019 (40+1);

Jag hade nu gått över tiden två dagar och skulle lägga mig för att sova, klockan var ganska sent. Runt halv ett på natten, så över midnatt. Men eftersom att jag alltid haft lite svårt att komma till ro på kvällen så är det inget ovanligt att somna sent för mig. Pontus låg redan och sov i sängen när jag la mig ner och jag hade börjat känna av sammandragningar i magen, men inte sånna sammandragningar som jag tidigare haft under graviditeten, dessa gjorde lite mer ont och kom med en annan kraft..

Jag anade att det var förvärkar men var inte riktigt säker, det är ju svårt att veta hur någonting man aldrig tidigare känt av ska kännas.. Maggie var lite orolig, hon vandrade fram och tillbaka mellan hennes bädd och min säng..

Jag la mig i sängen och kände dessa ”värkar” till och från med ca 15 minuters mellanrum, jag somnade och vaknade. När Pontus sedan vaknade till runt 6.30 så berättade jag för honom att jag tror att det kanske börjar bli dags snart och bad honom stanna hemma från jobbet. Mest för att jag började tycka att värkarna blev lite jobbiga att hantera nu och inte ville vara själv hemma. Jag ringde förlossningen och förklarade hur jag kände och dom hänvisade till två alvedon och en varm dusch och bad mig sedan att ringa tillbaka när värkarna började komma tätare.

Under dagen så gick jag omkring med dessa värkar, de blev mer smärtsamma och jag blev tillslut tvungen att verkligen stanna och andas igenom dom. Men tätare än med 7-8 minuters mellanrum blev dom inte. Maggie låg nära mig i soffan heltiden och runt klockan 14 så bestämde jag och Pontus oss för att åka och köpa mat från max. Jag kände heltiden lilla bebis röra sig i magen, han var mer aktiv än dagen innan faktiskt.

Under den här tiden så kom inte värkarna med samma täthet som tidigare och det var nog därför jag kände mig så himla sugen på att göra någonting. Att bara ligga i soffan kändes nästan smärtsammare än att fördriva tid på annat vis. Dock fick jag ju såklart ta emot värkar under tiden vi satt i drive-in kön till max och på vägen hem men efter att vi kommit hem igen och ätit så kom värkarna tätare än vad de gjorde på morgonen.


Hur dessa värkar kändes förklarade jag såhär; Som att någon drar med en tunn tråd runt din livmoder, så hårt att det går för att sedan släppa taget helt och göra om det igen efter några minuter. Mina värkar blev dock aldrig tightare än med 5 minuters mellanrum. Men när klockan slog 18 ish och jag inte kunnat vila eller kopplat av alls under dagen så stod jag inte ut längre och ringde förlossningen igen, jag tänkte att; Om det blir så att jag inte får bli kvar på förlossningen så kanske jag iallafall kan få en sömndos med hem för i hopp om att få sova lite, vi blev välkomnade av förlossningen och åkte dit. Samtidigt började mamma åka hem till mig för att hämta Maggie.

På förlossningen runt klockan 22.00 fick vi sitta i väntrummet och jag minns att jag satt och tog emot värkar rätt ofta. Barnmorskan tog emot oss och jag fick ctg bältet som tydligt visade att jag hade starka sammandragningar, dessvärre var jag ”bara” öppen ca 2 cm, bebis var fixerad och cervix utplånad. Men hade det inte vart pga att jag hade ett högt blodtryck så hade vi inte blivit inskrivna. Vi skrevs in på avdelning 16. (avdelning 16 på danderyd = här ligger patienter som behöver tillsyn eller haft någon form utav komplikation under graviditeten).


Vi blev tilldelade ett rum och gick sedan på en liten promenad och jag kände att mina värkar ändrades lite nu, jag fick ont på ett annat sätt än tidigare när jag gick och även fast jag och Pontus endast hunnit gå ungefär 30 meter ifrån förlossningen så tog det ca 30 minuter för oss att gå tillbaka. Innan jag sedan gick och la mig fick jag en sömndos bestående utav bricanyl och morfin. Jag minns att jag mådde dåligt av dem, jag gillar inte känslan utav att känna mig ”borta” men det hjälpte iallafall och jag fick ungefär 4-5h sömn under natten iallafall.

Dagen efter, den 1 november runt 8.00 så kopplar vi på ctg’t igen, äter frukost och åker ner till förlossningen. Ganska direkt på morgonen så är jag otroligt smärtpåverkan och får ganska direkt smärtlindring. Barnmorskan frågade mig om jag först ville testa lustgas, men efter att ha använt den tre gånger och fått en obehagskänsla av den så bad jag om EDA (epidural) istället.

Mycket här är otroligt luddigt för mig, jag hade så ont att jag inte minns allting och jag har absolut ingen som helst tidsuppfattning. Jag har nu haft smärtsamma värkar i över ett dygn och nu gör det fruktansvärt ont, öppningsfasen är för mig otroligt långdragen och jag minns att jag går på toa och träffas av en värk påväg tillbaka till sängen, den är så smärtsam att jag får panik. Jag verkligen tappar det här, jag försöker andas mig igenom den. Jag tycker ändå själv att jag hittat ett bra sätt att andas igenom värkarna på, trots det så gör det ont - såklart!

