Min kropp vilade på den kalla stolen i rummet. Hade alldeles nyss städat och plockat upp på mitt rum, jag tänkte att ska jag lämna allt så ska jag lämna det fint. Jag satt där och stirrade i det ingeting jag hade fastnat i och skakade. Känslorna och ångesten som jag anade kämpat mot i flera månader och år, ,en i den stunden vann den. Den tog över mig och mina handlingar. Allt blev svart för en minut.

Några sekunder senare sitter jag där i mörkret, med mängder av tabletter som nyss hade landat i min magsäck. Allt är tyst och just i den sekunden stannar allt.

Jag går ner till pappa, berättar och ser paniken i pappas ögon, han slänger mig in på akuten. Sköterskorna kollar på mig med medlidande ögon medan dom sticker nålen i min arm och ber mig dricka flaskan med kol. Jag kunde inte kolla i deras ögon, det var som att så länge jag inte möter deras ögonkontakt kan dom inte döma mig.

Men när rummet är tomt ser hörnet på rummet allt hemtrevligare ut, jag går och sätter mig där och allt blir svart. Jag gungar fram och tillbaka. Ljudet av ambulanssirenerna närmar sig och dörren öppnas, ambulanssköterskorna hjälper mig upp på båren och åker med det blinkande ljuset in till nästa sjukhus. Sköterskorna använder samma blick där, det är blicken man lär sig redan som undersköterska för jag känner igen den blicken. Blicken som visar att man bryr sig om varenda patient och att dom ska hjälpa just dig. Men den blicken kommer när dom endast kan hjälpa mig med mitt skal, dom kan inte göra något åt mina tankar. Tankarna som fick mig att hamna på båren.

Ligger vaken hela natten och stirrar upp i taket, undrar hur många som har stirrat på just den fläcken som sitter på taket. Hur många som har hört barnen skrika på avdelningen, som har hört sköterskorna i rummet bredvid skratta och prata. Hur livet utanför går vidare medan dina tankar stanna på exakt samma plats. Ligger och kollar i taket när sköterskorna pratar med en och jag undrar hur många som har lurat dom. Hur många gånger dom har släppt iväg någon som dom enbart har räddat skalet på och hur många gånger den personen som går ut för dörrarna tänker samma tankar som fick dom att hamna innanför dom dörrarna.

För tankarna fick mig att åka med blinkade ljus genom den mörka natten.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Sjutusen tabletter är lågt räknat, på snart fyra år har jag svalt minst sjutusen tabletter. Vita, blåa, bruna, röda, gula, runda, avlånga och delade på mitten. Det har gått fyrtiosju dagar sen tvåtusenarton började och femhundraåtta tabletter har redan hunnit passera min mun ner i min mage.

Varje dag åker elva hela tabletter ner i min hals, ner i min mage och ut i mitt blod. Jag kollar inte på dom längre innan jag slänger in dom i min mun men jag känner exakt vilka det är när dom ligger på tungan, fem små runda, två avlånga och en blå. Jag vet exakt smaken och formen av dom, jag kan indikera varenda skillnad på dom. För jag har haft över sjutusen tabletter på min tunga.

Vi satt i det kalla rummet för några år sen, med vita väggar och endast två stolar och ett bord. Du hade försökt göra det hemtrevligt med en blomma, och bredvid hade du lagt färgglada servetter. Men där var knappt några kvar, för dom användes till tårar som runnit ner på mångas kinder. Vi pratade om att jag skulle sluta med mediciner om något år, men det hände aldrig. Istället ökade du medicinerna. Och nu säger du att jag förmodligen kommer äta dom i flera decennium till. 

För jag har svalt över sjutusentabletter och kommer svälja tusentals till.

Likes

Comments

Vi sitter där och pratar, skrattar och pratar om framtiden. Vad jag ska plugga, vart jag ska flytta och hur min framtid kommer se ut. Du skrattar och säger att du kommer stå och hoppa av glädje när jag tar examen men vi tystnar, för vi pratar aldrig om hur din framtid kommer vara längre, för din framtid är snart slut.

Allt vi planerar och pratar om kommer jag få gå igenom själv, jag kommer inte ha dig där bredvid mig. Jag kommer flytta, ta examen, gifta mig, få barn och växa upp utan dig bredvid mig. Jag vill uppleva allt detta för din skull, men jag vill inte göra det utan dig,

Du kommer aldrig hinna gå i pension och flytta till Spanien med din livskärlek som du alltid har pratat om, du kommer inte hinna se mig och pappa vara volontärer utomlands och allt annat du hade planerat. Nu är du bara glad över att få hinna leva tills nästa dag.

Så hur förlorar man någon, någon man inte kan förlora? Hur är man utan någon, någon man inte kan vara utan? Hur förbereder man sig på det värsta, på att tappa bort en del av sig själv.

Likes

Comments

Jag vill vara med henne men jag vill vara ensam, jag vill vara ensam med henne. Jag vill ha hon som fick mig att falla handlöst rakt ner i marken och fick mig att skrapa upp sår rakt in i benmärgen. Jag vill känna hennes lena hud, hennes mjuka läppar och hennes djupa andetag kring min kropp. Men jag vet att hon inte vill känna något av mig, hon vill inte känna min närhet.

För jag vet saker du inte vet. Jag vet att du skrev med tjejen att du ville vara hos henne och mysa med henne, när du låg i min famn. Jag vet att du kallar henne älskling och jag vet att det pirrar i din mage när du pratar om henne. Dina ögon blir större, dina kinder röda och det är den enda gången du kan hålla dig till samma samtalsämne under samtalet, och jag vet det för att det var så du betedde dig innan när du pratade om mig.

Det enda jag ville göra när jag kom hem till dig var att springa hem igen, men jag kan inte springa hem 40 mil så jag står ut flera dagar medan jag ser smsen öka och när hon skriver försvinner du in i mobilen medans jag vill försvinna därifrån.

Jag vet att vi inte kunde älska varandra innan, men du kan väl försöka älska mig nu?

Likes

Comments

Klockan slår snart 3 och jag ligger vaken, med intorkade tårar i ansiktet. Där ligger jag i min säng kall och känslokall, alla känslor har jag skrikit och gråtit ut ur min kropp. Alla mina tankar och känslor släpps ut när jag är själv och det är mörkt, när där inte finns någon att fånga mig.

Jag ligger i min säng och stirrar upp i taket så länge att färgen snart kommer börja flagna. Ser min kropp röra sig i spegeln framför mig, men är helt säker på att det är någon som rör kroppen åt mig för jag har ingen kraft att göra det själv. Jag sväljer den vita tabletten och väntar på att den ska forsa ut i mitt blod, väntar på att hjärtat ska sakta ner och stenen i magen ska lätta. Men inget händer och jag tar maxdosen, dosen jag inte har tagit på snart 3 månader. Jag lägger den på tungan och låter den smälta för att känna den bittra smaken, för att få mig att känna något.

Klockan slår 3 och jag släcker lampan.

Likes

Comments