att växa upp är inte alltid lätt...

...nej. Inte alls faktiskt.

Jag skrollar tillbaka i gamla inlägg på min förra blogg. Alice tretton år, Alice fjorton, femton, sexton. År efter år. Jag minns plötsligt hur fort tiden går och att det aldrig finns en pausknapp. Hur mycket vi än önskade och bad så är tiden aldrig något som vi kan påverka. Den är och den går.

Jag hade svårt att sova igår. Låg vaken till klockan blev nästan ett. Jag satte på Adam Pålssons sommarprat, tänkte att jag nog somnar snart. Lyssnade klart på hela, en timme, två minuter och trettiosju sekunder långt.

Han pratade om döden som alltid lurar runt hörnet och om hur såna här riktigt stora saker alltid sker i förbigående. Att det är först efteråt som vi förstår hur riktigt stort det var för oss. Jag tyckte att han beskrev livet och känslan av att inte riktigt hinna med, eller att tiden "springer iväg" på ett väldigt fint, äkta och såklart lite vemodigt vis.

Ni som har följt mig ett tag vet att när jag känner, så känner jag väldigt mycket. Det är sådan jag är och något jag aldrig heller riktigt kommer kunna påverka. Jag tycker om att känna mycket, och ha förmågan att gråta när jag mår dåligt och skratta högt när jag känner mig lycklig. Men ibland kan det ta över lite väl mycket och bli tungt för bröstet.

Det kommer dagar som jag känner att jag inte är här. Jag är fortfarande Alice i sjätte klass som sneglar på alla andra tjejer i klassen som har börjat få bröst men inte jag själv. Jag är fortfarande Alice som får ett brev på posten om att ha fått en tid hos läkaren för att ta bort födelsemärket som ska ta tre operationer att bli av med. Jag är fortfarande Alice som hoppar på studsmattan i tredje klass med min tvillingbror och jag är fortfarande Alice som sitter tillsammans med mormor ute på torget i Frankrike och kollar upp mot den stekheta solen med en doft av kaffe och mormors varma skratt någon centimeter ifrån.

Ofta när jag börjar skriva såna här inlägg så vet jag aldrig vart jag ska landa, och hur jag ska knyta ihop säcken. Det är en massa himla känslor som utmynnar i ord och förlåt mig om det blir kaotiskt ibland. Jag tror att vart jag försöker komma med det här är att jag ibland blir så förundrad över livet och att vi finns just nu i denna sekund men inte är säkra på att vi har den nästkommande.

Jag citerar Adam Pålsson från hans sommarprat. Han sa något i stil med:
"...och snart är ju jag också borta. Då har den här stunden aldrig hänt. Det är skoningslöst och obegripligt, men kanske också lite vackert. Jag vet inte. Tiden fortsätter osentimentalt framåt och enda anledningen till att åren som gått kan tillmätas nån som helst betydelse är kanske att dom ledde fram till den här sekunden, där vi är precis just nu. Det gäller att passa på. Vara närvarande."

Att växa upp är inte alltid lätt. Nej, det ska gudarna veta. Att se sina nära och kära bli gamla, tyna bort, att inse att allt får sina konsekvenser och att livet alltid kommer göra oss förvånade både med sina mirakel men likaså katastrofer är något helt speciellt och svårt många gånger att acceptera. Jag säger som Adam, att kanske är det just det, att livet med sin skoningslöshet och obegriplighet också formar kärnan i det vackra.

Jag vet inte heller.

Gillar

Kommentarer

Merri
,
Så himla fint skrivet Alice!! <3 Fick mig en tankeställare, helt klart!
alicestahlberg
alicestahlberg,