Någonstans här i min panik så gråter jag och ber efter att få göra ett kejsarsnitt, jag orkar inte mer, min kropp är såå trött. Jag får en påfyllning utav eda och barnmorskan går och pratar med en läkare. Mina värkar har här ändrats till en tryckande känsla neråt, en tidig krystkänsla minns jag att dom kallade det när jag berättade om hur det kändes, men pga att jag inte öppnat mig mer än 5-6 cm så fick jag inte låta kroppen göra det den egentligen ville just nu - Följa krystvärkarna.

Jag är fortfarande så tacksam över att Pontus satt bredvid mig och tog hand om mig, jag hade inte klarat det här utan honom. Han höll mig i handen helatiden, såg till att jag drack vatten och var cool lugn under heltiden. Jag är även glad över att det från och med nu alltid var en barnmorska eller undersköterska i rummet med oss.


Jag får dropp inkopplat, jag har inte ätit och inte druckit mer än några sippar saft som Pontus fått i mig på flera timmar och börjar känna mig väldigt utmattad, jag tar emot värkarna rätt fint ändå. Jag har hittat ett sätt att slappna av i hela kroppen och andas genom värkarna, kände mig trygg i att Pontus höll min hand från ena sidan och att någon annan höll mig i den andra handen. Anledningen till att jag får dropp inkopplat är för att jag nu visar en temp på över 38 grader och under den här tiden var även värkarna som jobbigast tror jag.

Jag fick värk efter värk, det han liksom inte gå ner till normalt innan det kom en ny värk. Bebis basalfrekvens har i samband med detta vart förhöjd i ca 1h nu, jag tror att det låg som högst på ca 205 och jag får därför bricanyl. Bricanylen hjälpte mig OTROLIGT mycket, Jag lyckades på något sätt somna emellan mina värkar nu och är redo att köra vidare, bebis basalfrekvens är som vanligt och han mår återigen superbra. Jag hör någon gång under dagen en barnmorska eller undersköterska prata med Pontus om att hon är imponerad och inte kan tänka sig att det är första barnet som jag ska föda och det gav mig faktiskt väldigt mycket energi när jag hörde det, jag kände mig som en superkvinna. Jag hörde dom prata om namn och Pontus presenterade vår snart födda bebis som ”Birk”, mitt absoluta favoritnamn. Pontus har inte vart med på notorna till 100% gällande det namnet. Jag blev så glad när han kallade vår bebis för Birk.

Nu har det gått så lång tid och är inte långt kvar tills jag får träffa vår bebis. Mitt fostervatten tas och en såndär ctg grejs sätts på bebis huvud. Jag har äntligen kommit upp från sängen och satt mig på en pilatesboll bredvid sängen, ätit en macka och druckit några sippar nyponsoppa så jag kände mig garanterat piggare under en stund här.


I samma veva som de tar ny temp på mig så kollar de även hur öppen jag är nu, 7 cm tror jag att det var och min temp ligger tyvärr igen på ca 38,5 grader. Barnmorskan masserar min modermun och jag kommer ihåg att jag tänkte att det fan inte borde kallas en massage, för det gjorde ont som fan. Men plötsligt var jag öppen hela 9 cm och blev guidad att göra olika övningar inför kryssandet.


Jag är fortfarande sjukt trött och har feber men bm frågar om jag vill provkrysta och jag sätter mig på pall med Pontus bakom mig och alltså. HERREGUD vilken skillnad det är när man äntligen får krysta och låta kroppen göra det den vill typ. Jag fick så otroligt mycket beröm och det gav mig extra styrka att ha Pontus bakom mig också. Jag minns att jag uppskattade dessa värkar mycket mer än de tidigare.

Och det folk menar med att det känns som att man skiter på sig när man föder barn, det stämmer till 1000% MEN det är alltså ingen känsla som kommer för att försvinna. Utan det känns konstant i sambandet med att det trycker neråt. Alltså, jag trodde jag sket på mig tusen gånger men icke, haha. Hur konstigt det här än må låta så hjälpte ”bajsa på sig känslan” mig väldigt mycket - jag tänkte i stort sätt att jag skulle skita.. och det kändes i stort sätt mer som att jag skulle skita ut en mega bajskorv ur röven (alltså sorry för mina kanske för ärliga ordval haha) och inte att jag skulle föda en bebis från min vagina.. Min feber har försvunnit och jag minns att igenom varje krystvärk tänker jag ”snart, snart får jag träffa min bebis.”

Birk föds klockan 01.21 den 2 November 2019.
Min förlossning tog nästan 48h..

jag låg nu åter igen i sängen, nu i sidoläge med ena benet upp på en brits. Denna ställning hjälpte mig även på så sätt att jag kunde hålla handen under knävecket när jag krystade. Bebis kommer ut med öppna ögon, med handen under hakan. Jag kan inte förklara känslan som strömmar igenom kroppen när man hör sin bebis skrika/gråta för första gången. Det var så sjukt, helt magiskt. Från och med nu så har livet en helt annan mening för mig. Han kommer upp på mitt bröst och jag minns att jag möter Pontus med blicken, jag har nog aldrig känt mig så lycklig som i denna tidpunkt.


Jag fick en grad två bristning och mår idag (13 dagar senare i skrivande stund) toppen! Trots långdragen och smärtsam förlossning så hade jag kunnat göra det igen, flera gånger faktiskt. Det är en otroligt häftig och mäktig känsla, men det är framförallt ärofullt att föda sitt barn ❤️

Gillar

Kommentarer

MelindaBylemark
MelindaBylemark,
Åh vilken söt liten unge. 😃 Man blir ju bebissjuk nu. <3
nouw.com/melindabylemark