Hej på er och hej april! Igår inleddes ännu en vårmånad och det känns som att tiden rusar förbi. Vilket för en gång skull känns ok!

Det här året inleddes mer eller mindre med en personlig tragedi för min del. Mitt liv som jag en gång trodde skulle vara min framtid tog ett abrupt slut.
Jag förändrades där och då.
Nu med facit i hand och perspektiv på det hela så kan jag säga att förändringen som skedde var på gott och ont.
Där och då, direkt efter, var det enbart ont. Hela jag värkte. Jag kände mig instängd i min egen kropp. Jag ville ut men från vad? Och hur? Till vad?
Allt var nytt, skrämmande och osäkert.
Tänk er att hela er verklighet målas om inom loppet av några minuter.
Allt ni en gång trodde på försvann.

Jag tror inte ens jag behöver skriva vad som hände den där torsdagen den andra januari. Ni förstår nog.

Idag, när exakt fyra månader passerat, är det med andra ögon jag ser tillbaka på det som hände. Ja, det gör fortfarande ont men inte riktigt av samma anledning som det gjorde då. Jag har börjat acceptera det som hänt och vad som väntar framöver. Det är fortfarande skrämmande vissa stunder. Jag gråter ibland. Det kommer jag fortsätta göra stundvis. Inget konstigt med det.

Det som hände behövde antagligen hända. Jag förstår det mer och mer. Min familj och mina vänner har försökt få mig att förstå det i många år. Men jag lyssnade inte.
Nu förstår jag vad de menade.

Så med detta sagt, år 2020 inleddes traumatiskt...och trauma tycks vara ett tema för det första året på det nya decenniet.
Vad händer med världen? En fråga jag tror (vet) att många ställer sig nu. Jag har inga visdomsord att dela med mig av gällande detta. Bara förhoppningar om att detta, liksom min personliga tragedi som inledde året, kommer få ett slut. Snart!

Igår spenderade jag och min andra halva, min syster, en dag i skogen. Bort från människor, civilisation. Bort från bekymmer och måsten.
Där, bland träden och med endast suset från vinden som ljud, finns mitt happy place.

Där jag ler från hjärtat. Hjärtat som snart är helt igen.

God kväll!
Lugnet sprider sig i kroppen min. Ligger i sängen med en mysig film och njuter. Har en ledig helg framför mig vilket är välkommet, trots att jag just haft lite julledigt. Men dagens arbetspass har varit en lagom mjukstart.

Det som kommer få spela huvudroll i detta inlägg (klockan är nu 00.34 när jag skriver detta men kommer nog publicera imorgon) är några tankar som ständigt återkommer. Kände att det var på tiden att de tankarna förvandlas till nerskrivna ord.

Jag gillar konceptet Instagram. Det är en perfekt plattform för kreativa själar att både kunna få sprida och ta emot inspiration. För min del handlar det främst om inredning och det estetiska i olika former av design.

Det senaste har jag också sett mycket kärleksfullt spridas bland de personer jag följer vilket ger mig hopp för mänskligheten.

Men snälla. En sak som jag gärna ser mindre av.

STRESSEN.

Det tycks vara näst intill omöjligt för vissa att leva i nuet. I oktober ska vi julpynta. Två dagar efter julafton då ska granen ut. Tulpanerna ska fram. Semlan ska käkas och fotas 1/1.
Jag längtar också efter våren men den kommer inte direkt efter jul.
Midsommar börjar preppas på långfredagen...och så vidare.

Ja, ni förstår poängen jag vill ge.

Denna konstanta strävan efter att så fort som möjligt färdas flera veckor fram i tiden.

På grund av dessa ovanstående punkter så mår jag ofta dåligt av att klicka in på detta forum. Jag behöver (liksom många andra) ta regelbundna pauser. Man påverkas otroligt mycket av vad som visas på sociala medier.
Jo, alla får göra vad man vill.
Jag vet! Alla får lägga ut vilka bilder man vill. Köp så många tulpanbuketter ni vill. Fotografera dem som ni vill.

Men jag tänker i alla fall hädanefter att försöka leva lite mer i nuet. För mitt eget välmåendes skull. Och eftersom jag vet att det åtminstone finns ett par till där ute som tänker som jag - så även för deras skull!

Med detta sagt så doftar vi lite till på granen.
Julgodiset är inte slut än!

Något som tycks finnas i de flesta pysseltokigas huvuden just nu är den omtalade snöblomman!
Jag kan knappast kalla mig själv för pysseltokig men en sådan ville även jag ta mig an att göra.

Har faktiskt spanat in den vackra varianten som kommer från Watt&veke men wow vad dyr!
Så varför inte tillverka en egen variant?
Är man tillräckligt pysslig och ambitiös så kan man till och med göra en som kan lysa.
Får se hur ambitiös jag känner mig och hur mycket tid jag kommer ha nu i december...för en sak ska ni veta. Det tar lång tid! Och är ganska pilligt. Men oj så fint det blir!

Det finns de som viker dessa av tapetpapper. Jag köpte dock hem ett par rullar presentpapper då det både känns billigare och lättare att vika då tapeten är hårdare och styvare.

Följ bildserien nedan så får ni se hur jag gått tillväga (finns dock mååånga olika varianter - här är en):

1. Klipp ut en bit i valfri längd och bredd (beroende på vilken storlek du vill ha på din snöblomma) och klipp rundade ändar.

2. Börja sedan vika den utklippta biten likt ett dragspel. Förslagsvis så ska vecken vara cirka en centimeter.

3. Vik sedan ”dragspelet” på mitten och plocka fram passande lim och gärna små klämmor. Jag tog limstift då jag ej hade något annat hemma.

4. Limma ena kanten av dragspelet. Vik sedan ihop det så det är kant i kant.

5. På med klämmorna. Vänta i några minuter.

6. Det för min del mest kritiska momentet är att sedan ta av klämmorna och dra ut ”blombladet” (kärt barn har många namn). Var försiktig ifall limmet ej hunnit stelna riktigt!

7. När du sedan gjort några blomblad kan du börja limma ihop dem tills du tillslut har en komplett blomma!

Min är ännu inte helt klar men som sagt - tålamod är en blomvikares bästa vän!

Lycka till!

(P.s. Ni ser hur lång tid det tagit på att bilderna blir mörkare och mörkare...)